Fullständigt oacceptabelt!

 
 
 

I Videon ser vi hur en 15 årig Rysk pojke mobbas och trakasseras av jämnåriga pojkar i Moskva. Pojken har blivit lurad via en dejtingtjänst på nätet, i god tro om att han ska träffa "Uncle Dima". Han konfronteras av en annan pojke. I  filmen tvingas han säga sin adress och skola, mobbarna hotar sedan att hänga ut pojken. Syftet med filmen är att förmedla att det inte är normalt att ha sex med pojkar och vad som kan hända. Samt att homosexuella är mindre värda och inte bör behandlas med hänsyn. Det visar slutet av filmen tydligt när en flaska urin hälls över pojken. Syftet är alldeles för uppenbart för att vi ska kunna förneka det: "Vi är 15 och du är 15. Men du är bög". Ska det vara ett men? Nej det ska inte vara ett men för alla människor är lika mycket värda och förtjänar samma respekt, i alla fall i min värld.    

Ryska unga pojkar trakasseras med ungefär samma metoder. Många tar livet av sig efter att de hängts ut på nätet, blir hånade, trakasserade, torterade eller mördade. Föreställ er ett helt samhälle totala eliminering, skuldbeläggande eller straff bara för att du är bög. Det är precis vad som håller på att hända i Ryssland. 

Jag publicerar videon för att visa sympati för pojken och total avsky mot den passivitet och det förlöjligande som råder i filmen. En typisk gruppdynamik utspelar sig, där en, två eller tre förövare är aktiva omringade av många passiva åskådare. Åskådare filmar det hela för att kunna lägga ut det på sociala medier och på så vis vinna pondus. Allt handlar om att vinna respekt och respekt är att sprida hat. Men det är inte sant, det är inte ärlig prestige att sprida skräck.  

Vi kan aldrig acceptera att det händer vare sig i Ryssland eller i Sverige. Vi måste visa att vi fördömer detta men samtidigt stöttar de utsatta. Ett större förakt mot homosexuella har blivit ett faktum, vilket bidrar till ett segregerat samhälle. Polisen och inte minst den Ryska staten är uppenbarligen totalt ointresserade av att agera mot nazisternas framfart. I en miljö präglad av klyftor och stora skillnader i värdet av en människa passar Putin på att vinna opinion genom att välkomna hatet, exempelvis med lagar som förbjuder homosexuell propaganda. Istället för att göra det som vilken annan demokratisk stat som helst skulle ha gjort, förklarat och visat sin avsmak till mord, våld och fientlighet. Det är viktigt att vi visar vårt stöd inte minst för de flyende Ryska homosexuella män och kvinnor som alltför ofta nekas asyl i Sverige. Det är det minsta vi kan göra för att agera mot homohatet.  

För att citera operasångaren och debattören Richard Söderbergs debattinlägg, SVT, 2013-07-27, "Hur kan vi vara tysta när Rysslands homohatare torterar barn".

"Tar ni inte ert ansvar kommer ni inte kunna sova på nätterna. För ni kommer drömma om bilden på den unga pojken som sitter på knä. Och gråter. Och som torteras för att han ville kramas, för att ni som hade ansvar valde att vara tysta. Och det är inga vackra drömmar. 

Men ni har möjlighet att vara med och påverka. Det är en vacker dröm. Låt mej få uppleva den. Snälla. Låt alla som vill kramas få lov att göra det.

Och låt mej få sluta gråta."

Ansvaret ligger främst hos våra politiker men också hos oss "vanliga människor", att inte hata homosexuella och att inte försvara homohat. Förhoppningen om en vacker dröm lever vidare. Just nu pågår Stockholm Pride. Sverige bör fortsätta vara ett föregångsland inte ett mardrömsland.

En modig dag fylld av kärlek och gemenskap

 
 

Idag är det den 22 juli, en tapper dag fylld av kärlek och gemenskap det är en dag då demokratin blivit starkare än någonsin. Det som hände den där julidagen 2011, jag minns det så tydligt, jag minns hur statistiken och antalet döda förändrades drastiskt. Jag minns Jens Stoltenbergs svett och tårar. Jag minns spekulationsteorierna om vem det kunde vara. Det var ingen islamist det var en utklädd lagens man, som planerat detta utförligt men inte blivit hindrad.

Samma år skrev jag min bok, en bok om upplevelser, händelser som beror på att jag inte blivit accepterad för den Jakob jag är.

Det som kom att bli en del av slutordet i min bok "Sanningens ord", lyder följande:

"För inte så länge sedan förlorade ett stort antal ungdomar sina liv på Utöya i Norge, deras vänner och familjer står nakna inför det som hänt. De har förlorat det mest meningsfulla som finns och det som betytt så mycket för dem liksom för mig! Nu har det hänt något fruktansvärt, något ofattbart, något overkligt och något som jag aldrig trodde skulle hända i Skandinavien. Norge har drabbats av fruktansvärd sorg. Jag vill framföra mina djupaste sympatier och stöd till det norska folket. Jag gråter med er och jag bär också på en fruktan, även om den inte kan proportionerna med er rädsla. Mina tankar går till alla er som var där på Utöya och i staden, till alla er som kämpade för ett mänskligare samhälle, till alla er som älskade, till alla er som stod för gemenskap och till alla er som kämpade i förebyggande arbete mot hat och meningslöst våld. Mitt hjärta slår för er och jag sörjer med alla dem som omkom och med deras familjer - allt detta p.g.a just ordet hat. Han hatade, men jag hatar inte. De som trakasserade mig hatade mig säkert, men jag kom inte att hata dem. För jag vet att hat sprider omoral, mer hat och brister i ett samhälle eftersom jag själv upplevt och känt hat.

Rädslan är vi födda med. Den talar om för oss att något är farligt. Rädslan kommer dock aldrig att besegra mycket av det som jag har skildrat i den här boken. Låt oss alla försöka styra rädslan så att den inte bestämmer över vårt beteende. Vi är starkare än ett meningslöst och oprovocerat våld. Vi ska inte accepteras att våld tolereras i Norden.

Det bör vara nolltolerans mot våld och trakasserier i en demokrati. Hatet som jag själv kämpade mot och hatet som ni kämpade mot måste övergå i kärlek! Vi människor har så mycket gemensamt och vi är starka tillsammans!

Norrmän - den här dikten är till er! Den är också till alla andra som lidit av förtryck, illasinnad makt, förluster, och hänsynslöshet mot livet, oavsett var ni kommer ifrån och var ni befinner er .

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

(Pär Lagerkvist, 1919, I stället för tro)"

Ur: Sanningens ord, Jakob Lindén 2011 

Jag säger det samma idag.

Ni som överlevde har inspirerat mig till att berätta min historia och förändra det samhälle jag lever i. Även om den ondska jag upplevde var mikroskopiskt jämfört med vad ni såg och tvingades uppleva. Genom att visa hur viktig respekten för olikheter och varje människas lika värde är, har ni lärt mig att döma mindre, se varje människas lika värde och framförallt att inte hata någon. Ni har också lärt mig att ta vara på livet och inse stor tacksamhet till livet. För mig är ni sanna hjältar! Men det räcker inte det finns fler hjältar barn, pappor, mammor, bröder, systrar, vänner, släktingar kollegor, anhöriga eller ni som bara gjorde det som var mänskligt utan att känna någon den där dagen för två år sedan ni är naturligtvis även mina hjältar. Det mänskliga det är just vad den här dagen handlar om, rätten att var människa det som ingen kan ta ifrån oss - att ta hand om varandra, visa förståelse, medlidande och framförallt solidaritet. Mitt i sorgen är människan mer kär, omtänksam och tapper än någonsin. 

Detaljer är A-O för att ta ansvar

 
 

Nu ska jag berätta något djupt och personlig för er ...

Jag var 17 år, jag befann mig på ett familjehem i Sörmland. För några dagar sedan var min älskade far här, min älskade far dessförinnan min mor, min älskade mor. Mina föräldrar hjälpte mig att fixa skolan för jag skulle fixa skolan, jag skulle klara den trots allt. Jag hade börjat läsa bibeln, inte den bibel som mina ”bröder” några månader tidigare eldat upp. Bristen på respekt gjorde mig bedrövad, nedslagen och utslagen. Utslagen till viss del på grund av de droger som fritt flödade på skolan, trots skolans strikta policy (se artikel) och att det faktiskt är olagligt med narkotika i Sverige. Varför samarbetade inte Grennaskoalan mer med polisen? Är fortfarande en viktig frågeställning.

Jag minns tydligt familjehemmets omnejd med skog och vackra insjöar, här skulle jag freda mig och framförallt inte ha tillgång till drogerna, djävulssubstanserna. Men så var det inte, drogerna flödade precis lika fritt som på internatskolan och något hem kan jag väll inte påstå att det var, det där gula huset vid prärien. Familjehemmet kunde utåt sett framstå som ett hem eller en drogfri värld när någon var på besök. Hon visste precis vem hon skulle köpa saker till, hon som drev familjehemmet. Hon bodde i ett hus uppe i skogsgläntan ovanför gräsplätten där vi bodde, vi 3 killar ensamma i ett hus ute i skogen. Hur kunde någon acceptera att vi med våra olika besvär bodde där i ett hus på egen hand ute i skogen? Jag minns också vilka ord som flög i mitt huvud – frihet, skog, skola, rusningsmedel, något som dämpar. Knark försökte jag också få tag på, det köpte jag okomplicerat svart hasch från Afghanistan, det bästa haschet av alla sorter om jag minns rätt. Det var där jag lärde mig hur man når bäst effekt och vad som krävs. Det var också där jag blev hotad igen, hotad med kniv vilket bidrog till att jag vandrade sexton kilometer för att ta tåget till Stockholm. Jag åstadkom dessvärre kalabalik, en dag innan min brors student. I min bok ”Sanningens ord” skrev jag inte mycket om den stora risk som rådde på jourhemmet, jag skrev i princip bara att jag levde i ett hus utan någon vuxen, med killar som tagit droger och att jag började att kedjeröka. Inte varför anledningen var att jag kände mig rädd och osäker. 

Ändå klarade jag av skolan på distans tack vare, föräldrar, en engagerad mentor och inte minst mig själv. Jag fick skriva proven under uppvaktning på en skola i Katrineholm, prov som sedan skickades till min lärare för rättning. Jag fixade ett helvettes år trots all oordning och kaos som präglade min vardag.

Lyckligtvis fördes jag till ett annat jourhem, ett riktigt hem med trygghet och uppsikt. Det som är mycket intressant i min historia är skillnaderna. Hur det kan vara så stor skillnad på två olika familjehem? I Sverige 2011, är en av det viktigaste frågeställningarna som jag ofta belyser i mina föreläsningar. Då protesterade jag inte men nu reagerar jag med kraft mot hycklare som tyvärr driver familjehem. (Inte bara familjehem, även skolor, institutioner och mycket annat). När jag inser att det är barn som av socialtjänsten placeras i dessa orättvisa vakuum, blir jag än mer motiverad till engagemang för jag anser att varenda unge har rätt till en trygg uppväxt. 

Till slut kom jag till ett behandlingshem, ett till en början bra behandlingshem och ett för mig fantastiskt behandlingshem när vården fungerade. För mig funkade behandlingsformen utmärkt, jag behövde just dessa metoder. Jag fick jobb och sysselsättning på en gång. Jag fick bearbeta mina traumatiska upplevelser, genom samtal och ibland även behovsmedicin men framförallt genom att någon lyssnade. (Tillagt 2015-06-07 även om jag till viss del kan vara kritisk läs även: "Dags att tala klarspråk om psykisk ohälsa", 2015-03-03). Personal och resurser fanns det gott om. Drogerna kunde jag ibland sukta efter men successivt började jag motsätta mig dem. Jag fick möjlighet till ett värdigt liv med mycket stöd och hjälp utifrån mina behov. Jag fick struktur på tillvaron, äntligen kunde livet ordna upp sig till det bättre igen för mig.

Jag minns henne vi kan kalla henne för Amanada, Amanda var bara 17 år. Amanda var min granne, vi åt ibland tillsammans på hemmet där vi bodde och vi umgicks. Amanda hade haft det kämpigt, hennes liv hade kantats av droger och självskadebeteende. Jag minns Amanda hon var glad och entusiastiskt, full av liv en sån där sprallig 17 åring precis lika munter som 17 åringar ska vara. Ingen kunde ana att det fasansfulla skulle inträffa bara några veckor senare. Hon hängde sig, jag minns den där dagen och jag vet precis vilken person det var som bar ut hennes döda kropp. Vem som jobbade då.

Tidningarna skrev, bloggarna skrev, det som skrevs var inte nyanserat eller konstruktiv. Ingen fokuserade på det positiva med vården på ASP Center. Tex. som jag blivit behandlad den aspekten fanns olyckligtvis inte med. Det fanns resurser och personal, ändå skedde det som inte får hända. Det som borde ha förhindrats – ett självmord. Bilden som plötsligt målades upp av ASP Center var knappast rättvis. Det kändes så när jag läste allt som skrevs av andra, som inte visste utan bara hade en vag vald aning. Det kändes både sorgligt och fel att läsa så jag funderade och bildade mig en egen uppfattning utifrån vad jag faktiskt visste. 

Från socialtjänstens borde man inte ha placerat flickan på detta behandlingshem enligt min uppfattning. För hon krävde uppsikt dygnet runt och man vaktar inte en människa 24/7 på ASP Center.  

Den vård jag fick var kognitiv, individbaserad och ansvarsfull vård. Inte minst präglad av mina speciella behov och förutsättningar. Fler borde få möjligheten till en vård som är lämplig utifrån deras premisser. 

Självmord sker tyvärr inom vården, ibland går det inte att förhindra men utgångspunkten borde ändå var att det går att förhindra självmord överallt i samhället. Inte minst inom vården. Läs även tidigare inlägg ”Myterna om självmord bland unga kan inte fortsätta att vara myter”.

Naturligtvis måste någon stå till svars och innan man ställer någon eller några till svars måste man återge en helhetsbild. Man måste veta hur folk jobbar och inom vilket område kompetensen sitter, inte minst vilka behov patienten har detta bör noggrant utredas innan man placerar klienten på en institution. För det finns stora skillnader i hur man jobbar och var kunskapen sitter på landets behandlingshem/ institutioner. Det kan vara en lång resa att ta sig till ett öppet behandlingshem för vissa, det måste få kosta varenda krona, för långsiktiga vårdinsatser får bara inte gå för raskt. Vård kräver ofta tid och långsiktig planering. En sak är säker på familjehem ska det inte vara några större skillnader, varenda unge har rätt till värme och kärlek. Lika som varenda patient har rätt till en beprövad och specifik vård. Det är dags att vi börjar prata klarspråk, idérikt, tydligt med direktiv om hur saker och ting ska fungera. En ung flicka får bara inte bli felplacerad, ingen ska behöva ta sitt liv på grund av att någon inte gjort rätt.

http://undantagstillstand.wordpress.com/2012/01/30/asp-center-i-boden-visar-vad-de-gar-for-en-dod/

http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?articleid=7147554

Läs även inlägget via min hemsida här

Visa fler inlägg