Varför ser inte samhället?

För några dagar sedan fick jag hem två handlingar i brevlådan, två av fem anmälningar som gjorts mot de personer som terroriserade mig under en längre tid är nedlagda i brist på bevis. Jag känner stor sorg och besvikelse när jag läste dessa papper. Motiveringen var som sagt brist på bevis, händelser som på grund av att personer som jag vet skådat det hela (för jag angav flera, vittnen) inte vågar berätta. De vågar inte säga vad som faktiskt hänt så antingen ljuger de eller så väljer de att säga, jag har inte sett något. Hur kan då polisen gå vidare? Detta gör mig som sagt fruktansvärt besviken och ledsen.

Jag kan inte känna ilska mot människor som jag förstår är mycket rädda för att berätta. Men ska det verkligen vara så, ska man behöva vara rädd för att våga berätta det som både är omoraliskt och rent av olagligt? Man kan inte tvinga någon att berätta, det funkar självklart inte. Det hela handlar om att folk måste våga ingripa och se.

Än en gång har samhället visat sin syn på det hela. Samhället har visat att det är helt okej att knäa en individ i låret så att denne inte kan gå ordentligt och att det är helt okej att slå och sparka. Det är okej med våld!

Jag accepterar inte detta. När det gäller att förlåta människor, hur ska jag någonsin kunna förlåta om inte någon vill erkänna. En "ursäkt" har jag fått enligt skolchefen själv i form av mail från skolchefen  

Läs mailet här. Frågan är om han verkligen menade det han skrev? Och kan man kalla det för en ursäkt? 

Från personerna ifråga har jag inte fått några som helst ursäkter, ingen ångest, ingen sympati och ingen förståelse. Det mest kränkande av allt, när jag gick ut och berättade min historia öppet och ärligt. Var det elever och före detta elever på skolan som hånade mig. De frågade bland annat – var det kul att åka ambulans? Vad är detta för moral?

Jag hoppades på rättegången, att kanske få en ordentlig ursäkt en gång för alla och att de faktiskt ska våga stå för vad de gjort mot mig. Att folk ska få sig en tankeställare. Utredningar pågår och förhoppningar finns fortfarande men jag kan säga såhär mitt omdöme för rättvisan har sjunkit.

Jag ger inte upp, efter det här tragiska beskedet känns det än mer viktigt för mig gå till botten med att människor förnekar att våld och kränkningar förekommer. Jag kämpar inte för att på något vis rädda mitt egna skinn eller få uppmärksamhet. Snarare för att skydda andra och för att folk ska få veta och själva känna efter om det här är rätt eller fel?

Läs fler debattinlägg här

Björn Hultman gästbloggar

Björn Hultman blev mobbad under 9 år av sin skolgång. Idag gästbloggar Björn här på bloggen. Besök Björns blogg här.

Hej!

Mitt namn är Björn Hultman och jag är 23 år. Jag är aktivt med i debatter och diskussioner kring mobbningsfrågorna i samhället och jag framför mitt budskap i medier lite då och då. Jag stödjer unga som är utsatta och försöker hjälpa dom att komma ur sina problem. Under 3 års tid har jag nu föreläst i skolor kring ämnet och jag har besökt lite mer än 50 skolor.

Jag var själv utsatt för psykisk och verbal mobbning under hela grundskoletiden. Jag var ful och äcklig enligt eleverna blev kallad glasögonorm i lågstadiet, jag fick öknamnet råttan under högstadiet, jag var utfryst och utan vänner under hela tiden. Man tog min mössa, man skrek i mitt öra, valde mig inte vid grupparbeten och hånskrattade åt mig när jag rev ett hinder i höjdhoppen. Man klottrade på mitt skåp och jag kände mig totalt värdelös.

Skolan tog aldrig tillräckligt med ansvar och jag fick inte så mycket stöd. En del lärare förnekade att jag var utsatt, andra var konflikträdda lärare. Det enda stödet jag hade var ifrån min familj, som försökte prata med rektorn, lärarna, vi tog upp det på föräldramöten m.m. Under många års tid kampades jag med ensamhet och jag började känna att det inte fanns någon mening med att leva längre. Under högstadiet skar jag mig i armarna, började skriva dikter och jag hamnade i en djup depression. Denna depression trappades upp ganska dramatiskt och 1 månad in på 9an orkade jag inte kämpa mer och tog därför en överdos av sömntabletter. Detta självmordsförsök var en varningsklocka för samhället, då lärare och andra förstod allvaret i min mobbning.

Nu började jag få mer hjälp, jag hamnade både hos skolkuratorn och hos barn och ungdomspsykiatriska, där fick jag prata med en socionom i 2 års tid. Vi jobbade med allt ifrån självförtroende, självkänsla och till att våga ta för sig i sociala sammanhang. Under tiden jag gick där så började jag även gymnasiet, som var slutet på mobbningen. Där blev jag aldrig kränkt och utsatt, men hade fortfarande svårt att få vänner och att våga lita på folk. När studenten kom flyttade jag 20 mil bort och ville börja om på nytt med ny miljö och nya människor. Jag flyttade helt själv, för det var nämligen så att jag hade ångest i min barndomsstad någon stans kanske mobbarna dyker upp, dom ville jag inte möta något mer.

November 2008 började jag planera och fundera på en temadag om mobbning, som sattes upp på Kulturhuset i Stockholm våren 2009. Jag jobbade då med det helt ideellt och under dagen var det debatter, filmvisning, föreläsningar, information och massa annat. Dagen uppmärksammandes i media och då kände jag att jag ville gå ut i skolorna och berätta och förmedla vad vi alla i samhället kan göra åt problemen.

Jag möter väldigt många ensamma, utsatta elever som berättar olika historier med ångest och gråt. Alla berättelser är unika och olika, men alla har samma röda tråd som är att skolpersonalen agerade inte och deras tillit för vuxna försvinner helt. Enligt lagarna som finns i Sverige är det tydligt, vuxna ska agera så fort de får vetskap om en händelse. Det är även lag på att alla skolor ska ha en likabehandlingsplan, idag är det 70 % av alla planer som inte är godkända av skolinspektionen. En studerande lärare som pluggar i 5 år, får inte en endaste obligatorisk kurs kring mobbning och kränkningar, det finns bara valbara kurser just nu. En utav den vanligaste antimobbningsmetod som finns utesluter föräldrarnas ansvar, den metoden är rent av livsfarlig att använda sig av.

Till barn och elevombudet kommer det in drygt 1300 anmälningar per år, 2/3 av dom handlar om att de utsatta eleverna själva får skulden för att vara orsaken till mobbningen. Vuxna famlar i mörkret och har inte tillräckligt med vägledning, kunskap och empati för att agera rätt. Som följd av allt detta så är det 50 st varje år som tar sina liv, alltså 1 person i veckan. Dom hinner inte ens bli 19 år innan dom gett upp hoppet och tron om samhället. Därför måste vi alla hjälpas åt mer, att se på under mobbning men att inte göra något är att delta och acceptera att personen blir utsatt. Ett hej är guld värd för en ensam osynlig person, eller en klapp på axeln med en kram. Vi är alla en del av samhället och vi kan göra skillnad om vi vill. Det räcker inte bara att debattera om ämnet, vi måste även agera och verkställa dom saker vi pratar om. Du kan rädda liv!

//Björn

Human behandling?

Så här beskriver Anneli sin tid på ett SIS (Statens institutionsstyrelse) hem för unga flickor och pojkar med problem i åldrarna 14 – 17 år. Dessa ungdomar ska enligt lagen vara extra skyddade mot alla former av övergrepp både mot sig själva och från samhället. Är det verkligen så? Och får ungdomarna den hjälp de faktiskt förtjänar?Ungdomarna är inte där för att de ska vara inlåsta eller förvaras utan för att de faktiskt ska få den hjälp de förtjänar. SIS uppdrag är nämligen att ge vård och behandling till ungdomar och vuxna. Hur ser vården ut? Jag har tagit del av Annelis historia och vill låta henne vittna. I syfte att ifrågasätta den slutna vården för ungdomar och vuxna med problem. Det gäller både psykiatrin och HVB - hemmen. Nu drar jag självklart inte alla över en kam. Jag tvivlar inte en sekund på att det finns jätte bra vård i detta avlånga land. Men som 18 åring och ung människa känner jag att jag vill väcka liv i debatten som faktiskt handlar om ungdomars och människors hälsa, rättigheter och skyldigheter. Är den här typen av behandling särskilt human?
Detta ställe var grymt och varje ungdom som tar sitt första steg in till den låsta institutionen får vänta länge på att komma ut till friheten, personalen diskriminerar och svartmålar ens familj. Dessutom kränker de enskilda individer.

Det första man får höra som människa när man kommer till institutionen är följande; ”jaha vilken sorts missbrukare är du då?”

Svarar man; ”jag tar inga droger” så skrattar personalen.

Jag minns när jag kom hit:
Personalen sa: – att jag skulle kroppsvisiteras.
Jag svarade: – nej.
Han bara skrattade och sa – Jasså då får vi väll göra som vi brukar göra med folk som vägrar kroppsvisitering.
Jag svarade – om du inte förstår vad ett nej betyder så har du inte någon rätt att jobba som myndighetsutövare, jag ser detta som ett övergrepp.
Men de tvingade mig till kroppsvisitation (klä av sig naken framför kvinnlig personal och snurra ett varv). Det slutade med att jag fick sitta med en kvinnlig personal på en enskild avdelning i ca 6 timmar. Jag minns att det kändes som att de dödade mig sakta.

Personal diskuterade vad som helst och triggade ofta igång ungdomar till gräl och inget händer. Däremot när ungdomarna gjorde detta, hände det att man blev indragen på rummet eller isolering. 1 personal kränkte alla ungdomar konstant vid namn Anton. Det var också en annan personal som jobbade natt (David) han var enormt sliskig, kollade in på ens rum på natten när man bytte om osv.


En dag satt jag och Theodor (en personal) i Köket. Helt plötsligt från ingenstans:
sade han om du sitter i en buss och inte hittar den onormala personen så är det du.
Jag svarade - vad menar du med det?
– jag menar att du är onormal sedan gick han ifrån köket och låste in sig i kontoret och började skriva. Jag hade bara suttit där.

Jag fick avdrag 80 kr varje dag pga att: jag försov mig, råkade rapa, glömde tofflorna som man var tvungen att ha på sig eller inte kom i tid till maten.

Inte nog med detta så började personalen skratta när jag sa att jag ville hem m.m. De sa att det började bli uttjatat. När jag ville överklaga mitt LVU till förvaltningsrätten så pressade de mig så mycket att jag inte orkade. De sa att jag var tvungen att bestämma mig inom 3 minuter. Jag orkade inte med den pressen, så jag åkte inte till rätten.

En dag satt personalen och en ungdom och diskuterade att: Hitler var bra. Jag bad dem vänligt att lämna rummet och diskutera detta någon på annan plats men personalen sa följande om du inte vill lyssna så kan du gå in i ditt rum. Fler personer kom in i rummet för att lyssna på diskussionen, en tjej stöttade mig. Det slutade med att hon blev instängd i rummet och hotad med knytnävar av personal. Han skrek jävla horunge, osv till henne. Med mig gjorde de inget den där gången efterssom jag ringt min advokat. Tjejen och jag fick ofta stämplar i våra journaler om att vi var aggressiva respektlösa sökte uppmärksamhet och var typiska "drog missbrukare".

Personerna som är angivna heter egentligen något annat.
Visa fler inlägg