"Det handlar om dig"
Jag vill varmt rekommendera UR:s programserie "Det handlar om dig" serien belyser många olika roller offret, förövaren och så förstås passiva åskådare. Vi alla har ett ansvar och det handlar om oss alla. Inte bara om offret eller förövaren.
Det viktigaste vi kan göra är att bry oss agera och reagera. För mig blev vändpunkten ett utvecklingssamtal där mina mentorer inte gav sig och ville ha ett ärligt svar på frågan - Hur är situationen utanför skolarbetet/ socialt? Jag berättade tillslut efter hundratals dagar av våld och kränkningar som jag tillslut accepterade för det var ju mig det var fel på, jag var misslyckad och missanpassad. Handikappad och svag. Nonsens.
Inte vid första slaget, inte vid andra slaget och inte ens när jag var så vek att jag haltade fram till min skrivning berättade jag. Men folk såg och någon brydde sig tillslut, tack du gode. Tyvärr blev det inte bättre i mitt fall på grund av skolchefens totala oförmåga att hantera situationen.
Till en början blev det bara värre, på grund av att jag berättade blev jag stämplad som en golare och fick utstå tortyr (klassiska förhör, inbrott och razzia i mitt hem). Jag ville komma bort, fly från verkligheten jag valde fel väg och det har kostat mig för mycket.
Det viktigaste av allt jag tog mig ur helvettet på jorden, jag befriade mig själv och jag lärde mig att hjälpa andra. För jag valde att bryta tystnaden och stå på mig, kämpa för min rätt och jag fick rätt tillslut. Jag önskade fler i min närhet hade stått upp för mig på internatskolan. Nu är det över och jag kommer aldrig mer att behöva känna föraktet så extremt, påtagligt och nära mig.
Ibland inbillar jag mig nästan att det ska hända igen att eländet skall återupprepas. Jag ser händelser i metaforer och drömmar. När jag vaknar upp i verkligheten och frihet inser jag att godheten finns i vår samtid och närhet. Jag vet rent ärligt inte om det jag utsattes för handlade om ren och skär ondska, kanske var det gruppdynamiken och normerna som fostrade individer till oförstående och oempatiska varelser.
Jag har inte fått någon ursäkt. Men jag har förlåtit och gått vidare, det känns liksom bättre i själen och hjärnan att förlåta och i alla fall försöka att förstå varför. "Analysera sönder" patriarkatsteorin och det faktum att jag aldrig tilläts vara svag. Varför ska män som gråter eller klagar bestraffas eller förminskas? Jag tror många var rädda och tanken att psykopaten går fri skrämmer mig inte, för jag behöver aldrig mer vara rädd för våldet, jag försvarar mig med ord och handling och jag önskar innerligt jag kunde möta honom för ett långt samtal - Är han verkligen den envåldshärskare jag föreställer mig att han är varje tillfälle jag blickar tillbaks och minns? Har han samvete och moral? Jag kan leva och andas som en fri och insiktsfull varelse.
Tack gode gud, tack min familj och alla ni som älskar mig för den jag är!
http://www.ur.se/index.php/Produkter/190192-Det-handlar-om-dig-Jag-ar-en-mobbare#Om-serien