Förutom rättvisa förtjänar offer för mobbning också en riktig ursäkt

I slutet av denna vecka dömdes två elever till böter och skadestånd för vållande till kroppsskada, den omtalade strykjärns nollningen under hösten 2013 har nog inte många personer undgått i Sverige. Jag har också berörts av fallet, eftersom jag har egna erfarenheter av mobbning och den tortyr som det faktiskt innebär att utsättas.

Men tingsrätten friar resten av eleverna samt en anställd som var åtalad för medhjälp till hot alternativt ofredande. Ungefär som i mitt fall, skillnaden var dock att jag valde att inte anmäla varenda person som utsatte mig för någon form av övergrepp, sett på eller blundat. Jag menar inte att det var fel att så många personer åtalades. Tvärtom det var mycket bra, ett åtal ger en möjlighet att diskutera det som inträffat både för offer och förövare. En fällande dom sänder ut en viktig etisk signal till samhället. En fällande dom behöver nödvändigtvis inte betyda att hela sanningen har kommit fram.

Personligen valde jag att plocka ut tre av mina mest drivande plågoandar. När jag insåg att det jag blivit utsatt för var förkastligt, försökte jag att minnas. Sedan kategoriserade jag brotten, därefter anmälde jag de brott som jag ansåg kunde bevisas. Jag valde att göra så för att jag kände att det annars skulle kunna bli ett stort ”fiasko” av det hela. När man driver en juridisk process bör man vara väl medveten om att processen i hög grad är krävande.

2 av 3 individer som anmäldes åtalades, båda två dömdes i Tingsrätt och Hovrätt när det gäller vad jag blivit utsatt för. När den sista domen vann laga kraft upplevde jag en oerhörd lättnad. Den sista domen blev ofredande, inte ett särskilt hårt straff för mig var inte påföljden mest betydande. Det som betydde mest för mig var att samhället talade om för dessa individer att deras gärningar inte är acceptabla. Domen sände också ut en viktig markering till skolan och samhället i övrigt.

Allra sist inleddes den för mig mest avgörande processen. Förhandlingarna med skolan som generade i att skolan till slut erkände sina brister. Det var bra att skolan erkände sin stora del i det hela.

Fortfarande flera år efter att jag blev misshandlad, trakasserad, frihetsberövad till och med torterad har jag anmärkningsvärt inte fått någon ordentlig ursäkt, få personer har innerligt från hjärtat bett om ursäkt jag menar inte att ingen bett om ursäkt. Det jag menar är att fler kan ta ansvar speciellt vuxna människor. Skolchefen säger ”att jag kan se pengarna som en ursäkt, att han beklagar det som inträffat, att det aldrig hänt något liknande.”.

För mig är vare sig pengar eller rättvisa någon ursäkt. En ursäkt är att man sätter sig ner och skriver ett brev till offret, där man gärna förklarar vilka åtgärder som i framtiden kommer att vidtas för att dessa händelser aldrig mer ska inträffa. Ett brev är inte några meningar eller ett synonymt uttalande som vem som helst skulle kunna säga. För mig handlar det också om modern ledningspolitik och framförallt ett viktigt avslut för offret.

Läs även inlägget via min hemsida här

Rätten att vara människa

Rätten att vara människa har utvecklats av egna och andra individers ständiga erfarenheter. Där av blivit en stark värdering och grundpelare i mitt arbetssätt av livets många händelser, som påverkat min bild av den värld vi lever i. Men också hur jag är som människa och hur jag väljer att betrakta andra människor. Kortfattat lyder definitionen av "Rätten att vara människa" enligt följande punkter:

1.)Alla människor har rätt att leva ett anständigt liv (kärlek, bostad, hälsovård, utbildning, rätten till arbete (utan att bli diskriminerad på arbetsmarknaden).

2.)Alla människor har rätt att uttrycka sina åsikter och känslor (utan att kränka och förnedra andra människor).

3.)Alla människor har rätt att inte särbehandlas beroende av skillnader i ras, funktionshinder, ålder kön, läggning m.m.

Dagligen berövas många människor (enligt min definition av några viktiga) grundläggande rättigheter som borde vara givna åt alla utifrån människors olika förmågor. Det sker i form av censur, diskriminering och ständiga trakasserier mot diverse människor. Livets absolut största kränkning och övergrepp skedde mot mig som person för några år sedan, ni kan läsa mer på min hemsida. Det går inte att glömma, det går inte att förneka (även om jag gått vidare med mitt liv) och det går i synnerhet inte att ignorera den verklighet som fortfarande är många människors vardag 2014. En verklighet där vissa människor väljer att hata människor som t.ex. sticker ut och vågar vara sig själva, människor som inte har jobb, utbildning eller bostad blir istället för hjälpta stigmatiserade och skuldsatta. Fortfarande väljer vissa att se människor utifrån ras, hudfärg eller kön. Jag vet att det är såhär, jag ser och hör dagligen många exempel. Det var inte bara så på min tid när jag gick i skolan. Jag har för många exempel för att notera alla. Några väljer att skicka in sina berättelser till mig, andra berättar för mig i förtroende. Så länge det är så här kommer jag på ett eller annat vis fortsätta kämpa – för alla människors lika värde och lika rättigheter. Jag ger mig inte. Jag vet hur det känns när någon försöker slita dig itu, när du lir behandlad som ett djur och inte som en människa. Jag vet också hur otroligt stark man kan bli av motgångar. Jag vet också att det är mänskligt att inte alltid visa sig stark. Jag vet vad människovärde betyder. Glöm inte bort att du har rätt att vara människa, oavsett vad folk säger. 

Förskönade drömmar är inte alltid genomförbara

Visst är det bra med drömmar och ambitioner – positivismen. Jag är inte pessimist, jag beundrar människor som tror på sig själva och lyckas. Det är härligt att se unga, kreativa människor som åstadkommer moderna förändringar i frågor som berör oss alla.

Men frågan är hur mänskligt är det, att aldrig gå igenom en kris, att aldrig bli utsatt för övergrepp, att aldrig känna sig övergiven, att aldrig drabbas av psykisk eller fysisk ohälsa, att aldrig vara ensam, att aldrig vara utsatt eller att aldrig bli impopulär? I dagens samhälle när vi tänker på oss själva så extremt mycket, tror jag tyvärr det är mer vanligt än någonsin. Vi lever i ett presstationssamhälle där den som inte har en akademisk utbildning troligen har det väldig tufft i framtiden. Varför är det så och hur kan det komma sig att exempelvis så många ungdomar inte får möjligheten till ett passande arbete? Jo för att vi tror att samma dröm om högskolekompetens eller jobb är möjlig för alla individer, ”bara man anstränger sig lite”. Men det är inte sant. Hur skulle det annars komma sig att ungdomsarbetslösheten ligger på över 20%? Eller att var fjärde person mellan 18 och 25 mår psykiskt dåligt och att hälften av dessa aldrig söker vård? Enligt stadsmissionen. Om vi bara hade valt att se verkligheten precis som den är och att tidigt stötta fler unga som mår dåligt, i form av exempelvis ökade resurser i skolorna är jag fullständigt övertygad om att resultatet hade sett helt annorlunda ut. Vi måste se specifika förmågor hos olika personer istället för ständiga hinder? Genom att stötta företag som väljer att tänka nytt. Det kan t.ex. handla om att omformulera frågeställningen – det här ska du kunna. Till - vad är du duktig på, vad kan just du precis nu och här i livet och vad vill du medverka till?

Det finns många instanser i samhället som ignorerar den faktiska bilden av hur samhället ser ut. Ett konkret exempel är dagens mediebild, som delvis blivit en drömlik orealistisk berättelse om en vacker värld. En omgivning som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Rubrikerna eller ännu värre annonserna är i många avseenden mönsterupprepningar av hur vi ska prestera, hur vi ska klä oss samt vilka vi ska kritisera utifrån ideologiskt innehåll

Ett annat exempel är min skoltid, jag hade en framtidsplan att tillbringa mitt andra gymnasieår utomlands så blev det dessvärre inte. Något kom emellan, något förskräckligt fasansfullt som jag inte ville tro var sant. Istället inbillade jag mig att jag förtjänade att bli förföljd. Jag gick och trodde att jag inte skulle berätta för någon, att det skulle bli så mycket värre under nästan ett år av min skoltid. Enda fram tills jag bröt ihop och då var såren redan så djupa, att jag tog till manipulativa redskap för att försöka hitta tillbaka till den Jakob jag en gång var. Den där självsäkra Jakob som ställt upp för andra och sett andra människor, blev plötsligt en rädd och osäker individ. Det tog lång tid för mig att bygga upp en värdig självkänsla. Minnet av en mardröm lever visserligen vidare, en stor och viktig skillnad är dock att jag ständigt försöker göra något gott och viktigt utifrån hur jag upplevde det hela. Genom att förmedla min historia vidare.

Å andra sidan fick jag efter en lång tid upprättelse. Mina förövare dömdes i domstol och det jag kämpade mest för – att skolan skulle ta ansvar betydde något i praktiken. Jag tänker att skolorna precis har startat, jag tänker på alla de barn som blir utsatta för rasistiska och sexistiska brott i skolan. Jag tänker att media har en viktig funktion men också att allmänheten har ett ansvar. Ibland kan det säkerligen vara av stor vikt att bortse från vardagliga teorier - egentligen att vara människa.

Problemet i dagens samhälle, är inte att vi inte gör karriär eller att vi inte försöker var duktiga. Problemet är snarare att vi försöker att framstå som för kapabla. Riskerna blir istället att fler personer hamnar i olika former av missbruk, drabbas av sjukdomar eller inte klarar av de höga krav som ställs.

Jag älskar framförallt min familj, som varit där för mig i livets ständig med och motgångar. När jag var så svag att jag inte kunde andas fritt eller tänka fritt, då älskade ni mig så obeskrivligt mycket. Ni har aldrig ställt speciellt höga krav, det är bara jag och ingen annan människa som skissat mina mål och ambitioner. Ni har lärt mig vad empati går ut på. Vad det innebär att vara en fri människa.

Jag känner också stor respekt för mina förebilder genom livets gång. Alla människor som sett det positiva i stället för det negativa i mig och bidragit till att jag känt lycka. Ni som inte sa – ta stryk, ta det som en man ska göra. Ni som inte formade sinnes rubbande ideal eller mina värderingar åt mig.

Jag tänker att för många inte blivit älskade, att för många blivit utsatta och där av valt hatets sekteriska bana. Istället för att reflektera över sina liv och vad den bittra vägen kan innebära. Jag blickar tillbaka i livet, på min uppväxt när jag lyssnade på Kents låt ”Sverige”.

”Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är”


Låten kan tolkas både som hyllning och en varning. Jag känner att jag vill förmedla båda delarna.

Jag läste någonstans att Sverigedemokraterna fortfarande är Sveriges tredje största parti. Trots att partiet som helhet gjort bort sig mer än något annat parti i riksdagen, ett parti som gör att människor blir oroliga och mår dåligt eller lever i en drömvärld. Drömmen om ett bättre Sverige, utan invandrare är den största och mest förnedrande lögnen av alla dessa orealistiska drömmar. Jag ser det som ett otäckt varningstecken för en politik som inte fokuserar på vad jag vill ställa i centrum - välfärd, jämlikhet och gemensamt ansvar.

Det är supervalår, därför vill jag gärna förmedla fakticiteten. Det är inte så att människor inte diskrimineras, särbehandlas eller trakasseras. Frågan är inte hur många som blir utsatta. Frågan är snarare varför vi väljer politiker som förkastar människovärdet? En grundläggande frågeställning. Samtidigt som jag blickar framåt och hoppas på ett bättre samhälle, ett Sverige där vi ser båda sidan av ”Drömmyntet”. Ser människor och inte stänger ute någon. Trott har jag länge gjort och jag har fortfarande förtroende för många människor. Livet är så mycket mer än bara ljuvligt och klanderfritt.

Jag vill inte tala om för er vad ni ska göra med era liv, vem ni ska rösta på eller vilka ni inte ska sympatisera med. Jag vill heller inte smutskasta media eller någon annan. Jag vill bara upplysa er om att det också finns en annan sida av myntet och den världsbild vi så ofta förskönar. Genom att visa att livet inte alltid är felfritt eller ljuvligt. Även om vi bor i Sverige som fortfarande är ett mycket bra land med stora möjligheter.

Läs även inlägget via min hemsida här.

Visa fler inlägg