Blogguppehåll

Om ni undrar varför jag bloggat så lite den senaste tiden, beror det på att jag just nu har fullt upp med att förbereda mina föreläsningar, då uppdragen blir fler och fler vilket är glädjande. Samtidigt som jag praktiserar och fortfarande kämpar med min mattekurs.

Idag var jag på min gamla skola Björknäsgymnasiet i Boden och föreläste (min nya skola i Norrland). Det var mycket roligt och jag hoppas verkligen jag inspirerade fler ungdomar till att våga berätta. Samt att agera om vi ser att någon blir utsatt.

Nu är det lugnt några dagar (det innebär att praktiken fortsätter som vanligt) sedan åker jag till Stockholm för att jobba med ett ungdomsprojekt hela helgen, känns verkligen roligt och är redan mycket taggad. 

Kika gärna i arkivet.

 

Tänkvärd dokumentär

Min kära mormor tipsade mig om en dansk dokumentärfilm som handlar om Viktor, Martine och Marino som lever med ADHD. Filmen och framförallt pedagogerna belyser många aspekter av det jag försöker förmedla i mina föreläsningar genom egna exempel från livet.

Viktiga frågeställningar är hur vi bemöter och att vi ser dessa barn? Det handlar om att se och visa att man tror på barnen, det handlar om trygghet och förtroende.

Jag tycker filmen är fantastisk, se den: 

 

10 myter om barn och ungdomar

Min definition av barn är precis som första artikeln i  FN:s  barnkonvention "Ett barn är varje människa under 18 år". Därför har jag valt att inte göra skillnad på barn och unga i min redogörelse.

Jag menar att Sverige som stat många gånger bryter mot flera artiklar i exempelvis barnkonventionen exempelvis artikel 2 och 4. Jag lägger ansvaret på alla vuxna människor lärare, föräldrar, kuratorer, poliser, med flera.

Jag önskade jag kunde säga att...

  1. Alla barn i Sverige har kärlek, bostad och grundläggande essentiella behov.

  2. Ingen unge går ensam hem från skolan.

  3. Alla barn har någon att vända sig till där hemma, i skolan eller på träningen.

  4. Alla barn har lika rättigheter d.v.s. begrepp som diskriminering, segregation eller utanförskap existerar ej.

  5. Barn som har diagnos riskerar inte mer än andra barn eftersom dessa barn har samma förutsättningar som andra barn.

  6. Inga barn blir våldtagna på skoltoaletterna, hemma eller i parken.

  7. Alla skolor har en likabehandlingsplan och löser på ett professionellt vis mobbning, begreppet nolltolerans är omfattande.

  8. Fall som polisanmälts av rektorer klaras upp och ger offer en möjlighet till upprättelse.

  9. Vuxna agerar och försöker alla gånger så gott som möjligt att lösa problemfyllda situationer, ignorans och svek är bara en illusion som beror på exempelvis hormoner.

  10. Barn och ungas hälsa har under 2000 talet blivit bättre än något annat decennium.

Tyvärr kan jag inte påstå att det är så, jag vet att sanningen är  annorlunda mer komplex. Det här är myter om verkligheten, formade av våra fördomar och vår förmåga att ignorera vad vi egentligen tycker är jobbigt. Hur kan det annars komma sig att den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga och att självmordsstatistiken är högre i Sverige i jämförelse med många andra västeuropeiska länder? Om det inte vore för vår nonchalanta inställning, vad vore då det största problemet? Jo visst handlar det om resurser men framförallt om resursslöseri och att helt fel prioriteringar görs. Men man kan inte bara skylla på resursbrist, när verkligheten är hård och kall för dagens ungdomar. Den största frågeställningen är hur vi kan göra vardagen varmare, lite mera mänsklig för barn och unga? En fråga som alltid bör ställas till barn och unga som mår dåligt. Jag tror inte heller på myten om att Sverige är ett föregångsland när det gäller att jobba med barn och unga. Jag vill se betydligt fler goda exempel. Men jag hoppas vi en dag kan bli det land som politiker, massmedia och vissa andra människor ständigt pratar om.

Läs även inlägget via min hemsida här

Visa fler inlägg