Intressant serie

SVT har nyligen börjat sända en serie i tre delar "Mina två liv" om bipolär sjukdom en av Sveriges vanligaste psykiska sjukdomar. Vem som helst kan drabbas när som helst. Jag kände igen mig mycket i serien och måste erkänna att även jag har mina toppar och dalar ibland. Jag har haft perioder med återkommande stress och ångest. Det mesta har löst sig men ibland kan det kännas jobbigt att vara människa. Jag har ingen bipolär diagnos på papper, för mig är inte det viktigaste att ha en massa diagnoser på papper även om man kan få mycket hjälp av vetskapen. Det viktigaste är andra människors insikt,  att vi har förståelse för människors tuffa och lätta perioder i vardagen och ställer rimliga krav på oss själva. Just nu räcker det t.ex. att skriva detta korta men välbehövliga inlägg. Nästa vecka handlar serien om "inneboende kraft och kreativitet".  Serien är mycket lärorik, dels att förstå när människor verkligen har det tufft men också för att kunna förstå min egna livssituation och inse att jag inte är något offer. Att vi människor är ganska lika varandra. Se gärna serien;
 

#5min5maj

Nästan var tredje person säger att man inte kan tänka sig att arbeta med en person som har eller haft psykiska problem. Människor med psykisk ohälsa får sämre vård och dör oftare i förtid. Enligt socialstyrelsen. Det är totalt oacceptabelt! Den mestadels av vår tids psykiska sjukdomar, formas enligt min tanke av utanförskap, överansträngning, ett visst överfokus på medikalisering (dvs. att man ibland lägger för mycket fokus på själva diagnosen istället för att se människan bakom) och stigmatisering. Samt att man inte ser eller har respekt för individens förutsättningar och rätt till värdighet. Vi vet att hela samhället: du som kollega, du som chef, du som förälder, du som personal, du som medmänniska berörs. I Sverige är en fjärdedel av invånarna direkt berörda av psykisk ohälsa d.v.s. att man är anhörig eller själv drabbats av psykisk ohälsa. Indirekt berörs alla, i form av sjukskrivningar och förlorade arbetsinsatser. När det gäller just förlorade arbetsinsatser landar notan på hela 70 miljarder, vilket motsvarar 3 % av Sveriges BNP och då har vi inte räknat in mänskligt lidande som psykisk ohälsa orsakar.

En av anledningarna till varför så många människor i värsta fall tillslut tvingas sjukskriva sig, är att man inte pratar tillräcklig mycket om psykosocial arbetsmiljö ute på arbetsplatserna. Förresten finns det ett tabu överallt i samhället. Vi pratar gärna om framgång, hälsa och lycka. Men när vi inte mår bra eller behöver hjälp finns det en stor rädsla för repressalier. Visst är det ingen självklarhet att vara öppen och berätta om sin livs resa för vem som helst. Jag har full respekt för det. Men det faktum att många människor inte vågar berätta av rädsla för att bli särbehandlade skrämmer mig. Och det faktum att så många ungdomar mår så pass dåligt att man inte känner att man har någon att lita på, får mig att undra över hur ett av ”världens bästa” länder kan ha så hög självmordsstatiskt för att bara nämna ett exempel.  

Men (H)järnkoll gör skillnad (H)järnkoll är ett Riksförbund som jobbar för att alla ska ha lika rättigheter för inkludering istället för exkludering. Idag är det den 5 maj 2015 och hashtag  #5minuter#5maj har startat. Jag använder mig inte av hashtaggen för att jag endast vill snacka 5 minuter psykisk ohälsa idag. Jag använder hashtaggen för att jag vill att fler ska må bra, för att fler ska våga prata om det som är psykiskt påfrestade i vardagen, för att slå hål på de många myter som finns om psykisk ohälsa, för att öppna ögonen, för att ta ställning, för allas vårt lika värde och rätt till delaktighet. För att Sverige ska bli världens bästa välfärdsstat för alla!     

Som ett + i kanten kan jag meddela att jag reser till Stockholm som (H)järnkolls ambassadör under morgondagen. Jag tar ställning för lika rättigheter oavsett funktionssätt. Jag uppmanar er till att gå in och kika på (H)järnkolls nya hemsida, i minst 5 minuter där finner ni en hel del intressant information och sedan använda er av hashtaggen. Våga prata, jag har gjort det i många år och det har gynnat mig i längden.

(H)järnkoll uppmanar även allmänheten att:

Fundera över:

  • ·         Vilka 5 tips har du för att må bra?
  • ·         Vilka 5 favoritlåtar om psykisk hälsa eller ohälsa du vill tipsa om?
  • ·         Vilka 5 utmaningar du vill skicka till politiker och beslutsfattare?
  • ·         Vilka 5 favoritfilmer om psykisk ohälsa vill du att andra ska se?
  • ·         Vilka 5 platser förknippar du mest med psykisk hälsa eller ohälsa?
  • ·         Vilka 5 myter och fördomar vill du ta död på?
  • ·         Vilka 5 positiva artiklar vill du se i kvällspressen?
  • ·         Vilka 5 tips har du för att starta samtal på jobbet, i skolan, på bussen, vid bardisken?

OBS Kom ihåg att publicera ”offentligt” på Facebook, annars når du bara dina egna vänner.

Läs även inlägget via min hemsida här.

"Bara kärlek kan rädda oss från hat"

Jag har inte  varit så aktiv bloggen, det beror på att jag har haft mycket annat i livet i fullfärd med min högskoleutbildning och allt vad det innebär samtidigt som jag fortsätter att föreläsa. Nästa vecka åker jag till Stockholm för ytterligare ett uppdrag, den här gången ska jag hålla föreläsningen - Min historia för att hjälpa andra, med fokus på bemötande inom vården. En föreläsning som blev mycket uppskattad sist. Jag ser verkligen framemot uppdraget! 
 
Läste artikeln nedan i SVD med rubriken "Bara kärlek kan rädda oss från hat". Jag håller med om att man behöver utbilda och höja statusen på lärarutbildningen. Och ja vi har självklart råd. Jag pratar mycket om den kärlek jag fått av båda mina föräldrar, hur viktig den har varit för att inte "slå tillbaka" mot dem som mobbade mig i skolan. Det fanns för få vuxna på elevhemmet därför blev jag utsatt för mobbing. Ungdomar och barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Alla människor måste få känna sig sedda, inkluderade och bekräftade istället för exkluderade, utstötta och missförstådda. Vilket många ungdomar tyvärr gör idag. Skolan behöver också mer utbildning om hat och dess mångfacetterade problematik. Vi måste framförallt upptäcka personer som är i riskzonen, så tidigt som möjligt så att man slipper gå runt och inte veta hur man ska hantera hat under uppväxten. Alldeles för ofta pratas det dock om att det "bara" är föräldrarna som har ansvar för sina barn, föräldrar har en gedigen skyldighet men skolan och resten av samhället har en minst lika viktig plikt: att få barn att våga växa, som levande, trygga och berikande individer. Vi bör därför ha i åtanke att barn är barn, barn är ingens ägodel. Det borde inte finnas något samhälle i världen som inte ger kärlek istället för hat. Tyvärr är så inte fallet! 
 
Läs gärna artikeln: 
 
 
Ha det så bra :) 
Visa fler inlägg