Min historia för att hjälpa andra

December månad närmar sig och julen närmar sig, hemlösheten är ett faktum enligt oppositionsborgarrådet, Roger Mogert i Stockholm stad sover 500 – 1000 personer på gatan varje natt i Sverige. Många av dessa blir fruktansvärt utnyttjade och det faktum att hemlösheten ökar bland unga göra inte direkt saken bättre. I kartläggningen 2011 inrapporterades sammanlagt cirka 21 200 män (64 procent) och cirka 11 700 kvinnor (36 procent) enligt Socialstyrelsens rapport om "Hemlöshet 2011". Kvinnor 11 700 (36%) respektive män 21 200 (64%).

Tillsammans med europaparlamentarikern Anna Hedh  propagerar  Mogert, i en debattartikel (SVT debatt, 2012-02-19) för en såkallad Tak överhuvedet garanti. För fattigomen och klyftorna har tydligt ökat i Sverige lika så i övriga Europa.    

En Tak överhuvudet garanti är utan tvekan ett viktigt steg för att integrera bostadslösa människor till en ordentlig bostad. Men det räcker inte, det krävs också fortsatt hjälp och stöd av myndigheter och socialtjänst utifrån dessa individers olika behov.  Det kan vara alltifrån drogproblematik, psykiska problem till funktionsnedsättningar. Hemlösheten i sig försvårar drastiskt dessa problem. Enligt Socialstyrelsen är det kommunernas ansvar att bostadslösa personer får möjlighet till hjälp och stöd men det är inte socialtjänstens uppgift att tillhandhålla bostäder. Hur hänger då detta ihop? Hur kan man säga att man har en skyldighet när man inte efterlever den fullt ut? Naturligtvis har det med resurser att göra. Varje kommun har inte obegränsat med hjälpmedel (även om man nu försöker försköna detta), bostadsbrist, ekonomi och total ignorans är  bidragande orsaker.

Generellt att tänka på för samhället (även vi som inte är myndigheter) handlar det om att vi måste förstå hemlösheten på ett djupare plan. Hemlösa stigmatiseras alltför ofta i många Svenska städer för dessa människor bemöts kanske med vrede eller bitterhet av andra. Istället för att bemöta dem så, kan vi åtminstone försöka sätta oss in i hans eller hennes perspektiv. Hur vore det om det var jag som var hemlös?   

Den ideella sektorn har sedan millenniumskiftet blivit allt viktigare för att försöka motverka hemlösheten. Regeringen kallar strategin för ”Mångas ansikten mångas ansvar”. Med detta vill regeringens lyfta fram många aktörers ansvar. Regeringen vill där av bredda ut ansvaret och öka samarbetet. Den ideella sektorn är beroende av bidrag och volontärer. Så jag uppmanar alla att skänka en slant, om ni inte har tid och möjlighet att själva hjälpa till förstås!

Det råder en viss skillnad på hur vi behandlar dessa människor i våra kommuner och hur mycket tillgångar som finns för att hjälpa några av samhällets mest utsatta individer. Enligt Socialstyrelsen har endast fyra av 10 kommuner rutiner för att förebygga vräkning av barnfamiljer t.ex. I Blekinge län har 80 % av kommunerna en sådan rutin jämfört med Jämtlands län där siffran är noll.   

Naturligtvis handlar det inte bara om att hjälpa på ett kortsiktigt plan det handlar också om att hjälpa och faktiskt behandla dessa personer på ett långsiktigt plan. För möjligheten till behandling är jag övertygad om att rätten till bostad en förutsättning.

Sverige har möjligheter och vi har ekonomiska resurser. Någon har till och med sagt till oss att - vi är möjligheternas land. Varför dessa inte fördelas mer rättvist är ett politiskt dilemma. Men det handlar trots allt inte bara om politisk ideologi, problemet med hemlöshet handlar om så mycket mer, det handlar om att se ett samband, en orsak och det viktigaste av allt många enskilda individ. Hemlösa människor är människor med drömmar och ambitioner precis som du och jag skillnaden är att dem någon gång halkat snett i livet. För detta måste vi inse vikten av alla människors rättigheter och lika värde.

På söndag när ni tänder ett första adventsljus tycker inte jag ni bara ska tända ett ljus för er själva och er familj. Tänd även ett ljus för alla människor som faktiskt inte har något hem eller någon familj. När det handlar om barn som tvingas bort från sina hem är det vår skyldighet att agera egentligen när det handlar om människor överhuvudtaget. Det vi kan göra är att engagera oss i frågan och visa att vi bryr oss.

För ungefär ett år sedan gav jag ett tydligt exempel på hur vi som medmänniskor kan agera mot den som inte har samma trygghet som oss.

Jag refererar till följande debattinlägg "Julen handlar om medmänsklighet" och önskar er alla en mysig första advent men också med gott samvete:

http://jakoblinden.digitalportfolio.se/2011/12/14/julen-handlar-om-medm%C3%A4nsklighet-6164559

Läs även inlägget via min hemsida här.