Min historia för att hjälpa andra

Välkommen till min verklighet, min sanning om det jag upplevt och det jag upplever. En blogg om mitt liv som jag startade efter ett trauma. En blogg om hur det känns att leva med NPF. Men också vad det innebär att vara människa. Att gå igenom svåra saker, att våga utmana sig själv och att kämpa. Att aldrig ge upp! Att älska och njuta. Faktum är att jag har upplevt det jag skriver om mig. Ingen kan ta ifrån mig vad jag vill förmedla (det jag upplevt och skriver om). Jag bloggar framförallt för att påverka men också för att delta i en viktig samhällsdebatt. Det som jag hoppas engagerar er, berör, får er försöka att förstå och speciellt tänka till: Vad ni kan göra för att förändra? Det som jag vill förbättra lyfter jag fram och kommenterar här. Men jag lyfter också fram hoppingivande exempel. Jag berättar om en liten del av min vardag.

Angående Moderaternas propaganda i Tunnelbanan

Förväntar mig svar från politikerna. Bilden illustrerar bara en fånge som känner hat. Att säga att man ska ha en vassare kriminalvård samtidigt som man förespråkar att kniv inte hör hemma i skolan är sjukt kontraproduktivt.

Till bloggens startsida

Sök i bloggen

Om

Min historia för att hjälpa andra

Allt sedan jag var liten pojke har jag varit tvungen att hantera utanförskap. Redan som femåring fick jag min första diagnos. Med svårigheter i socialt samspel kombinerad med motorisk försening. Det gjorde att jag lätt hamnade i konflikter med barn och blev utesluten för att jag hade svårt att läsa av sociala koder. Den motoriska förseningen gjorde dessutom att jag inte självklart “platsade” i pojkars lekar på fotbollsplanen. Första gången jag lyckades delta på en organiserad sport var i 8:e klass då jag började i en karateklubb. Där bedömdes jag inte efter jämnåriga utan efter det jag faktiskt klarade av, och jag kunde stegvis börja erövra mina rörelser och känslor, genom bältets olika färger. Till slut, efter något år, tyckte jag att rörelserna blev för svåra och jag slutade. I femman blev jag bokstavligen utburen ur klassrummet på grund av “bristande beteende” trots att jag hade en assistent på heltid. Jag började i en liten specialskola, även där blev jag delvis utfrusen. Då jag var sämst på att springa och alltid förlorade så blev “straffpresenten” att de andra killarna fick skjuta hårda skott rakt på mig när jag stod i mål. I högstadiet började jag ta droger för att hantera min ångest och de utanförskap jag upplevde. Allt oftare var jag helt ensam när jag till slut blev helt redlös. Situationen blev ohållbar då maria pol och polisen allt oftare fick rädda mitt liv. Jag hade dock fortfarande drömmar. Jag såg därför fram emot att börja på gymnasiet. Där upplevde jag 6 månaders kontinuerliga kränkningar och misshandel. Det var som att några individer tog sig rätten att makulera mina drömmar. Jag blev blå under ögonen och sov knappt. Jag fick inte vara duktig i skolan då mina plågoandar på gymnasiet försökte förstöra allt för mig. Men mobbarna misslyckades och fick stå till svars för sina handlingar. Ingen ”såg” vad som skedde i skymundan. Jag blev slagen, sparkad och förnedrad. Jag tvingades genomföra skymflekar och blev till slut också piskad och torterad i mitt egna rum. Jag vågade inte berätta för någon av rädsla för att bli än mer straffad och utfrusen av gruppen. Tillslut sniffade jag eller ”boffade” ett lösningsmedel en fredagskväll när jag var lämnad ensam i mitt rum, på internatskolan där jag befann mig. Jag hade kunnat dö om jag inte fått hjälp med akutfärd till sjukhuset. Det gjordes anmälningar till polisen och några lades ned redan i förundersökningen. De två återstående gick till rättegång och där vann jag och min familj. Inga pengar i världen kan ersätta ett uppriktigt förlåt, vilket jag inte fått än idag. Men jag har ändå förlåtit för jag vill gå vidare, jag vill inte hata och känna ständig bitterhet. Traumat var akut. Jag omhändertogs av myndigheter och flyttades först till ett jourhem där jag blev knivhotad, jag flydde genom skogen en natt. Jag fick komma till ett annat jourhem och flyttades sedan till ett behandlingshem i Norrland. Under vistelsen på behandlingshemmet levde jag med drömmen om att snart resa jorden runt och upptäcka världen och värden med livet. Jag gick ut skolan i Boden något år senare med bra betyg. Jag erbjöds aldrig samtal med psykolog för att bearbeta mitt trauma under min tid på behandlingshemmet. Fråga mig inte varför. Vad jag vill säga till er alla med den här enkla texten om händelser som tämligen påverkat mitt liv. Mobbare, politiker, poliser och myndighetspersoner. Säg inte – hen kommer aldrig att bli något – hen är dum i huvudet, missanpassad, efterbliven, lat eller sinnessjuk. Eller: ”tiden läker alla sår, ryck upp dig grabben, du har typiska tonårsproblem”. Du vet inte vad den människa du möter har för kunskap, erfarenhet eller livshistoria. För det är en in i ryggmärgen allvarlig myt att tiden skulle läka alla mina sår. Jag kämpar bitvis med min svåra ångest, jag påminns om mina trauman. Påfrestningarna är med mig, men jag får lära mig att hantera motgångarna och hitta strategier för att hantera vardagen. Att leva hade blivit så mycket enklare om jag bara fått professionell hjälp tidigare. Det finns hopp och just du kan göra karriär oavsett bakgrund. Sverige är ett fantastiskt land med möjligheter och jag är tacksam att jag föddes i Sverige. Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att möta så fina människor som jag möter varje dag. Lås inte in dina plantor i en glasburk, du kan lyckas och du har rätt att vara människa

Arkiv

2024
03
02
01

2023
12
11
10
09
08
06
05
04
03
02
01

2022
12
10
09
08
07
05
04
03
02

2021
12
11
10
09
08
07
06
05
04
03
02
01

2020
12
10
09
08
07
06
05
03
02
01

2019
12

2018
02
01

2017
12
11
10
08
07
06

2016
10
09
08
07
06
03
01

2015
12
11
10
09
08
07
06
05
04
03
02
01

2014
11
10
09
08
07
06
05
03
02
01

2013
12
11
10
09
08
07
06
05
04
03
02
01

2012
12
11
10
09
08
07
06
05
04
03
02
01

2011
12
11
10
09
08
06

2010
07
06

Länkar

↑