En lång och destruktiv resa genom Sverige!

  - Min uppväxt! En jävla bra fråga, svarar Anders med en tillbakadragen stämma.

Anders har inte en iskall blick, snarare en blick som vill berätta något. Det är en mörk septemberdag någonstans i norra Sverige, där jag bestämt mig för att göra en intervju med Anders. För jag tycker Anders ska få berätta det han vill, jag tror nämligen han har något viktigt att berätta för mig. Något som kan beröra och något som jag kan använda mig av i mitt arbete att försöka påverka det samhälle jag lever i.

Intervjun fortsätter. Anders berättar att han vid 11 års ålder började dricka med kompisar, för att det kändes bra men bara bra för stunden betonas. Just för ögonblicket kändes det bra men i längden blev det inte bra säger Anders.  Anders berättar för mig att han gjorde sina första inbrott när han var 12 år, med kompisar. Föräldrarna tog kontakt med socialen i tätorten i Mellansverige där Anders växte upp men ingenting hände.

När Anders var 14 år rökte han på för första gången för Anders ville nu testa något nytt. Anders tyckte även detta kändes bra för stunden. Anders fortsatte med missbruket eftersom han lätt fick tag på droger via kompisar. Anders tog snabbt sin första överdos och hamnade på sjukhus i en haschpsykos. Först då började myndigheterna reagera. Faktum är att Anders innan dess hade rökt på varje dag under en längre tid.  

Anders hamnade nu på en institution för kriminella ungdomar men där blev det bara värre. Han började där ta tyngre droger, som hasch och amfetamin. Där gick Anders också med i en kriminell undergrupp till Bandidos, Formidos han blev i gänget utnyttjad, användes som springpojke och fick göra olika uppdrag t.ex. misshandla folk.

Anders rymde från detta hem! Samma kväll hittade dem honom och han hamnade på ett annat boende. Även där var det lätt att få tag på droger. Senare blev Anders fosterhemsplacerad i Halmstad men han fortsatte även där att ta piller. Han beskriver det som att han var i en helt annan värld. Han tog ytterligare en överdos och vaknade upp på sjukhuset. 

En dag skulle Anders åka på utflykt med sin fosterpappa, han rökte då, slogs, söp och det gick till och med så långt att Anders tänkte slänga ut sin fosterpappa genom ett fönster.

Anders hamnade nu på psyket. Sedan bar det av mot nästa ställe i Uppsala. Där grät Anders på nätterna, ångesten kröp fram genom kroppen och den förut så tuffa Anders var nu inte lika tuff. Anders berättar för mig att han där blev misshandlad av flera medboende. På frågan om personalen slagit honom svarar Anders lyckligtvis nej. Personerna i fråga fick flytta till ett hårdare ställe. Samtidigt hade Anders pappa drabbats av en stroke och Anders fick nu all anledning att åter rymma. I fem dagar träffade Anders sin biologiska pappa.

Anders började nu ta tag i sitt liv genom att sköta sig och fick efter 6 månader flytta från Uppsala. Idag lever Anders ett stilla liv i Norrland, han försöker att lägga den destruktiva biten av sitt liv bakom sig. Livet går sakteliga vidare för Anders men frågan är: går livet vidare för alla människor som Anders skadat? Nästa fråga jag ställer mig: är om ångesten som emellanåt kommer tillbaka i Anders vardag någonsin försvinner? Jag vet inte svaret på dessa frågor men jag kan bara hoppas att svaret blir ja för livet går ju vidare för oss alla ändå. Jag vet att Anders innerst inne är en bra grabb som respekterar sina medmänniskor. Det var som sagt inte en iskall blick jag mötte vid första ögonkastet med Anders.

Anders heter egentligen något annat och bilden är tagen av mig: Jakob Lindén.

Egen slutsats på inlägget (dra gärna en ni också i kommentarsfältet)

Att Anders fick träffa sin biologiska far var nog räddningen för honom. Att det skulle behöva gå såhär långt, trodde säkert inte jag eller någon annan. Men det är verkligheten i ett land som är otroligt avlångt, vackert men tyvärr också skrämmande. Jag hoppas den här lilla historien kan påverka er som läser till förändring, eller i alla fall få er att tänka till.

Jämfört med mitt liv kan jag bara vara tacksam för att myndigheterna i mitt fall reagerade fort för det hade kunnat sluta riktigt illa annars. Jag har lyckligtvis inte behövt gå den långa vägen som Anders, när det gäller droger och kriminalitet. Jag har dock känt av ett utanförskap och hur bitande det är, jag har känt av drogernas resultat (det är inte positivt) och olika kriminella handlingar som jag till och med tvingats leva med alltså att bli utsatt för dagligen.  

Samtidigt ställer jag mig frågan: Ska det verkligen behövas en haschpsykos för att myndigheter ska reagera? Hur ser missbruksvården ut i Sverige? Hur många fler familjer ska behöva raseras och det viktigaste av allt hur många fler liv ska behöva försvinna?  Visst kan vi inte bota alla världens problem men vi kan åtminstone ställa krav på att våra myndigheter, att de agerar speciellt när det handlar om barn. Det behöver väl inte betraktas som rättshaveri.

Läs intervjun via min hemsida här.

Övergrepp bör aldrig tystas!

I torsdags åtalades fem elever vid Sigtunaskolan Humanistiska Läroverk, det här fallet handlar om grov misshandel. Jag vet precis vad dessa ”lekar” handlar om och hur man riktar in sig på enskilda individer eller grupper och utsätter dem för fruktansvärda övergrepp. Det handlar som sagt inte om en majoritet utan en minoritet av skolornas elever som utövade detta system där jag gick på Grennaskolan Riksinternat år 2010/2011. Jag kan bara hoppas att skolorna verkligen jobbar för att detta system ska försvinna helt, inte genom att tysta utan genom att hela tiden prata om det. För ett faktum är att subkulturen är en del av deras historia. Förebyggande arbete krävs hela tiden. Vi får heller inte glömma bort att mobbning förekommer på alla skolor. 
 
 
Visa fler inlägg