Min historia för att hjälpa andra

Bokrecension Andningsrum 

Författare: Herta Muller                               Utgivningsår : 2009

Genre: Roman                                            Betyg: 4 av 5

Förlag: Bonnier Pocket                               Antal sidor: 283

Andningsgunga är ännu en lysande bok skriven av Herta Muller.Bakgrunden till boken är Herta Mullers möte med poeten Oskar Pastior. De två utvecklade en vänskap och beslöt sig för att tillsammans skriva en bok baserad på Oskars upplevelser i Gulag, dit han deporterades under andra världskriget. Pastior avled dock oväntat 2006 och Muller kom av sig. Så småningom insåg hon dock att det var hennes kall att skriva klart boken. En del säger att man tydligt kan gissa vilka avsnitt Oskar själv hann skriva innan han dog, fast det tycker jag är svårt att gissa.

Boken skildrar på ett gripande och poetiskt sätt den röda armens marsch i Rumänien. Året är 1944. Miljoner av Rumäniens tyskspråkiga minoritet förs till arbetsläger i sovjet. En av dem är den 17 åriga pojken Leo . Leo skickas till gulaglägren i Ukraina.

I boken beskriver Hertha Muller inledningsvis en del av Leos liv där han levde med sin familj innan deporteringen. Hon skildrar en ung man som söker sin identitet genom att utforska homosexuella relationer i smyg. När Leo hämtas av militären för att deporteras utbrister hans mormor: “jag vet att du kommer tillbaka”. Dessa ord blir till ett hoppets mantra för den unge mannen senare när allt hopp om en annan framtid än lägerlivet är vara svår att behålla för fångarna. Hertha Muller beskriver plågan och förödelsen i flera sibiriska läger. Smutsen, stanken och det värsta av allt, hungern. Nu 60 år efter den verkliga händelsen berättar Hertha Muller på ett gripande sätt om Leos vardag och kamp. Trots sitt öde visar Leo mycket stark sympati för sina medfångar. Det förbryllar mig ständigt hur människans hopp ofta är starkare än döden. Därför berörs jag hela tiden av att läsa böcker om förtryck och människors öde. I slutet av boken lämnar Leo lägret och i det fall du undrar om han blir en lyckligare man av friheten kan du själv ta del av slutet genom att läsa boken.

Huvudkaraktären Leo kan beskrivas som rädd, det skildras tydligt genom citatet “Jag äter kort sömn” . Meningen vill säga att Leo haft många sömlösa nätter som jag tror måste bero på hanns rädsla, för vad som händer och vad som kommer att hända honom.En annan viktig karaktär är en förståndshandkippad kvinna vid namn Kati. Hon är inte medveten om var hon är någonstans. Alla på lägret respekterar Kati, hennes sätt att leva här och nu i sin egen verklighet. Åter till huvudkaraktären som minns allting som hände cementsäckarna, den hårda och frusna vintern och den dammiga sommaren. Ändå kan han beskrivas som hoppfull och kreativ. Leo är också fysisk stabil. Annars tror jag inte att han skulle ha överlevt. 

Boken påminner mig starkt om romanen “Flykten från Stalins läger” som handlar om den unge polacken Slawomir Rawich öde. Jag har läst många böcker som skildrar skräcken i de sibiriska, tyska och rumänska lägrena. Men ingen så stark som Hertha Mullers andningsrum. Det är en lysande, utomordentligt poetisk och hjärtskärande bok. Dock tycker jag att hjärtdjur var snäppet bättre för att den var mera poetisk och jag som läsare älskar poesi. Därför ger jag denna bok en 4.

Hertha Muller är för mig en unik författare och jag tänker läsa boken en gång till för att bättre förstå än mer dess bottnar. Man förstår inte alltid exakt vad som menas vid första genomläsningen:

“Nollpunkten är det outsägbara. Räddningsbytet är en gäst från andra sidan. Läger -vi är ett singularis” (sid 249).

Hon lägger märke till smådetaljer som kläder och skor. En sko kan hon få att bli så mycket mer än bara en sko. Exempel på det detaljerade sättet att beskriva miljö och händelser är:

“Förrätten var skalad potatis, kokad i salt och med vild dill över." Eller som den här vackra meningen på sidan 124 som med sitt lysande språk visar att det även i förtryck och rädsla finns hopp:

“ Det fanns dagar då släphundarna hade för lite rädsla för bil hjulen. Kanske hade vinden en sådan dag samma sug som bullret från bilarna och förvirrade deras instinkter. När hjulen kom emot dem sprang de men omtöcknande och absolut inte för sina liv”

Med det vill nog Hertha Muller berätta hur stark människan och varje individ är. En annan mening som skildrar människans rädsla i kombination av ren objektiv fakta är:

“Det dunkade i min hals, jag var kallsvettig av skräck och köpte mig för 2 rubel två bägare röd hallonsaft”

Den här boken är liksom de flesta av Hertha Mullers böcker ingen bok för nybörjare. Boken har en bra struktur, språket är komplicerat men poetiskt och vackert. Korta och långa meningar varieras och texten delas upp i olika stycken och kapitel vilket underlättar läsningen. Det unika språket gör att man som läsare vill läsa mer och mer även om man nästan tappar andan vid vissa delar av boken som är hjärtskärande att läsa.

En sak är säker, i Hertha Mullers böcker finns det nästan alltid hopp. För mig utgör bokens grundtema hopp trots nuets misär. En bok utan hopp och med bara hemskheter hade inte varit lika spännande att läsa. Huvudpersonen Leo försöker ofta hitta hopp i den förtryckta värld han lever i. T.ex. genom att leta efter särskilda mål på himmeln. Som ofta väver Hertha Muller samman både mänskligt värde och förtryck med det dagliga livet och verkligheten.

Recenserat av: Jakob Lindén