Förutom rättvisa förtjänar offer för mobbning också en riktig ursäkt
I slutet av denna vecka dömdes två elever till böter och skadestånd för vållande till kroppsskada, den omtalade strykjärns nollningen under hösten 2013 har nog inte många personer undgått i Sverige. Jag har också berörts av fallet, eftersom jag har egna erfarenheter av mobbning och den tortyr som det faktiskt innebär att utsättas.
Men tingsrätten friar resten av eleverna samt en anställd som var åtalad för medhjälp till hot alternativt ofredande. Ungefär som i mitt fall, skillnaden var dock att jag valde att inte anmäla varenda person som utsatte mig för någon form av övergrepp, sett på eller blundat. Jag menar inte att det var fel att så många personer åtalades. Tvärtom det var mycket bra, ett åtal ger en möjlighet att diskutera det som inträffat både för offer och förövare. En fällande dom sänder ut en viktig etisk signal till samhället. En fällande dom behöver nödvändigtvis inte betyda att hela sanningen har kommit fram.
Personligen valde jag att plocka ut tre av mina mest drivande plågoandar. När jag insåg att det jag blivit utsatt för var förkastligt, försökte jag att minnas. Sedan kategoriserade jag brotten, därefter anmälde jag de brott som jag ansåg kunde bevisas. Jag valde att göra så för att jag kände att det annars skulle kunna bli ett stort ”fiasko” av det hela. När man driver en juridisk process bör man vara väl medveten om att processen i hög grad är krävande.
2 av 3 individer som anmäldes åtalades, båda två dömdes i Tingsrätt och Hovrätt när det gäller vad jag blivit utsatt för. När den sista domen vann laga kraft upplevde jag en oerhörd lättnad. Den sista domen blev ofredande, inte ett särskilt hårt straff för mig var inte påföljden mest betydande. Det som betydde mest för mig var att samhället talade om för dessa individer att deras gärningar inte är acceptabla. Domen sände också ut en viktig markering till skolan och samhället i övrigt.
Allra sist inleddes den för mig mest avgörande processen. Förhandlingarna med skolan som generade i att skolan till slut erkände sina brister. Det var bra att skolan erkände sin stora del i det hela.
Fortfarande flera år efter att jag blev misshandlad, trakasserad, frihetsberövad till och med torterad har jag anmärkningsvärt inte fått någon ordentlig ursäkt, få personer har innerligt från hjärtat bett om ursäkt jag menar inte att ingen bett om ursäkt. Det jag menar är att fler kan ta ansvar speciellt vuxna människor. Skolchefen säger ”att jag kan se pengarna som en ursäkt, att han beklagar det som inträffat, att det aldrig hänt något liknande.”.
För mig är vare sig pengar eller rättvisa någon ursäkt. En ursäkt är att man sätter sig ner och skriver ett brev till offret, där man gärna förklarar vilka åtgärder som i framtiden kommer att vidtas för att dessa händelser aldrig mer ska inträffa. Ett brev är inte några meningar eller ett synonymt uttalande som vem som helst skulle kunna säga. För mig handlar det också om modern ledningspolitik och framförallt ett viktigt avslut för offret.
Läs även inlägget via min hemsida här.