Min historia för att hjälpa andra

Jag har levt med vetskapen om att du funnits där tätt intill mig sedan fyra års ålder. Precis som min Autism men dig fick jag lära känna först senare. Man kan på sätt och vis säga att jag är dubbelt gift, ingår ”tvångsäktenskap”. Jag kommer att tvingas leva med ADHD för resten av mitt liv. NPF är ingenting som går över med tiden. Men det kan bli bättre med tiden, när man lär sig leva med det som nästan kan ta kål på anhöriga inte minst en själv. Skillnaden mot ett tvångsäktenskap är att jag med rätt stöd och hjälp faktiskt kan ingå en sådan udda relation med vilja. Jag kan uttrycka mig fritt om mina diagnoser och människor är intresserade av att lyssna. Det gläder mig.  

Ibland känns det som att impulserna äter upp min kropp, men jag låter inte plötsliga tankar styra jag tar mina mediciner och andas djupt. Jo förresten ibland låter jag gladeligen idéerna styra, som när jag simmade över en flod till ett annat land illegalt och besteg ett berg. Jag har vittnen och bildbevis om ni inte tror mig. Jag ångrar inte att jag tog den risken och plötsliga lusten en sekund.

Du har gjort mig ovän med många samtidigt som jag inser vilka som är mina riktiga vänner, bröder och systrar. Du har jävlats mig. Jag har förlåtit dig och jag förlåter den som sa att det endast var mitt fel, att jag var dum i huvudet, missanpassad efterbliven m.m. Eller uttrycket DAMP-unge som var så vanligt när jag växte upp. Jag ber också uppriktigt om ursäkt för allt idiotiskt jag gjort mot andra, alla jag slagit och uttryckt min vrede mot som barn.   

Jag har lärt mig att leva med diagnoser och min självkänsla blir bättre och bättre, för jag har människor i min omgivning som tror på mig och bryr sig. Ser människan bakom. En gång i tiden hade jag ingen självkänsla eller självkännedom. Jag var lite av en ensamvarg. Jag brydde mig inte om mina diagnoser och såg inte heller styrkorna. Jag isolerade mig och upplevde att människor inte förstod men det fanns personer som såg mig mina förebilder. Ni gör mig lycklig, även om ni inte går i mina fotspår och faktiskt inte vet hur det känns så kan ni i alla fall säga att ni förstår. Det värmer att höra. 

Det finns faktiskt hållbarhet i en psykisk diagnos, jag kan göra flera saker samtidigt och skriver ner mängder av idéer som jag vill verkställa. Jag vill nästan bota hela världen från all okunskap, rädsla och fördomar. Det är vad jag kallar sjukdom. Perfekta ideal och jantelag.

Jag vill berätta för folk att jag är världens snällaste kille, ödmjuk, schyst och hjälpsam. Jag vet att jag borde tänka till både en och två gånger, men ibland gör jag misstag och det gör svider till att göra saker som jag ångrar. Det gör ont länge.  

En sak är säker det är så jäkla skönt att ha dig på papper.  Ett papper som ingen kan ifrågasätta, aldrig någonsin för du finns där vid min sida och jag kommer att få leva med dig i livet länge. Jag älskar dig för du ger mig stöd och hjälp. När det är svårt förklarar du för människor att jag har särskilda behov och att jag har rättigheter. Att det är förbjudet enligt lag att diskriminera mig. Det är dock inte alla som lyssnar. Jag ser en stor frihet med dig/ er, potential och framgång.

Tack för att du valde att gifta dig med mig underbara käraste ADHD! 

Och snälla ni döm mig inte behandla andra som ni själv skulle vilja bli behandlade. 

Jakob Lindén