Varför ser inte samhället?
För några dagar sedan fick jag hem två handlingar i brevlådan, två av fem anmälningar som gjorts mot de personer som terroriserade mig under en längre tid är nedlagda i brist på bevis. Jag känner stor sorg och besvikelse när jag läste dessa papper. Motiveringen var som sagt brist på bevis, händelser som på grund av att personer som jag vet skådat det hela (för jag angav flera, vittnen) inte vågar berätta. De vågar inte säga vad som faktiskt hänt så antingen ljuger de eller så väljer de att säga, jag har inte sett något. Hur kan då polisen gå vidare? Detta gör mig som sagt fruktansvärt besviken och ledsen.
Jag kan inte känna ilska mot människor som jag förstår är mycket rädda för att berätta. Men ska det verkligen vara så, ska man behöva vara rädd för att våga berätta det som både är omoraliskt och rent av olagligt? Man kan inte tvinga någon att berätta, det funkar självklart inte. Det hela handlar om att folk måste våga ingripa och se.
Än en gång har samhället visat sin syn på det hela. Samhället har visat att det är helt okej att knäa en individ i låret så att denne inte kan gå ordentligt och att det är helt okej att slå och sparka. Det är okej med våld!
Jag accepterar inte detta. När det gäller att förlåta människor, hur ska jag någonsin kunna förlåta om inte någon vill erkänna. En "ursäkt" har jag fått enligt skolchefen själv i form av mail från skolchefen
Läs mailet här. Frågan är om han verkligen menade det han skrev? Och kan man kalla det för en ursäkt?
Från personerna ifråga har jag inte fått några som helst ursäkter, ingen ångest, ingen sympati och ingen förståelse. Det mest kränkande av allt, när jag gick ut och berättade min historia öppet och ärligt. Var det elever och före detta elever på skolan som hånade mig. De frågade bland annat – var det kul att åka ambulans? Vad är detta för moral?
Jag hoppades på rättegången, att kanske få en ordentlig ursäkt en gång för alla och att de faktiskt ska våga stå för vad de gjort mot mig. Att folk ska få sig en tankeställare. Utredningar pågår och förhoppningar finns fortfarande men jag kan säga såhär mitt omdöme för rättvisan har sjunkit.
Jag ger inte upp, efter det här tragiska beskedet känns det än mer viktigt för mig gå till botten med att människor förnekar att våld och kränkningar förekommer. Jag kämpar inte för att på något vis rädda mitt egna skinn eller få uppmärksamhet. Snarare för att skydda andra och för att folk ska få veta och själva känna efter om det här är rätt eller fel?
Läs fler debattinlägg här