Min historia för att hjälpa andra

Visst är det bra med drömmar och ambitioner – positivismen. Jag är inte pessimist, jag beundrar människor som tror på sig själva och lyckas. Det är härligt att se unga, kreativa människor som åstadkommer moderna förändringar i frågor som berör oss alla.

Men frågan är hur mänskligt är det, att aldrig gå igenom en kris, att aldrig bli utsatt för övergrepp, att aldrig känna sig övergiven, att aldrig drabbas av psykisk eller fysisk ohälsa, att aldrig vara ensam, att aldrig vara utsatt eller att aldrig bli impopulär? I dagens samhälle när vi tänker på oss själva så extremt mycket, tror jag tyvärr det är mer vanligt än någonsin. Vi lever i ett presstationssamhälle där den som inte har en akademisk utbildning troligen har det väldig tufft i framtiden. Varför är det så och hur kan det komma sig att exempelvis så många ungdomar inte får möjligheten till ett passande arbete? Jo för att vi tror att samma dröm om högskolekompetens eller jobb är möjlig för alla individer, ”bara man anstränger sig lite”. Men det är inte sant. Hur skulle det annars komma sig att ungdomsarbetslösheten ligger på över 20%? Eller att var fjärde person mellan 18 och 25 mår psykiskt dåligt och att hälften av dessa aldrig söker vård? Enligt stadsmissionen. Om vi bara hade valt att se verkligheten precis som den är och att tidigt stötta fler unga som mår dåligt, i form av exempelvis ökade resurser i skolorna är jag fullständigt övertygad om att resultatet hade sett helt annorlunda ut. Vi måste se specifika förmågor hos olika personer istället för ständiga hinder? Genom att stötta företag som väljer att tänka nytt. Det kan t.ex. handla om att omformulera frågeställningen – det här ska du kunna. Till - vad är du duktig på, vad kan just du precis nu och här i livet och vad vill du medverka till?

Det finns många instanser i samhället som ignorerar den faktiska bilden av hur samhället ser ut. Ett konkret exempel är dagens mediebild, som delvis blivit en drömlik orealistisk berättelse om en vacker värld. En omgivning som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Rubrikerna eller ännu värre annonserna är i många avseenden mönsterupprepningar av hur vi ska prestera, hur vi ska klä oss samt vilka vi ska kritisera utifrån ideologiskt innehåll

Ett annat exempel är min skoltid, jag hade en framtidsplan att tillbringa mitt andra gymnasieår utomlands så blev det dessvärre inte. Något kom emellan, något förskräckligt fasansfullt som jag inte ville tro var sant. Istället inbillade jag mig att jag förtjänade att bli förföljd. Jag gick och trodde att jag inte skulle berätta för någon, att det skulle bli så mycket värre under nästan ett år av min skoltid. Enda fram tills jag bröt ihop och då var såren redan så djupa, att jag tog till manipulativa redskap för att försöka hitta tillbaka till den Jakob jag en gång var. Den där självsäkra Jakob som ställt upp för andra och sett andra människor, blev plötsligt en rädd och osäker individ. Det tog lång tid för mig att bygga upp en värdig självkänsla. Minnet av en mardröm lever visserligen vidare, en stor och viktig skillnad är dock att jag ständigt försöker göra något gott och viktigt utifrån hur jag upplevde det hela. Genom att förmedla min historia vidare.

Å andra sidan fick jag efter en lång tid upprättelse. Mina förövare dömdes i domstol och det jag kämpade mest för – att skolan skulle ta ansvar betydde något i praktiken. Jag tänker att skolorna precis har startat, jag tänker på alla de barn som blir utsatta för rasistiska och sexistiska brott i skolan. Jag tänker att media har en viktig funktion men också att allmänheten har ett ansvar. Ibland kan det säkerligen vara av stor vikt att bortse från vardagliga teorier - egentligen att vara människa.

Problemet i dagens samhälle, är inte att vi inte gör karriär eller att vi inte försöker var duktiga. Problemet är snarare att vi försöker att framstå som för kapabla. Riskerna blir istället att fler personer hamnar i olika former av missbruk, drabbas av sjukdomar eller inte klarar av de höga krav som ställs.

Jag älskar framförallt min familj, som varit där för mig i livets ständig med och motgångar. När jag var så svag att jag inte kunde andas fritt eller tänka fritt, då älskade ni mig så obeskrivligt mycket. Ni har aldrig ställt speciellt höga krav, det är bara jag och ingen annan människa som skissat mina mål och ambitioner. Ni har lärt mig vad empati går ut på. Vad det innebär att vara en fri människa.

Jag känner också stor respekt för mina förebilder genom livets gång. Alla människor som sett det positiva i stället för det negativa i mig och bidragit till att jag känt lycka. Ni som inte sa – ta stryk, ta det som en man ska göra. Ni som inte formade sinnes rubbande ideal eller mina värderingar åt mig.

Jag tänker att för många inte blivit älskade, att för många blivit utsatta och där av valt hatets sekteriska bana. Istället för att reflektera över sina liv och vad den bittra vägen kan innebära. Jag blickar tillbaka i livet, på min uppväxt när jag lyssnade på Kents låt ”Sverige”.

”Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är”

Låten kan tolkas både som hyllning och en varning. Jag känner att jag vill förmedla båda delarna.

Jag läste någonstans att Sverigedemokraterna fortfarande är Sveriges tredje största parti. Trots att partiet som helhet gjort bort sig mer än något annat parti i riksdagen, ett parti som gör att människor blir oroliga och mår dåligt eller lever i en drömvärld. Drömmen om ett bättre Sverige, utan invandrare är den största och mest förnedrande lögnen av alla dessa orealistiska drömmar. Jag ser det som ett otäckt varningstecken för en politik som inte fokuserar på vad jag vill ställa i centrum - välfärd, jämlikhet och gemensamt ansvar.

Det är supervalår, därför vill jag gärna förmedla fakticiteten. Det är inte så att människor inte diskrimineras, särbehandlas eller trakasseras. Frågan är inte hur många som blir utsatta. Frågan är snarare varför vi väljer politiker som förkastar människovärdet? En grundläggande frågeställning. Samtidigt som jag blickar framåt och hoppas på ett bättre samhälle, ett Sverige där vi ser båda sidan av ”Drömmyntet”. Ser människor och inte stänger ute någon. Trott har jag länge gjort och jag har fortfarande förtroende för många människor. Livet är så mycket mer än bara ljuvligt och klanderfritt.

Jag vill inte tala om för er vad ni ska göra med era liv, vem ni ska rösta på eller vilka ni inte ska sympatisera med. Jag vill heller inte smutskasta media eller någon annan. Jag vill bara upplysa er om att det också finns en annan sida av myntet och den världsbild vi så ofta förskönar. Genom att visa att livet inte alltid är felfritt eller ljuvligt. Även om vi bor i Sverige som fortfarande är ett mycket bra land med stora möjligheter.

Läs även inlägget via min hemsida här.