Min historia för att hjälpa andra

26 grader ute idag strålande sol, snart tar jag studenten om endast fem dagar faktiskt. 13 år av skola, i flera olika kommuner är äntligen över och speciellt 3 mångfacetterade gymnasieår. Mina skolår har sannerligen varit mörka, dystra och rent av meningslösa. Å andra sidan har mina skolår varit informativa, ljusa och meningsfulla. Samtidigt som jag i skolan lärt mig att tänka fritt upplever jag att jag blivit intvingad i ett alldeles för abstrakt tankemönster. Frågan är om det från början är ett tankemönster? Egentligen tror jag det handlar om ett alltför inbakat system. Ett system som människor inte vill eller orkar förändra men som måste förändras. Jag vet, jag har många års erfarenhet. Ett system som går ut på att alla olika individer ska tänka på ett visst sätt. Ett system där folk alltför ofta missat att fråga mig hur jag tänker eller lyssnat på mina åsikter. Ett system som inte är hållbart. Ett system som framförallt bidrar till att människor inte orkar mer (jag har träffat dessa människor). Ett system som också bidrar till att människor faller utanför rent ut sagt blir diskriminerade. Vad som också saknas i skolans värld är tydlighet och struktur från början. Vilket till viss del kan förklaras med att lärarna har extremt mycket att göra, men det är inte hela argumentet en annan del av argumentet är ren lathet. Okunskap är också en viktig faktor men för att bemöta okunskapen krävs kunskap, då syftar jag inte på de många teorier som skrivs i våra studieböcker. Jag syftar på på människor som berättar från det verkliga livet om sina erfarenheter. Människor som vet vad det handlar om. 

En viktig slutsats jag kan dra utifrån min skoltid, är att jag ska tänka fritt och att jag ska göra det jag är bra på och vill göra. Alla är vi bra på olika saker.

En annan viktig slutsats jag dragit är ordets civilkurage innebörd. Vad som verkligen menas med begreppet och hur vi måste agera utifrån det. Vår möjlighet att påverka och förändra hur situationen ser ut idag.

Det viktigaste för mig har länge varit att fixa skolan, nu har jag äntligen fixat skolan! Med hyfsade betyg. Även om det är lite av ett under, till er som inte tror på tänkbarhet vill jag säga – Tänkbarhet i sig formar människans okränkbarhet. Att jag kunde tänka – Det här är fel! Gjorde mig okränkbar. De för och nackdelar jag upplevt har också format min okränkbarhet.

Parallellt med mina studier har jag skrivit över 200 blogginlägg, insändare och debattartiklar för att försöka förstå det hat jag utsattes för och vad mobbning bottnar i. Sedan jag 2011 valde att berätta vad jag utsattes för. Jag har även skrivit en kort självbiografi om mina upplevelser, haft föreläsningar, diskuterat och debatterat det största hotet som idag finns i våra skolor och på arbetsplatser – Mobbning. Mobbning som resulterar i så förbannat mycket elände.

Utöver detta har jag deltagit i utbildningar och sociala projekt vilket också har varit väldigt viktigt för mig.

Personligen har jag under mina skolår aldrig lärt mig så mycket som mötet med de människor jag fått förmånen att möta. Människor med erfarenheter, människor som jag tack vare mina egna erfarenheter faktiskt kan säga att jag förstår. Dessutom har jag genom deras öden fått en djupare inblick och insikt.

För att hantera det hela har träning och skrivandet varit viktiga redskap. Träningen har gjort att motivationen och viljan att förändra bara blivit starkare. Vilket bidragit till att jag både skrivit och berättat min historia.

Jag har aldrig varit perfekt eller felfri men jag ser mig sig själv inte som misslyckad. Tvärtom jag är stolt över det jag åstadkommit. Det kan inte värdesättas för det har utvecklat mig otroligt mycket.

Jag känner mig stolt och blickar framåt, med tron på en bättre skola med möjligheter där vi vågar tror, lära och andas. Där vi ser många olika kunskaper och varje individs unika egenskaper. Framförallt ett bättre samhälle, där alla nödvändigtvis inte behöver bli matematiker. Ett samhället där människor inte behöver vara perfekta för att lyckas.

Naturligtvis känns det vemodigt att ta studenten. Även fast det känns otroligt skönt och fritt, frågan är om livet blir mycket friare än vad de varit? Att vara vuxen är naturligtvis många måsten. Men man måste inte vara perfekt, även som vuxen trampar man snett för det är en del av livet. Vuxenheten i det hela är snarare att visa respekt och förståelse.   

PS. Jag skriver inte detta för att skryta snarare för att bevisa att varje människa kan lyckas och vad jag tror på. Framförallt för att människor ska ta till sig, det är ju ändå min framtid det handlar om och det är vi som ska dra nytta av den.

Länkar även till ett tidigare inlägg för att ni ska förstå än mer "Mina råd och tankar till perfektionisten".