Min historia för att hjälpa andra

Igår såg jag filmen "Nyckeln till frihet", jag har sett filmen många gånger tidigare och filmen är alltid lika bra. Filmen får mig att tänka på min egen frihet och vad jag faktiskt har, att det finns människor som faktiskt är oskyldigt dömda runtom i världen. Alla som åtalas för brott har rätt till en försvarare och ingen borde dömas oskyldig. Tänk vad mycket jag har fått under 2019 och vad mycket jag har att se framemot under 2020. Jag är inte oskyldigt dömd och har inte råkat ut för den korruption och brutalitet som utspelar sig i 50 - 60 talets USA. Jag tänker att mycket har förändrats under 2000-talet inte minst hur vi ser på psykiskt sjuka och brotts dömda. Jag har i många år genom min historia arbetat för att människor ska behandlas likvärdigt och för att man ska hjälpa både offer och förövare. Det finns fortfarande många fördomar kvar, jag tycker att alla människor förtjänar en andra chans. Jag brukar säga ”det är mänskligt att fela men inte alltid okej”. Det talas om hårdare och längre fängelsestraff, straff kan göra att människor får sig en tankeställare. Men det viktigaste är inte själva straffet utan just rehabiliteringen. Jag har fått möjlighet att prata med en psykolog om brottet, jag har fått möjlighet att prata med personal och jag har också fått möjlighet att prata med andra i en liknande situation. Det har betytt mycket för mig. Jag känner mig som en ny människa, en människa som förhoppningsvis tänker till både en och två gånger. Jag är inte lika ung längre och jag har mognat under min tid på Karsudden. Jag har fått ett ganska långt "straff" i förhållande till brottet, hade jag fått fängelse hade jag varit ute för länge sen. Jag bröt mot ett kontaktförbud och kontaktade en läkare och hans fru, som inte ville bli kontaktade åklagaren yrkade först på nio månaders fängelse. Om jag spekulerar så tror jag att straffet hade landat på tre till sex månader. Nu har jag suttit frihetsbegränsad i nästan två år. Jag skadade ingen rent fysiskt och det var inte min avsikt, min avsikt var heller inte att skrämma eller hota någon. Mitt syfte var att få en ursäkt från läkaren, som jag ansåg gjorde fel när han inte ville lägga in mig på en avdelning men jag har lärt mig att man inte kan tvinga människor att be om ursäkt. Kanske är det bra att jag istället fick vård, jag har haft mycket tid att tänka på brottet och konsekvenserna. Inte minst för målsägandena, som uppenbarligen blev väldigt rädda av mina telefonsamtal och att jag ringde på porttelefonen. Jag hoppas läkaren och hans fru kan förlåta mig för att jag störde deras frid. Jag ber än en gång uppriktigt om ursäkt. På nyårsafton är jag kvar på avdelningen, jag ska inte göra något speciellt eller fira in det nya året. Jag hoppas på framgång och lycka 2020. Förra året hade jag fortfarande OPMP, områdespromenad med personal vid den här tiden (året innan var jag inlåst). Sen fick jag frigång och permissioner. Jag har jobbat för att få tillbaka min frihet och jag kämpar fortfarande. Frihet är ingenting man ska ta för givet men hoppet är det sista som överger människan. https://www.norran.se/nyheter/blaljus/doms-for-tredje-gangen-for-olaga-forfoljelse-mot-exfrun-led-i-en-upprepad-krankning/