Björn Hultman gästbloggar

Björn Hultman blev mobbad under 9 år av sin skolgång. Idag gästbloggar Björn här på bloggen. Besök Björns blogg här.

Hej!

Mitt namn är Björn Hultman och jag är 23 år. Jag är aktivt med i debatter och diskussioner kring mobbningsfrågorna i samhället och jag framför mitt budskap i medier lite då och då. Jag stödjer unga som är utsatta och försöker hjälpa dom att komma ur sina problem. Under 3 års tid har jag nu föreläst i skolor kring ämnet och jag har besökt lite mer än 50 skolor.

Jag var själv utsatt för psykisk och verbal mobbning under hela grundskoletiden. Jag var ful och äcklig enligt eleverna blev kallad glasögonorm i lågstadiet, jag fick öknamnet råttan under högstadiet, jag var utfryst och utan vänner under hela tiden. Man tog min mössa, man skrek i mitt öra, valde mig inte vid grupparbeten och hånskrattade åt mig när jag rev ett hinder i höjdhoppen. Man klottrade på mitt skåp och jag kände mig totalt värdelös.

Skolan tog aldrig tillräckligt med ansvar och jag fick inte så mycket stöd. En del lärare förnekade att jag var utsatt, andra var konflikträdda lärare. Det enda stödet jag hade var ifrån min familj, som försökte prata med rektorn, lärarna, vi tog upp det på föräldramöten m.m. Under många års tid kampades jag med ensamhet och jag började känna att det inte fanns någon mening med att leva längre. Under högstadiet skar jag mig i armarna, började skriva dikter och jag hamnade i en djup depression. Denna depression trappades upp ganska dramatiskt och 1 månad in på 9an orkade jag inte kämpa mer och tog därför en överdos av sömntabletter. Detta självmordsförsök var en varningsklocka för samhället, då lärare och andra förstod allvaret i min mobbning.

Nu började jag få mer hjälp, jag hamnade både hos skolkuratorn och hos barn och ungdomspsykiatriska, där fick jag prata med en socionom i 2 års tid. Vi jobbade med allt ifrån självförtroende, självkänsla och till att våga ta för sig i sociala sammanhang. Under tiden jag gick där så började jag även gymnasiet, som var slutet på mobbningen. Där blev jag aldrig kränkt och utsatt, men hade fortfarande svårt att få vänner och att våga lita på folk. När studenten kom flyttade jag 20 mil bort och ville börja om på nytt med ny miljö och nya människor. Jag flyttade helt själv, för det var nämligen så att jag hade ångest i min barndomsstad någon stans kanske mobbarna dyker upp, dom ville jag inte möta något mer.

November 2008 började jag planera och fundera på en temadag om mobbning, som sattes upp på Kulturhuset i Stockholm våren 2009. Jag jobbade då med det helt ideellt och under dagen var det debatter, filmvisning, föreläsningar, information och massa annat. Dagen uppmärksammandes i media och då kände jag att jag ville gå ut i skolorna och berätta och förmedla vad vi alla i samhället kan göra åt problemen.

Jag möter väldigt många ensamma, utsatta elever som berättar olika historier med ångest och gråt. Alla berättelser är unika och olika, men alla har samma röda tråd som är att skolpersonalen agerade inte och deras tillit för vuxna försvinner helt. Enligt lagarna som finns i Sverige är det tydligt, vuxna ska agera så fort de får vetskap om en händelse. Det är även lag på att alla skolor ska ha en likabehandlingsplan, idag är det 70 % av alla planer som inte är godkända av skolinspektionen. En studerande lärare som pluggar i 5 år, får inte en endaste obligatorisk kurs kring mobbning och kränkningar, det finns bara valbara kurser just nu. En utav den vanligaste antimobbningsmetod som finns utesluter föräldrarnas ansvar, den metoden är rent av livsfarlig att använda sig av.

Till barn och elevombudet kommer det in drygt 1300 anmälningar per år, 2/3 av dom handlar om att de utsatta eleverna själva får skulden för att vara orsaken till mobbningen. Vuxna famlar i mörkret och har inte tillräckligt med vägledning, kunskap och empati för att agera rätt. Som följd av allt detta så är det 50 st varje år som tar sina liv, alltså 1 person i veckan. Dom hinner inte ens bli 19 år innan dom gett upp hoppet och tron om samhället. Därför måste vi alla hjälpas åt mer, att se på under mobbning men att inte göra något är att delta och acceptera att personen blir utsatt. Ett hej är guld värd för en ensam osynlig person, eller en klapp på axeln med en kram. Vi är alla en del av samhället och vi kan göra skillnad om vi vill. Det räcker inte bara att debattera om ämnet, vi måste även agera och verkställa dom saker vi pratar om. Du kan rädda liv!

//Björn