Pennalism - ett desturiktvt beteendemönster

Ända sedan 1700-talet har pennalism varit ett känt ord liksom en företeelse i Sverige. Starkare människor har länge njutit av att trycka ner svagare människor, barn eller djur som inte kan försvara sig. Inom sociala institutioner såsom skola, universitet och fängelser har "pennalism" varit vanligt förekommande. Termen som Kurt Lewin 1939 myntade, avgränsar olika processer och strukturer som utvecklas i en grupp. Samt hur organisationen byggs upp som så småningom ger upphov till pennalism. Subkulturen utvecklar strikta kulturella normer om t.ex. regler och olika värderingar. Medlemmarna i gruppen påverkas hela tiden och triggas av varandra. Lewin menar att medlemmarna i en grupp blir mycket mer lättpåverkade när de är tillsammans än vad de är som enskilda individer, de gör därför saker som de inte skulle våga göra om de vore utanför referensgruppen.

Ända sedan 1700-talet har pennalism varit ett känt ord liksom en företeelse i Sverige. Starkare människor har länge njutit av att trycka ner svagare människor, barn eller djur som inte kan försvara sig. Inom sociala institutioner såsom skola, universitet och fängelser har "pennalism" varit vanligt förekommande. Termen som Kurt Lewin 1939 myntade, avgränsar olika processer och strukturer som utvecklas i en grupp. Samt hur organisationen byggs upp som så småningom ger upphov till pennalism. Subkulturen utvecklar strikta kulturella normer om t.ex. regler och olika värderingar. Medlemmarna i gruppen påverkas hela tiden och triggas av varandra. Lewin menar att medlemmarna i en grupp blir mycket mer lättpåverkade när de är tillsammans än vad de är som enskilda individer, de gör därför saker som de inte skulle våga göra om de vore utanför referensgruppen.
Påfrestningar som kan uppmuntra till olika maktlekar som leder till pennalism är bristen av struktur och ledarskap som systematiskt fångar upp tidiga tendenser till grupperingar där maktstrukturer av destruktiv karaktär skapas. Det finns stora risker med status och rangordning i grupp. Systemet övergår ofta till såkallade maktlekar. En mindre händelse av något slag ska ge den andre rätten att slå. T.ex. att boxa till någon. Enligt en rapport från Brå utsätts varje år 2000 niondeklassare för våld i skolan. Enligt det socialpsykologiska perspektivet så utvecklas beteendemönster som pennalism alltså i ett komplicerat gruppdynamiskt samspel, där det enskilda ansvaret förloras, då gruppens medlemmar liksom omsluts av gruppen. Det man inte skulle drömma om att göra om man själv bestämde i ett sammanhang utan referensgruppen går förlorat och man gör vidriga saker, därför att ens individualitet i någon mån går förlorat till förmån för gruppnormer och förväntningar.
Skillnad mellan könen?
Det råder en viss könsskillnad vad gäller företeelsen av pennalism; tjejer fokuserar mer på utseende och psykisk utfrysning. Medans killar använder mer fysiskt våld. Även här är strukturen snarlik, det handlar om makt, kultur och generation. Alltså är pennalism mer vanligt förekommande bland pojkar/män än hos flickor/kvinnor om man i beteendet väger in att fysiskt våld ska ingå. Och detta tycks vara den vanligaste förståelsen av begreppet. Man kan undra om det är en biologisk skillnad, eller om det är en socialt nedärvd värdering. Småpojkar har ju ofta sett att det är OK att slåss och försvara sig, medan flickor inte ska slåss.
Den biologiska och psykodynamiska aspekten
Människans natur är sådan att vi strävar efter överlevnad. Vi har slagits mot varandra i alla tider och vi trycker ned varandra. Vårt överlevnadsmål kommer alltid före utvecklingsmål och förändringsmål, enligt olika grupp fasteorier, t.ex. Will Shultz teori FIRO som han utvecklade under Koreakriget. När gruppen fastnar i rollsökningsfasen (eller kampfasen) så kommer olika utryck för att besegra och bekämpa varandra hela tiden komma före de senare faserna som intimitet och ömsesidigt arbete. När omgivningen inte är trygg för oss kommer vår fysiska och psykologiska överlevnad alltid komma först. Beteendet behöver inte nödvändigtvis vara förknippat till ålder eller kön. Vem som helst kan utnyttja, vem som helst i systemet och överlevnadsbehovet finns i alla åldrar och länder.
Det psykoanalytiska perspektivet förklarar pennalism mer utifrån tidiga barndomsupplevelser och relationen till föräldragestalterna. Man skulle också kunna säga att beteendet lärts in när förövaren var liten och sedan har lagrats som ett omedvetet inlärt beteende. Den som utövar destruktiv makt mot någon annan, har i sin barndom blivit utsatt för kränkningar utan att kunna försvara sig. Beteendet repeteras nu och berättigas genom formulering i ett strikt överjag utifrån ett regelverk som den eller de som har makten bestämmer, t.ex. "jag har rätt att slå Olle varje gång han säger något som jag inte gillar". Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv har förövaren en gång varit ett litet barn, för litet att kunna försvara sig mot pappan eller mamman, och det raseri mot vårdnadshavaren som väcktes måste genast tryckas bort pga. det lilla barnets totala beroende av vårdnadshavaren för sin överlevnad. Ofta är, enligt Freud, dessa tidiga minnen omedvetna och undanträngda.
Motivation
Motivation utifrån det gruppsykologiska perspektivet att utföra pennalistiska handlingar skapas och omskapas genom den bekräftelse förövaren och hans skara får och ger varandra av tillhörighet och makt. Dessutom lägger förövarna de svaga, icke accepterade sidorna av sig själva hos offret. På så sätt lyckas de behålla bilden av sig själva som felfria och starka. Detta kallas som psykologisk term för "projektion".
Utifrån det psykoanalytiska perspektivet så ger det förövaren tillfredsställelse att själv se någon lida så som han/hon själv en gång gjorde som liten. Som vuxen, eller växande så repeterar förövaren ett beteende som han än gång blev utsatt för. Även vårdnadshavarens njutning kring att utsätta offret för lidande återupplevs hos förövaren nu då han själv skadar med ord eller våld.
Behandling – terapi eller översyn av hela systemet?
Den psykodynamiska terapimodellen skulle gå ut på att långsiktigt arbeta med förövaren som individ i enskilda samtal. Tidiga barndomsupplevelser skulle avtäckas och undanträngda känslor av rädsla, sorg och ilska skulle komma upp och diskuteras. Så småningom skulle patientens jag-styrka kunna byggas upp och kunna reglera ett mänskligare beteende som inte längre vägleds av destruktiva impulser och ett primitivt överjag.
Utifrån ett socialpsykologiskt systemteoretiskt perspektiv så behöver hela systemet jobbas med, inte bara den som leder pennalismen, utan HELA samspelet inom organisationen där pennalism utövas behöver ses över; institutionens ledarskap, processer och rutiner, vad som sägs och vad som görs eller inte görs och hur det påverkar överliggande och underliggande system. Enligt C Lewin och W. Schultz och många andra är människor mer påverkade av sin referensgrupp än av formell utbildning. Detta talar för effekten blir bättre om man kommunicerar över gränserna förövare, offer, "åskådare" och organisationens formella ledare i samtal. Man behöver normalisera att mänsklig frustration är naturlig och att vi alla är rädda och då beter oss på sätt som inte är acceptabelt. Man behöver leta efter fakta och visa på beteenden som genererar andra beteenden i ett komplicerat samspel. I systemiska behandlingsmetoder är förövaren endast en i et komplicerat samspel. Man hjälper honom/henne inte när man gör honom till den nya syndabocken.
Avslutand diskussion
Studier visar att tidiga insatser reducerar risken för utvecklad pennalism med 20 %. Kan man bota detta beteende? Det finns olika grader av pennalismen. Individer är olika skadade. Sten Levander är psykiater och professor vid Lunds universitet. Levander menar att det behövs struktur i tillvaron. En annan teori är att beteendet bara är tillfälligt och att människan så småningom rationaliserar och finner en förklaring till varför hon gör som hon gör. Det kan alltså också enligt vissa vara ett tillfälligt beteende. Om världen bara vore lite mer entydig och hade en gemensam ståndpunkt, tror jag personligen att systemet mer eller mindre skulle vara eliminerat. Toleransen har inte helt försvunnit, för att minska toleransen krävs ökad vuxennärvaro. Ju fler som ingriper desto mindre tilldragelser. Ett tydligt och fungerande ledarskap som inte eskalerar krävs därför också. Genom detta måste även vikten av civilkurage betonas.
Vi måste hitta andra mer humanistiska vägar för individen att bearbeta dessa traumatiska bilder och minnen. Utifrån det psykodynamiska perspektivet kan människan naturligt vara omedveten om det hon gör mot den andra. Därför är jag övertygad om att man måste jobba med att få individer, grupper, och hela organisationer medvetna om skadorna och effekterna av nedvärderande och våldshandlingar.
Källor:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pennalism
http://www.fhi.se/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Mobbning--utveckling
http://www.almaeuropa.org/Maktlekar_kap1_3.pdf
Psykologi 1998, Martin Levander och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm

 

Påfrestningar som kan uppmuntra till olika maktlekar som leder till pennalism är bristen av struktur och ledarskap som systematiskt fångar upp tidiga tendenser till grupperingar där maktstrukturer av destruktiv karaktär skapas. Det finns stora risker med status och rangordning i grupp. Systemet övergår ofta till såkallade maktlekar. En mindre händelse av något slag ska ge den andre rätten att slå. T.ex. att boxa till någon. Enligt en rapport från BRÅ utsätts varje år 2000 niondeklassare för våld i skolan. Enligt det socialpsykologiska perspektivet så utvecklas beteendemönster som pennalism alltså i ett komplicerat gruppdynamiskt samspel, där det enskilda ansvaret förloras, då gruppens medlemmar liksom omsluts av gruppen. Det man inte skulle drömma om att göra om man själv bestämde i ett sammanhang utan referensgruppen går förlorat och man gör vidriga saker, därför att ens individualitet i någon mån går förlorat till förmån för gruppnormer och förväntningar.

 

Skillnad mellan könen?

 

Det råder en viss könsskillnad vad gäller företeelsen av pennalism; tjejer fokuserar mer på utseende och psykisk utfrysning. Medans killar använder mer fysiskt våld. Även här är strukturen snarlik, det handlar om makt, kultur och generation. Alltså är pennalism mer vanligt förekommande bland pojkar/män än hos flickor/kvinnor om man i beteendet väger in att fysiskt våld ska ingå. Och detta tycks vara den vanligaste förståelsen av begreppet. Man kan undra om det är en biologisk skillnad, eller om det är en socialt nedärvd värdering. Småpojkar har ju ofta sett att det är OK att slåss och försvara sig, medan flickor inte ska slåss.

 

Den biologiska och psykodynamiska aspekten

 

Människans natur är sådan att vi strävar efter överlevnad. Vi har slagits mot varandra i alla tider och vi trycker ned varandra. Vårt överlevnadsmål kommer alltid före utvecklingsmål och förändringsmål, enligt olika grupp fasteorier, t.ex. Will Shultz teori FIRO som han utvecklade under Koreakriget. När gruppen fastnar i rollsökningsfasen (eller kampfasen) så kommer olika utryck för att besegra och bekämpa varandra hela tiden komma före de senare faserna som intimitet och ömsesidigt arbete. När omgivningen inte är trygg för oss kommer vår fysiska och psykologiska överlevnad alltid komma först. Beteendet behöver inte nödvändigtvis vara förknippat till ålder eller kön. Vem som helst kan utnyttja, vem som helst i systemet och överlevnadsbehovet finns i alla åldrar och länder.

 

Det psykoanalytiska perspektivet förklarar pennalism mer utifrån tidiga barndomsupplevelser och relationen till föräldragestalterna. Man skulle också kunna säga att beteendet lärts in när förövaren var liten och sedan har lagrats som ett omedvetet inlärt beteende. Den som utövar destruktiv makt mot någon annan, har i sin barndom blivit utsatt för kränkningar utan att kunna försvara sig. Beteendet repeteras nu och berättigas genom formulering i ett strikt överjag utifrån ett regelverk som den eller de som har makten bestämmer, t.ex. "jag har rätt att slå Olle varje gång han säger något som jag inte gillar". Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv har förövaren en gång varit ett litet barn, för litet att kunna försvara sig mot pappan eller mamman, och det raseri mot vårdnadshavaren som väcktes måste genast tryckas bort pga. det lilla barnets totala beroende av vårdnadshavaren för sin överlevnad. Ofta är, enligt Freud, dessa tidiga minnen omedvetna och undanträngda.

 

Motivation

 

Motivation utifrån det gruppsykologiska perspektivet att utföra pennalistiska handlingar skapas och omskapas genom den bekräftelse förövaren och hans skara får och ger varandra av tillhörighet och makt. Dessutom lägger förövarna de svaga, icke accepterade sidorna av sig själva hos offret. På så sätt lyckas de behålla bilden av sig själva som felfria och starka. Detta kallas som psykologisk term för "projektion".

 

Utifrån det psykoanalytiska perspektivet så ger det förövaren tillfredsställelse att själv se någon lida så som han/hon själv en gång gjorde som liten. Som vuxen, eller växande så repeterar förövaren ett beteende som han än gång blev utsatt för. Även vårdnadshavarens njutning kring att utsätta offret för lidande återupplevs hos förövaren nu då han själv skadar med ord eller våld.

 

Behandling – terapi eller översyn av hela systemet?

 

Den psykodynamiska terapimodellen skulle gå ut på att långsiktigt arbeta med förövaren som individ i enskilda samtal. Tidiga barndomsupplevelser skulle avtäckas och undanträngda känslor av rädsla, sorg och ilska skulle komma upp och diskuteras. Så småningom skulle patientens jag-styrka kunna byggas upp och kunna reglera ett mänskligare beteende som inte längre vägleds av destruktiva impulser och ett primitivt överjag.

 

Utifrån ett socialpsykologiskt systemteoretiskt perspektiv så behöver hela systemet jobbas med, inte bara den som leder pennalismen, utan HELA samspelet inom organisationen där pennalism utövas behöver ses över; institutionens ledarskap, processer och rutiner, vad som sägs och vad som görs eller inte görs och hur det påverkar överliggande och underliggande system. Enligt C Lewin och W. Schultz och många andra är människor mer påverkade av sin referensgrupp än av formell utbildning. Detta talar för att effekten blir bättre om man kommunicerar över gränserna förövare, offer, "åskådare" och organisationens formella ledare i samtal. Man behöver normalisera att mänsklig frustration är naturlig och att vi alla är rädda och då beter oss på sätt som inte är acceptabelt. Man behöver leta efter fakta och visa på beteenden som genererar andra beteenden i ett komplicerat samspel. I systemiska behandlingsmetoder är förövaren endast en i et komplicerat samspel. Man hjälper honom/henne inte när man gör honom till den nya syndabocken.

 

Avslutande diskussion

 

Studier visar att tidiga insatser reducerar risken för utvecklad pennalism med 20 %. Kan man bota detta beteende? Det finns olika grader av pennalismen. Individer är olika skadade. Sten Levander är psykiater och professor vid Lunds universitet. Levander menar att det behövs struktur i tillvaron. En annan teori är att beteendet bara är tillfälligt och att människan så småningom rationaliserar och finner en förklaring till varför hon gör som hon gör. Det kan alltså också enligt vissa vara ett tillfälligt beteende. Om världen bara vore lite mer entydig och hade en gemensam ståndpunkt, tror jag personligen att systemet mer eller mindre skulle vara eliminerat. Toleransen har inte helt försvunnit, för att minska toleransen krävs ökad vuxennärvaro. Ju fler som ingriper desto mindre tilldragelser. Ett tydligt och fungerande ledarskap som inte eskalerar krävs därför också. Genom detta måste även vikten av civilkurage betonas.

 

Vi måste hitta andra mer humanistiska vägar för individen att bearbeta dessa traumatiska bilder och minnen. Utifrån det psykodynamiska perspektivet kan människan naturligt vara omedveten om det hon gör mot den andra. Därför är jag övertygad om att man måste jobba med att få individer, grupper, och hela organisationer medvetna om skadorna och effekterna av nedvärderande och våldshandlingar.

 

Källor:

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pennalism

http://www.fhi.se/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Mobbning--utveckling

http://www.almaeuropa.org/Maktlekar_kap1_3.pdf

Psykologi 1998, Martin Levander och Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm

 

Klicka här för att dela inlägget på facebook.

Visa fler inlägg
Visa fler inlägg
↑