Alla berörs av skammen och tystnaden

Över 40 % av alla sjukskrivningar handlar om psykisk ohälsa. Ändå är cancervården 20 gånger mer framåtskridande än psykiatrin. Området psykiatri fick endast 7% av de totala forskningsanslaget 2011. Varför har vi inte stödgalor för psykisk ohälsa på samma sätt som för insamlingar till cancerforskning? Det är inte farligt att prata om psykisk (O)hälsa. En tredjedel drabbas någon gång av psykisk ohälsa (många blir diskriminerade) , en tredjedel är anhöriga familj, vänner, bröder och systrar och alla berörs.

Till er som mobbade mig

Även om jag inte bryr mig längre skriver jag detta enkla inlägg.
 
Jag förväntar mig inte att ni ska göra det.
Men jag tycker att ni borde be om ursäkt.
Stå för vad ni gjorde mot mig. 
Varje dag i så många dagar. 
Visa er moral och ärlighet.
Ärlighet är något bra!
Allt som går att bevisa.
Alla gånger ni har förnekat, har ni chansen att erkänna.
Allt som är min historia. 
Allt som ni gjorde mot mig. 
Allt som jag önskar att ni inte gör mot någon annan.
Jag tror fortfarande att ni är fega och rädda.
Men jag vill tro något annat om er. 
Jag vill tro att ni är människor.
Jag har förlåtit er för länge sen.
Jag hoppas i vilket fall det går bra för er i livet.
Att ni aldrig, aldrig mer gör såhär mot någon!
 
Tycker för er egen skull att alla ni som var med och deltog i mobbingen en vacker dag ska stå för vad ni gjorde mot mig, ta mod till er och be om ursäkt. Ni var 16-17 år, då var vi barn men idag är vi faktistkt vuxna människor. Och människor kan be om ursäkt. Se detta klipp som kanske inspirerar er, spola fram till 41 om ni inte orkar se hela:
 
 

"Det handlar om dig"

Jag vill varmt rekommendera UR:s programserie "Det handlar om dig" serien belyser många olika roller offret, förövaren och så förstås passiva åskådare. Vi alla har ett ansvar och det handlar om oss alla. Inte bara om offret eller förövaren.

Det viktigaste vi kan göra är att bry oss agera och reagera. För mig blev vändpunkten ett utvecklingssamtal där mina mentorer inte gav sig och ville ha ett ärligt svar på frågan - Hur är situationen utanför skolarbetet/ socialt? Jag berättade tillslut efter hundratals dagar av våld och kränkningar som jag tillslut accepterade för det var ju mig det var fel på, jag var misslyckad och missanpassad. Handikappad och svag. Nonsens.

Inte vid första slaget, inte vid andra slaget och inte ens när jag var så vek att jag haltade fram till min skrivning berättade jag. Men folk såg och någon brydde sig tillslut, tack du gode. Tyvärr blev det inte bättre i mitt fall på grund av skolchefens totala oförmåga att hantera situationen.

Till en början blev det bara värre, på grund av att jag berättade blev jag stämplad som en golare och fick utstå tortyr (klassiska förhör, inbrott och razzia i mitt hem). Jag ville komma bort, fly från verkligheten jag valde fel väg och det har kostat mig för mycket.

Det viktigaste av allt jag tog mig ur helvettet på jorden, jag befriade mig själv och jag lärde mig att hjälpa andra. För jag valde att bryta tystnaden och stå på mig, kämpa för min rätt och jag fick rätt tillslut. Jag önskade fler i min närhet hade stått upp för mig på internatskolan. Nu är det över och jag kommer aldrig mer att behöva känna föraktet så extremt, påtagligt och nära mig.

Ibland inbillar jag mig nästan att det ska hända igen att eländet skall återupprepas. Jag ser händelser i metaforer och drömmar. När jag vaknar upp i verkligheten och frihet inser jag att godheten finns i vår samtid och närhet. Jag vet rent ärligt inte om det jag utsattes för handlade om ren och skär ondska, kanske var det gruppdynamiken och normerna som fostrade individer till oförstående och oempatiska varelser.

Jag har inte fått någon ursäkt. Men jag har förlåtit och gått vidare, det känns liksom bättre i själen och hjärnan att förlåta och i alla fall försöka att förstå varför. "Analysera sönder" patriarkatsteorin och det faktum att jag aldrig tilläts vara svag. Varför ska män som gråter eller klagar bestraffas eller förminskas? Jag tror många var rädda och tanken att psykopaten går fri skrämmer mig inte, för jag behöver aldrig mer vara rädd för våldet, jag försvarar mig med ord och handling och jag önskar innerligt jag kunde möta honom för ett långt samtal - Är han verkligen den envåldshärskare jag föreställer mig att han är varje tillfälle jag blickar tillbaks och minns? Har han samvete och moral? Jag kan leva och andas som en fri och insiktsfull varelse.

Tack gode gud, tack min familj och alla ni som älskar mig för den jag är!

http://www.ur.se/index.php/Produkter/190192-Det-handlar-om-dig-Jag-ar-en-mobbare#Om-serien

Visa fler inlägg