Godkväll!
Fick ett meddelande från en gammal kolloledare. Jag minns barndomen och mina ljuvliga minnen på kollo. Sköna lägerkvällar kring brasan och utflykter. Gick länge på kollo!
När allt var svårt, var kollot och den uppfostran jag fick där en plats där vuxna människor såg och bekräftade mig för den Jakob jag är och har rätt att vara. Jag lärde mig vad livet innebär. Vad det är att vara människa. Frågor som - Vem är jag och vad ska det bli av mig? Kunde diskuteras med syfte att stötta mig som individ.
Inser nu att en stor del av min identitet formats på just kollo, eftersom att ledarna var som mina bröder och systrar. Även om jag också haft och har en fantastisk familj som värmer mitt hjärta varje dag, så är jag otroligt tacksam för den möjlighet jag fick som barn.
Ändå blev saker och ting inte som jag tänkt mig och kanske inte som någon tänkt sig. Men livet är svårt och samtidigt alldeles, alldeles underbart.
Meddelandet:
"Det är kul att följa dig Jakob! Jag har alltid vetat att det skulle bli något stort av dig. Du är nog den yngsta som på riktigt ville skriva till statsministern och fick svar. Du ville att politiken och förutsättningarna för barn med NPF skulle förbättras.
Kommer du ihåg vad din dröm var som 9-åring?"