Var är samhället på väg?

Idag såg jag hur en man helt oprovocerat gick fram mot en kvinna med knyten näve och slog henne i ansiktet. Polisen kommer och säger: "vi vet vem denna man är, han har inte alla hästar i hagen och har rymt från psyket. Om du vill göra en anmälan kommer den förmodligen att bli nedlagd". Som om det vore synd om honom!!! Ställer mig frågan hur mannen överhuvudtaget kunde avvika från psyket?! Gör man såna saker borde man vara på en säkrare plats! Hur kan polisen och sjukvården ge så dåligt bemötanden?

Att försöka komma på fötter igen

#WorldMentalHealthDay en viktig dag som berör och får mig att vilja mer. Jag har varit igång hela dagen.

Först möte med min mycket kompetenta läkare.

Sen bar det av till #Fountainhousestockholm, käka lite lunch, surra lite och hjälpa till att förbereda det öppna huset för psykisk hälsa.

Direkt efter begav jag mig till ABF-huset, för att se utställningen - Du är inte ensam psykisk ohälsa berör oss alla. En utställning som pågår till den 14:e Oktober och som jag varmt kan rekommendera.

Sist men inte minst ett seminarium om dödsstraff som #Amnesty anordnade.

Igår såg jag förresten ett inslag på TV där en annan läkare pratade om hur viktigt det är med träning. Vilket fick mig att gå ut och springa (för första gången på 6 veckor) 5 kilometer.

Det finns dagar som jag rent ärligt inte kunnat ta mig upp ur sängen den här månaden.

Jag har lagt mycket skuld och skam på mig själv för att jag inte har kunnat arbeta, sköta hygien eller hushållssysslor. Jag har därför inte vågat skriva öppet om min psykiska hälsa som sagt inte varit på toppform. Även fast jag själv förespråkat att vi måste "slå hål på myterna om psykisk ohälsa" så ofta.

Jag känner i alla fall att det är på tiden att jag berättar att jag haft egna psykiska problem under en tid. Det är helt okej det borde inte vara något att skämmas över! Läget kan förändras och det kan alltid bli bättre.

Alla kan drabbas av psykisk (o)hälsa även den som själva jobbar med att hjälpa människor. Men för att kunna hjälpa andra måste man vara hyfsat trygg i sig själv. Jag har tagit pauser förr och det är bara jag som kan känna efter när jag bör trycka på play igen.

Det känns som att jag är på rätt väg och jag är glad att jag hittat en verksamhet där jag känner mig fri och välkommen. Jag är naturligtvis också glad över att jag har familj och vänner som bryr sig. Men ibland behöver man mer än familjen, "vården" blir också jobbig för annhöriga.  

Visa fler inlägg