Min historia för att hjälpa andra

Malmös kommunalråd IImar Reepalu, känd som Malmös ”starke man”, vandrar i sällskap med journalisten Janne Josefson på öppen gata i statsdelen Seved i Malmö. In rullar några killar i 20- årsåldern i en silverfärgad BMW.

- Det här är min gata säger en av killarna.

- Vadå din gata, på vilket sätt är det din gata grabben? Frågar Janne Josefsson.

- Det har inte du ett skit med att göra. Blir svaret.

Dialogen fortsätter:

- Är det du som är IImar Reepalu?

- Ja.

- Jag har hört mycket skit om dig.

Malmö den segregerade staden, Västra Hamnen med sinn idyll och Rosengård som av vissa skildras som Irak. Det talas om att bilden av Malmö är kraftigt överdriven. Andra säger att vi blundar för problemen. SVT:s uppdrag granskning, skildrade i onsdags ett Malmö uppdelat i två sidor.

Morden i Malmö är knappast någon tillfällighet, morden i Malmö är snarare ett steg vidare i politikers maktkamp som bidragit till den misslyckade integrationspolitik vi faktiskt har och haft under många år. En ständig maktkamp som slår i spillror istället för att ena. Det andra problemet är ordet bagatell och att se detta som en tillfällighet vilket jag menar är fullständigt livsfarligt. Man bör ta tag i gängbildningarna genom att hitta nya vägar som leder folk in i samhället i såväl Stockholm, Göteborg som Malmö. Fryshuset projekt EXIT är ett lysande exempel. Projektet vänder sig till ungdomar och vuxna som vill hoppa av från olika destruktiva miljöer. Där får de en chans att etableras i samhället. Fler projekt för ungdomar, för ett enat Sverige där alla är lika mycket värda. Där mångfald är någonting positivt.  Där våld inte tolereras och där sysselsättningen är i fokus. Kanske med lite extra fokus på storstäderna vore någonting att tänka på.

Tusentals människor har samlats i olika protesttåg på Malmös gator. Protester mot ett meningslöst hat och de rivaliteter som föder våld. Spänningar som formats i ett otryggt samhälle präglat av klyftor. Klyftor som föder rädda, osäkra och sköra människor som inte vet var deras stad är på väg och inte heller kan finna en human lösning på problemen. De majoriteterna av folket vill säga är: ”Malmö är vår stad, det finns bara ett Malmö och vi älskar Malmö men vi har svårigheter som vi måste få bukt med!”.

2010 kom Sverigedemokraterna in riksdagen. Jag ställer mig frågan hur vår integrationspolitik ser ut? Borde inte det här vara ett bevis på att människor är rädda? Hur kan då röster inte erkänna att vi misslyckats totalt med vår integrationspolitik? Ser vi inte verkligheten? Nu talar jag inte bara om Malmö, nu talar jag om Sverige ur ett brett perspektiv. Statistiken på våld är ju trots allt högre i Stockholm. Enligt en rapport från Sydsvenska industri och handelskammaren. Kommunalrådet skyller allt på Sahlin och moderaterna skyller allt på sossarna. Så länge politiker och makthavare skyller ifrån sig kan vi aldrig tillsammans finna en lämplig lösning. Människors rädsla och okunskap fortsätter då att växa.

Avslutningsvis hur ska vi någonsin kunna få fram en lösning om debatt vägras? Vi måste ha förstånd att föra en öppen diskussion med dessa rädda krafter och lägga fram nya, moderna lösningar på bekymret. Problemet handlar inte om invandrare det handlar om politiker som inte tar sitt ansvar! Jag tror inte på begreppet ”vi och dem”. Om det är några vi ska stigmatisera så är det politiker, hur kunde detta annars ske? Samtidigt måste vi svenskar i allmänhet engagera oss och visa civilkurage.

Hur många fler liv ska gå till spillo? Hur många fler hederliga medborgare ska behöva få sina liv raserade? Innan politiker från både höger och vänster reagerar och inser realiteten.