Min historia för att hjälpa andra

Hej det här är Jakobs mamma. Jag är deltagare i Robinson 2020 och delar i den här artikeln lite om vad som hände under den första Robinson-veckan och hur mina tankar går nu efteråt.

Inför Robinsonstarten under juli månad 2019 kände jag mig trygg, förväntansfull, glad och sprallig. Känslan påminde om mina barndoms resor till Heidelberg i Tyskland där jag brukade hälsa på min mormor och morfar en gång varje år. När jag var där hade jag svårt att somna om kvällarna. Hela kroppen var full av pirr och jag längtade så efter att få uppleva nästa dags alla mirakel. Jag har även burit med mig goda erfarenheter från senare resor i livet där jag från början givit mig i väg ensam, men där jag rätt snart hittat ett sammanhang av trygghet, upptäckarglädje och nya vänner. Jag trodde att livet på Robinson-ön redan från början skulle ge mig möjlighet att bidra med laganda, glatt humör och arbetsenergi trots den svält som jag visste skulle komma. Hur fel hade jag inte.

 Ser man den här versionen av Katarina under den första Robinsonveckan? Nej inte mycket. Jag gör inte det i alla fall. Den Katarina jag upplevde mig som innan landstigningen på ön, som också bekräftats av vänner och kollegor, tappade jag i ett nafs. Jag förlorade också mycket av mitt vanliga sätt att bete mig. Tittarna, jag själv inbegripen, fick i stället se en Katarina som inte hann komma fram till lag Syds strand för att bygga läger och lära känna sina lagkamrater, innan hennes lag blixtsnabbt och enhälligt röstade för att avvara henne. Jag ser sedan en tyst och betänksam kvinna som visserligen fortsätter att göra så gott hon kan, men som tror att hennes chanser att få vara kvar på ön är nästintill obefintliga. Hur kände den här kvinnan där och då?

Det var verkligen jobbigt för mig när alla röster enhälligt föll på mig. Allt gick extremt fort. Det kändes som att jag knappt hann andas. Strax efter röstningen såg jag bilden framför mig av uppställda dominobrickor som faller ner en efter en i ett rasslande tempo där varje bricka snuddar vid nästa och får den att falla. Tills alla brickorna ligger på bordet. Kalla fakta. Men det som verkligen skavde mest just där och då var när jag noterade att även lagmedlemmen Mattias hand hade åkt upp, visserligen bara till hälften. Men i detta spel finns inga halva röster. Mattias var den enda personen i laget jag hade hunnit lära känna lite grann. Vi hade rest till Fiji tillsammans med några andra som hamnat i lag Nord, och vi hade lovat att vi skulle stötta varandra fram till sammanslagning. Jag hade hoppats och önskat att åtminstone han skulle våga stå upp för mig. Därför gjorde det ont att så abrupt inse att jag stod helt ensam på en främmande ö där ingen såg, eller vågade erkänna mitt värde. Samtidigt förstod mitt logiska jag varför Mattias, som en del i spelet, motvilligt lyft upp en halv hand när alla andra händer hade åkt upp.

Jag började gå omkring i lägret och på stranden, ofta tyst för mig själv. Jag promenerade på nätterna när de andra sov, ibland i sällskap av Mattias. Under min andra nattvandring mötte jag av en händelse Cruise som hade  varit den förste att lägga sin röst på mig. Jag frågade varför han röstat på mig, för jag ville verkligen veta om jag gjort något frånstötande eller om det var min ålder. Jag ville testa mina föreställningar mot fakta. Det kändes bra att göra det utan att gå in i en offer- eller anklagar-roll. Vi hade ett bra samtal med varandra där han berättade varför han röstat som han hade gjort. Jag trodde honom. Det var skönt att släppa alla spekulationer. Det var där och då, mitt i natten, som Cruise och jag började bygga en genuin relation bortom fasad och spel.

Dagarna som kom ägnade jag mig åt att leta ved, bygga läger, samla mat och samarbeta med mina lagmedlemmar så gott jag kunde. De första dagarna vågade jag inte ens använda min personliga sak, dagboken, av rädsla att det skulle uppfattas som asocialt om jag skrev i den. Det som ändå hjälpte mig att ta mig igenom den första veckan var att vi samarbetade bra när det gällde att leta efter ved till brasan. Vi lagade mat tillsammans under kockens Mickes ledning (den enda rollen som då var uttalad och tydlig) och vi samlade oss inför tävlingar.

I övrigt så uppstod väldigt raskt en obehaglig stämning i laget. Konflikter uppstod kring vardagliga bestyr. Ganska snabbt började en lagmedlem (Raymond) också ägna sig åt påhopp av en annan lagmedlem (Katarina). Jag blev kallad för glåpord såsom; kommunist, sparkdräkts-sosse, har noll förmåga att läsa människor, ”så kallad psykolog” mm. Jag också anklagades för att inte veta vad aggression är. I dessa konflikter kom andra lagmedlemmar inte till undsättning under den första veckans återkommande påhopp.

De allra flesta människor som blivit uteslutna från samhörighet, trakasserade och mobbade glömmer aldrig hur det kändes där och då. Själv har jag tidigare i mitt liv tack och lov varit ganska förskonad. Dock tillhör jag en familj där en familjemedlem blivit utesluten från social gemenskap. En av våra söner har under delar av sin uppväxt upplevt utanförskap på grund av sitt osynliga funktionshinder. Han har även blivit mobbad och utsatt för upprepad grov misshandel. Under de första dagarna på ön hjälpte det mig att påminna mig om att det jag nu gick igenom inte på något sätt kunde jämföras med vad vår son varit utsatt för. Den vetskapen lindrade, men förhindrade inte att jag tog det som hände personligt. Det hjälpte mig då att tänka ”ta det inte enbart personligt,” som min gamla läromästare Yvonne Agazarian brukade säga när hon ville förklara att det är mänskligt och naturligt att vi människor blir sårade, ledsna och arga när andra beter sig illa mot oss. Hon sa också att vem du kan vara i en grupp har mer att göra med gruppdynamiken i det aktuella sammanhanget än om dig själv som person. När jag påminde mig själv om dessa ord var det lättare att förstå och acceptera att jag just där och då hade tappat en del av mitt vanliga sätt att bete mig i en grupp.

Mina kunskaper och erfarenheter kring gruppdynamik och fasutvecklingsteori utifrån ett systemcentrerat perspektiv underlättade för mig att ta mig igenom den tuffa första veckan hos lag Syd. När jag kom ihåg och plockade jag fram den inre bilden av teorin om levande mänskliga system och använde den som en mentala karta för att försöka förstå vad som hände i gruppen och inuti mig. Jag kunde också ibland - fast verkligen inte alltid – använda några av de metoder som är kopplade till denna mentala karta i min ambition att bete mig ändamålsenligt och inte slira bort allt för långt från rollen som lagmedlem. Jag påminde mig också om att individer som tillhör en grupp är självcentrerade under de första perioderna av gruppens utveckling eftersom gruppens  primära mål då är trygghet och tillhörighet, samt att exkludera dem som anses för olika. Jag mindes att människors fysiska och sociala överlevnadsmål alltid lägger sig i vägen för gruppens utvecklingsmål så länge dessa två inte är förenliga. Detta betyder att människor ofta gör eller undviker saker för att rädda sitt eget skinn, även i de fall som det sker på andra medlemmars bekostnad. Man följer ledarens eller den informell ledarens lagda kort med likadana kort för att slippa dra till sig uppmärksamheten. Man sitter stilla i båten för att få vara kvar. Jag förstod att det var just detta som hände i lag Syd. Själv försökte jag också under den första Robinson veckan försöka sitta stilla i båten. Jag ville inte dra till mig mer uppmärksamhet nu i laget än vad som krävdes för att skydda min integritet.

Vill du veta vad jag gjorde som hjälpte mig att klara mig igenom den första för mig riktigt tuffa perioden. Läs gärna kommande artikel här på Linkedin som kommer snart. Och i kommande Robinson avsnitt blir det spännande att se om gruppdynamiken så småningom förändras, så att Katarina återigen kan få fatt på delar av sitt tappade jag.