Gripande pjäs om mobbning

"Tyst i klassen" är en tämligen gripande pjäs om mobbning och dess yttersta resultat. Pjäsen berättar om mobbning och utsatthet på ett nytt sätt.
 
Utifrån frågeställningarna:

  • Vad gör egentligen mobbning med oss? 
  • Vad sätter det för spår hos den som blir utsatt och vad kan det få för oanade konsekvenser?
  • Vad händer när de vuxna sviker och inte vill se?
  • Kan mobbning se olika ut?
  • Vem bedömer vad som är mobbning?
 
Musikalen har urpremiär i Västerås den 6 april 2013 och produceras av Amfora Produktion.
 
För mer information och biljettbokningar besök:
 
 
 
 

Agera mot nätets kameleonter på samma sätt som vi gör annars!

Nätet en metropol för människor, skillnaden mellan bilden av en ”korrekt” storstad är att du kan skiva saker som du egentligen inte menar och sedan gömma dig i världsstadens alla tillhåll. Du är också fri att uttrycka ditt hat för du har möjligheten att vara mer nonchalant än någon annanstans på jordklotet. Du kan såra människor, kränka och förnedra. Detta utan något som helst ingripande från samhällets sida. Kanske utan att du ens är medveten om att du gör illa en annan människa så pass mycket som du sannerligen gör när du fattar dina beslut. I förhoppning om att du aldrig någonsin kommer att bli avslöjad. 

Likheten med en ”korrekt” storstad är möjligheter, de oändliga möjligheter som existerar i nätets diskuterande församling. Möjligheter för demokrati och allsidiga kunskaper sträcker sig långt. Men det finns också möjligheter till okunskap och att inte vara objektiv, att försvinna bort från verkligheten i ett drömland. Drömlandet där du och ingen annan än dig själv avgör vad som är rätt eller fel.

Vem skulle inte bli förbannad om någon kallade en 12 årig flicka för hora på bussen, trakasserade henne och kom med rena hot till henne? Vem skulle inte agera? Om flickan dessutom gång, på gång ropade – stopp, sluta ni sårar mig! Vem skulle låta dessa personer gå av bussen utan att ta ansvar för sina handlingar?

På internet ser verkligheten helt avvikande ut jämfört med i övriga samhället. Människor ges en bisarr möjlighet att hursomhelst kunna kamouflera sig i påhittade eller inga namn alls.

Ett motargument för att skydda internets kameleonter, som söker pondus eller bättre självkänsla genom att håna oskyldiga individer heter yttrandefrihet. Men Yttrandefrihet är inte att förtala, trycka ned eller på ett respektlöst sätt kritisera andra människor. Yttrandefrihet handlar inte heller om att försöka hitta ett gömställe och ny föda. Yttrandefrihet handlar om hänsyn. Att meddela mottagaren på ett konstruktivt sätt, dvs. med positiva idéer om vad som kunde ha gjorts annorlunda. Istället för att exempelvis hota. Den allmänna definitionen av yttrandefrihet förbjuder därför mobbning, hets mot folkgrupp, hot om våld eller förtal. Det betyder inte att du inte får bli upprörd, visa dina känslor, ifrågasätta och granska vad som läggs upp i världsstaden internet. Det handlar snarare om hur du kommenterar och var gränsen går.

Jag har personlig erfarenhet av näthat och människor som överskridit gränsen för yttrandefrihet. Gränsen för näthat exemplifieras tydligt i polisens beskrivning:

Näthat innebär olika typer av meddelanden som ger uttryck för hat, riktat mot mottagaren. Det sker oftast via e-post och sociala medier. Begreppet näthat i sig är inget brott och även om innehållet upplevs som mycket obehagligt, måste det falla under brottsbalken för att vara olagligt. Brotten handlar ofta om olaga hot, ofredande, hets mot folkgrupp och förtal. (Förtal faller normalt inte under allmänt åtal, vilket innebär att målsägaren själv måste väcka åtal. Detta gäller inte för målsägare under 18 år.)

Ett exempel på en kommentar av hatisk karaktär är följande:

Bara att rensa ut dem svaga i samhället genom att skicka in dem i köttkvarnen, då blir vi ett ariskt samhälle igen!”

Tyvärr måste jag välja att se mellan fingrarna på dessa kommentarer. Men vad jag inte kan se mellan fingrarna på är hur människor i samhället reagerar mot dessa kommenterar. Jag såg tex. endast en kommentar och märkligt nog ingen kontrande anmärkning.

”Ut med packet”

Att kränka någon på internet är aldrig okej. Jag tror de allra flesta människor som läser det här inlägget håller med mig på den punkten. Jag tycker heller inte att det är okej att vi inte reagerar mot hatet som finns överallt i samhället och skrämmande anonymt på nätet.

Är det verkligen så illa att vi står helt utan inflytande mot den nya metropolen – nätet? Är det verkligen rimligt att vi människor har så låg medkänsla, så att vi inte bryr oss? Att vi inte längre reagerar på det vi ser med våra egna ögon. Jag tror inte det är sant, jag tror vi alla kan göra något för att förhindra hat oavsett om det är på nätet eller på bussen. Jag tror inte att alla människor är rädda kameleonter. Kameleonter skiftar färg när dem riskerar att bli upptäckta eller rent av fångade. Det borde inte människor förmå att göra. 

Källor:

http://www.ne.se/yttrandefrihet

http://www.polisen.se/Lagar-och-regler/Om-olika-brott/It-relaterade-brott/

Läs även inlägget via min hemsida här. 

Försoning mellan helvette och himmel

Våren för två år sedan minnesbilderna är som, färska, nyplockade jordgubbar fast utan dess goda smak och stärkande innehåll.

Jag minns det så tydligt läderbältet, straffet för att jag skrattade för högt i matsalen. Insikten om att deras normer och värderingar saknar grund i ett normalt samhälle. I ett normalt samhälle slår man inte och sparkar någon, för att personen i fråga inte vill spela eller gå på fotbollsmatcher för att bara nämna några exempel. I ett normalt samhälle knäar man inte någon så hårt i låret så att personen inte kan gå ordentligt, bara för att man är frustrerad. I ett normalt samhälle använder man inte våld och hot, för att skrämma en människa till tystnad. Men vad är egentligen normalt? Om inte vuxenvärlden talar om vad som är normalt, med utgångsläge av vad som faktiskt hänt och hur vi kan förändra det som inträffat kommer vi aldrig att få veta vad som är normalt. Vi är människor det är mänskligt att fela. Alla människor vet dessvärre inte vad som är rätt och fel. Alla människor vet heller inte, effekterna av våld och hur djupt mobbning sätter sig i själen på en annan människas liv.

För att skildra hur Rebecka beskriver mobbning citerar jag följande citat.

Jag gick i andra klass när allt började. Lärarna slutade bry sig efter något år genom att kolla åt ett annat håll när de höll på, år efter år. Jag blev brutalt mobbad i skolan från årskurs två till sex. Dessa ynka åren av mitt liv blev resterande liv, ett stort infekterat ärr som kan brista ut i blodbad vid minsta beröring.”

Jag vill inte sitta här och skriva att situationen är hopplös, att det inte går att göra någonting åt problemen som finns i skolorna och inte bara i skolorna överallt. Det handlar om att vi måste ingripa och våga se, mer tydligt kan det inte bli än i exempelvis Rebeckas historia var problemet sitter.

Det finns hopp i min historia precis som i så många andra skildringar av verkligheten, människor jag talat med och mött under dessa år som jag undersökt och verkligen försökt att förstå det onda. Dessa människor vittnar om att det finns hopp och jag vill inte beröva dig som läsare just det hoppet. Hoppet är att berätta om det hemska, att människor inte låter sig bli skrämda till tystnad av sina plågoandar utan faktiskt blir bekräftade av samhället. Genom att människor tro på dem som blir utsatta. Jag har dragit ytterligare en slutsats, att det handlar om människor och mänskliga brister. Hos såväl offer som förövare.

Så här beskriver Pontus en före detta mobbare som jag hade kontakt med för en tid sedan:

Jag blev fri och såg att man inte behöver slåss för att bli respekterad. Jag pratade med alla som jag kom i kontakt med och fick fler vänner än vad jag kunde drömma om. Jag kunde säga förlåt till många som varit elak emot och fick visa mitt rätta jag. Vilken enorm känsla.”

Jag fick ingen ursäkt, men jag fick hjälp och jag fick upprättelse en upprättelse som jag önskar att alla människor får, bara alla människor ges möjligheten. För när man sitter där mellan himmel och helvete är det inte så lätt att kämpa för rätten till upprättelse. Därför kan en ursäkt vara nödvändig.

En vacker dag hoppas jag att de personer som mobbade mig tar till det modet som Pontus har vågat, att erkänna sina misstag. Det är mänskligt svårt, jag vet. Men om fler personer kan stå för sina handlingar och be om ursäkt, skulle det bli lättare för många att gå vidare och inte skada sig själva.

Visa fler inlägg