Min historia för att hjälpa andra

Våren för två år sedan minnesbilderna är som, färska, nyplockade jordgubbar fast utan dess goda smak och stärkande innehåll.

Jag minns det så tydligt läderbältet, straffet för att jag skrattade för högt i matsalen. Insikten om att deras normer och värderingar saknar grund i ett normalt samhälle. I ett normalt samhälle slår man inte och sparkar någon, för att personen i fråga inte vill spela eller gå på fotbollsmatcher för att bara nämna några exempel. I ett normalt samhälle knäar man inte någon så hårt i låret så att personen inte kan gå ordentligt, bara för att man är frustrerad. I ett normalt samhälle använder man inte våld och hot, för att skrämma en människa till tystnad. Men vad är egentligen normalt? Om inte vuxenvärlden talar om vad som är normalt, med utgångsläge av vad som faktiskt hänt och hur vi kan förändra det som inträffat kommer vi aldrig att få veta vad som är normalt. Vi är människor det är mänskligt att fela. Alla människor vet dessvärre inte vad som är rätt och fel. Alla människor vet heller inte, effekterna av våld och hur djupt mobbning sätter sig i själen på en annan människas liv.

För att skildra hur Rebecka beskriver mobbning citerar jag följande citat.

”Jag gick i andra klass när allt började. Lärarna slutade bry sig efter något år genom att kolla åt ett annat håll när de höll på, år efter år. Jag blev brutalt mobbad i skolan från årskurs två till sex. Dessa ynka åren av mitt liv blev resterande liv, ett stort infekterat ärr som kan brista ut i blodbad vid minsta beröring.”

Jag vill inte sitta här och skriva att situationen är hopplös, att det inte går att göra någonting åt problemen som finns i skolorna och inte bara i skolorna överallt. Det handlar om att vi måste ingripa och våga se, mer tydligt kan det inte bli än i exempelvis Rebeckas historia var problemet sitter.

Det finns hopp i min historia precis som i så många andra skildringar av verkligheten, människor jag talat med och mött under dessa år som jag undersökt och verkligen försökt att förstå det onda. Dessa människor vittnar om att det finns hopp och jag vill inte beröva dig som läsare just det hoppet. Hoppet är att berätta om det hemska, att människor inte låter sig bli skrämda till tystnad av sina plågoandar utan faktiskt blir bekräftade av samhället. Genom att människor tro på dem som blir utsatta. Jag har dragit ytterligare en slutsats, att det handlar om människor och mänskliga brister. Hos såväl offer som förövare.

Så här beskriver Pontus en före detta mobbare som jag hade kontakt med för en tid sedan:

”Jag blev fri och såg att man inte behöver slåss för att bli respekterad. Jag pratade med alla som jag kom i kontakt med och fick fler vänner än vad jag kunde drömma om. Jag kunde säga förlåt till många som varit elak emot och fick visa mitt rätta jag. Vilken enorm känsla.”

Jag fick ingen ursäkt, men jag fick hjälp och jag fick upprättelse en upprättelse som jag önskar att alla människor får, bara alla människor ges möjligheten. För när man sitter där mellan himmel och helvete är det inte så lätt att kämpa för rätten till upprättelse. Därför kan en ursäkt vara nödvändig.

En vacker dag hoppas jag att de personer som mobbade mig tar till det modet som Pontus har vågat, att erkänna sina misstag. Det är mänskligt svårt, jag vet. Men om fler personer kan stå för sina handlingar och be om ursäkt, skulle det bli lättare för många att gå vidare och inte skada sig själva.