Allas vårt ansvar att få barn att våga lära

För lite drygt ett år sedan skrev jag en Debattartikel på SVT Opinion ”Tortyren på Lundsberg är ett brott mot FN:s barnkonvention”. Varför jag skrev artikeln berodde på en konkret händelse, en händelse som väckte känslor och fick mig att tänka tillbaka på min egen skoltid och många tårfyllda tillfällen. En elev brändes med ett strykjärn under en nollning.

Nu börjar skolorna igen. En hel del förväntansfulla barn och tonåringar går idag, imorgon eller nästa vecka till skolan. Dessa barn och ungdomar kommer att minnas sin skoltid för resten av livet.

Jag påminns fortfarande om min ruggiga och otrivsamma skoltid. När jag idag rannsakar mig själv, tänker jag att det största och många gånger enda misstaget jag gjorde var att inte genast berätta för någon vad som hände. Jag minns hur mobbningen plågade mig successivt och hur den så småningom eskalerade i alla möjliga tänkbara forum.

Tiden läker alla sår. Idag har jag gått vidare, förlåtit åtskilliga människor och framförallt insett vilka som är mina riktiga vänner. För att kunna gå vidare och inte ständigt leva som ett mobboffer hade jag ett ansvar att sätta ned foten. Mitt sätt blev att fullständigt bryta ihop, något som jag inte planerat men som ledde till att någon äntligen agerade. Det är dock oerhört svårt att våga säga ifrån, när man befinner sig i en sådan extremt pressad och känslig situation. Därför låg ansvaret inte bara hos mig. I ett sådant läge kan andra människor alltid fråga, eller iaktta och visa sitt civilkurage om man ser att någonting inte står rätt till. Gör man inte det, kan det kosta mycket lidande och ibland även människoliv. Varje vecka skördar mobbning i genomsnitt ett nytt offer. 

Värmlands tingsrätt dömde i januari två elever för vållande till kroppsskada. Även två av mina förövare dömdes till samhällstjänst respektive dagsböter. Detta sände ut en viktig signal inte bara till individerna utan också framförallt till alla runtomkring. För mig blev effekten att även nätmobbningen upphörde.

Enligt rapporten ”En skola för alla utan kränkningar” som Lärarnas Riksförbund publicerade i juli detta år, finns det framförallt tre byggstenar för en levande och lärorik skola.

  1. Att man respekterar varandras olikheter.

  2. Att studieron är god.

  3. Att skolan arbetar aktivt mot kränkande behandling.

Det är lätt att vi i valtider dumpar över våra skuldkänslor till våra politiker, men vi har faktiskt också ett eget mänskligt och solidariskt ansvar. Det är bra att påverka politiker till att göra sin samhällsplikt. Men hade jag inte berättat, hade ingen frågat, i så fall hade jag fortfarande stått tyst och möjligen bitter istället för att vara optimistisk inför framtiden. Det bästa hade förstås varit om människor från första början respekterat mig.

Jag tänker på alla tusentals barn och ungdomar som går till skolan i veckan. De vill lära sig nya saker och borde våga tro att dagen ska gå bra och även morgondagen. Det är vår skyldighet att se till att det blir av, vi får inte sopa vårat vardagliga ansvar under mattan.

Jakob Lindén, författare, föreläsare

http://www.svt.se/opinion/tortyren-pa-lundsberg-ar-ett-brott-mot-fn-s-barnkonvention

Läs även inlägget via min hemsida här.

↑