Om
Min historia för att hjälpa andra
Allt sedan jag var liten pojke har jag varit tvungen att hantera utanförskap. Redan som femåring fick jag min första diagnos. Med svårigheter i socialt samspel kombinerad med motorisk försening. Det gjorde att jag lätt hamnade i konflikter med barn och blev utesluten för att jag hade svårt att läsa av sociala koder. Den motoriska förseningen gjorde dessutom att jag inte självklart “platsade” i pojkars lekar på fotbollsplanen. Första gången jag lyckades delta på en organiserad sport var i 8:e klass då jag började i en karateklubb. Där bedömdes jag inte efter jämnåriga utan efter det jag faktiskt klarade av, och jag kunde stegvis börja erövra mina rörelser och känslor, genom bältets olika färger. Till slut, efter något år, tyckte jag att rörelserna blev för svåra och jag slutade. I femman blev jag bokstavligen utburen ur klassrummet på grund av “bristande beteende” trots att jag hade en assistent på heltid. Jag började i en liten specialskola, även där blev jag delvis utfrusen. Då jag var sämst på att springa och alltid förlorade så blev “straffpresenten” att de andra killarna fick skjuta hårda skott rakt på mig när jag stod i mål.
I högstadiet började jag ta droger för att hantera min ångest och de utanförskap jag upplevde. Allt oftare var jag helt ensam när jag till slut blev helt redlös. Situationen blev ohållbar då maria pol och polisen allt oftare fick rädda mitt liv.
Jag hade dock fortfarande drömmar. Jag såg därför fram emot att börja på gymnasiet. Där upplevde jag 6 månaders kontinuerliga kränkningar och misshandel. Det var som att några individer tog sig rätten att makulera mina drömmar. Jag blev blå under ögonen och sov knappt. Jag fick inte vara duktig i skolan då mina plågoandar på gymnasiet försökte förstöra allt för mig. Men mobbarna misslyckades och fick stå till svars för sina handlingar. Ingen ”såg” vad som skedde i skymundan. Jag blev slagen, sparkad och förnedrad. Jag tvingades genomföra skymflekar och blev till slut också piskad och torterad i mitt egna rum. Jag vågade inte berätta för någon av rädsla för att bli än mer straffad och utfrusen av gruppen. Tillslut sniffade jag eller ”boffade” ett lösningsmedel en fredagskväll när jag var lämnad ensam i mitt rum, på internatskolan där jag befann mig. Jag hade kunnat dö om jag inte fått hjälp med akutfärd till sjukhuset. Det gjordes anmälningar till polisen och några lades ned redan i förundersökningen. De två återstående gick till rättegång och där vann jag och min familj. Inga pengar i världen kan ersätta ett uppriktigt förlåt, vilket jag inte fått än idag. Men jag har ändå förlåtit för jag vill gå vidare, jag vill inte hata och känna ständig bitterhet. Traumat var akut. Jag omhändertogs av myndigheter och flyttades först till ett jourhem där jag blev knivhotad, jag flydde genom skogen en natt. Jag fick komma till ett annat jourhem och flyttades sedan till ett behandlingshem i Norrland. Under vistelsen på behandlingshemmet levde jag med drömmen om att snart resa jorden runt och upptäcka världen och värden med livet.
Jag gick ut skolan i Boden något år senare med bra betyg. Jag erbjöds aldrig samtal med psykolog för att bearbeta mitt trauma under min tid på behandlingshemmet. Fråga mig inte varför. Vad jag vill säga till er alla med den här enkla texten om händelser som tämligen påverkat mitt liv. Mobbare, politiker, poliser och myndighetspersoner. Säg inte – hen kommer aldrig att bli något – hen är dum i huvudet, missanpassad, efterbliven, lat eller sinnessjuk. Eller: ”tiden läker alla sår, ryck upp dig grabben, du har typiska tonårsproblem”. Du vet inte vad den människa du möter har för kunskap, erfarenhet eller livshistoria. För det är en in i ryggmärgen allvarlig myt att tiden skulle läka alla mina sår. Jag kämpar bitvis med min svåra ångest, jag påminns om mina trauman. Påfrestningarna är med mig, men jag får lära mig att hantera motgångarna och hitta strategier för att hantera vardagen. Att leva hade blivit så mycket enklare om jag bara fått professionell hjälp tidigare. Det finns hopp och just du kan göra karriär oavsett bakgrund. Sverige är ett fantastiskt land med möjligheter och jag är tacksam att jag föddes i Sverige. Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att möta så fina människor som jag möter varje dag. Lås inte in dina plantor i en glasburk, du kan lyckas och du har rätt att vara människa
Hej Jakob! :) Jag ville bara säga att du är stark som går ut i media med det här, jag förstår dig till i alla fall 99 procent. Jag har också gått på Grennaskolan. Ett år pallade jag. Mobbningen vart så grov så jag orkade inte, självmordsförsök, alkohol you name it. Jag testade allt för att komma ut från det. Men jag bytte skola, vilket var det bästa jag kunde göra. Jag tycker att undervisningen var jättebra, likaså maten. Men man kände sig inte trygg någonstans på skolan. Förföljelser, hot, ord som kränker dig, jag fick nog vara med om allt det. En gång fick jag till och med en smäll eller två.
Det som gör mig argast var att vi hade temadagar då vi pratade om hur man ska behandla andra, där ibland informerade de om att vi måste säga till våra mentorer om mobbning eller liknande pågick. Jag informerade dem. De sa att de va överdrift. Jag visade skärsår, mina föräldrar pratade men mina mentorer, men det var fortfarande överdrift. Sen till på köpet gick det inte att lita på personalen som hade "tystnadsplikt". De berättade för mina mentorer (dock handlade inte det om mobbningen utan om annat).
Jag har bara hört talas om killar som blivit mobbade på skolan, men jag är tjej. Jag kan ju säga att så mycket som tjejerna hackar på varandra, allt från hur man ser ut till vad man gör. Det kan inte få vara så. Man umgicks med folk i samma klass utseendemässigt.
Det finns två typer på Grennaskolan, rika eller smarta. Dom rika går emot dom smarta, jag var en av dom smarta. Jag hade inte dyrast kläder, jag vågade inte dricka, jag hade inte sex (vilket många andra i samma klass hade). Då blev jag feg enligt dom. Det slutade med att jag testade allt. (obs! jag gick i 7-9 när det här hände)
Skulle jag berätta allt skulle det bli en lång historia.
Ha de bra och fortsätt vara stark!