Min historia för att hjälpa andra

Det här får förmodligen bli det sista inlägget från bloggen. Innan jag tar en välförtjänt semester från jobb, studier och bloggandet. Det innebär inte att ni inte får ta kontakt med mig, ni är fortfarande välkomna att maila eller ringa. Dock kan det dröja innan jag svarar. Till att börja med vill jag önska alla en riktigt trevlig sommar, många som läser det här kanske har skådat mig i SVTs reportage där jag för en tid sedan berättade om en del av de övergrepp jag utsattes för på Grennaskolan. Det kändes viktigt för mig att belysa att mobbning inte bara förekommer på Lundsbergs skola. Systematisk mobbning har nämligen bevisligen även uppträtt på Sigtuna, Grennaskolan och mobbning förekommer dagligen i såväl kommunala som privata skolor.

Skillnaden är att mobbarna på en internatskola följer med dig hem på ett helt annat vis. De slår dig, piskar, sparkar och knäcker dig till botten. Du är inte skyddad av dina föräldrar och du tystas hela tiden av dina "bröder" och "systrar" på elevhemmet. De hotar dig om du bryter tysthetslöftet och inkräktar också på din integritet. De visar inte respekt för dig fullt ut för att du är annorlunda, för att du kanske har ett handikapp, funktionshinder eller någon annan svaghet. De finner direkt dina brister och de utnyttjar dessa. När du väl tar modet och vågar berätta börjar helvetet. Detta helvete blir än värre när de vuxna inte kan hantera situationen eller inte vill se problemet. De skyller på föräldrar, offer etcetera, föräldrarna som de faktiskt lovat trygghet när du började på skolan och offret som berövats skydd. Till saken hör att man absolut inte får berätta för någon vuxen, det är en strikt norm. En norm som måste brytas och för att normen ska brytas så måste någon eller några sätta ned foten och säga – stopp det här är inte okej, samhällets regler fungerar inte såhär. Det var en av de främsta anledningarna till att jag valde att berätta.

Jag är då ingen felfri människa och vill heller inte framstå sådan. Jag har gjort mina misstag. Jag har trampat snett ibland och sett människor som trampat snett. Jag har varit bortom verkligheten och svikit människor i min omgivning. Det står jag för och är då inte stolt över. Men ingen människa förtjänar stryk för detta. Människan förtjänar heller inte kommentarer för kläder, karaktär eller funktionshinder.

Det är också viktigt för mig att inte dra alla över en kam. Det har funnits människor och finns fortfarande människor som bryr sig, tar ansvar och har moral i mitt liv. Dessa människor vill jag lyfta fram, många sådana fanns det också på internatskolan där jag mobbades och misshandlades. Men det fanns också de som inte brydde sig, de som mörklade och stängde ögonen för något av det värsta ett barn kan råka ut för.

Idag känns det viktigt för mig att vara engagerad i olika förebyggande projekt inom olika verksamheter med utsatta människor. Förra sommaren bestämde jag mig för att göra min historia offentlig genom att skriva om den, främst för att hjälpa andra. Jag tror inte längre på tystnanden, jag har låtit mig övertygas för lätt. Jag vill istället tro på pennan som det allra främsta vapen mot elakheter, förtryck och ondskor. Jag vill också tro på en levande skola där folk vågar, prata, tro och andas. En skola som också är verklighetstrogen. Människor som tar kontakt med mig berättar fruktansvärda saker. Det känns viktigt för mig att uppmuntra dessa människor till att våga tala om sina upplevelser, om de orkar och själva vill. Det är kul att se framsteg och att arbetet ger resultat när människor faktiskt mår bättre av detta.

De som mobbade och slog mig är naturligtvis också människor men för att jag ska kunna förlåta krävs också att de kan stå för sina handlingar. Om inte de som mobbar och misshandlar inser att de har gjort fel själva måste samhället (det samhälle jag vill leva i) tala om det för dem.

Jag har försökt att ge konstruktiv kritik till skolans ledning efter mobbningen men inte känt att de lyssnat på mig. De som har ett övergripande ansvar har snarare försökt slingra sig undan, tills det lyckligtvis inte gått att sopa under mattan. Tack vare myndigheter, enskilda individer och media som har en gedigen skyldighet.

Avslutningsvis, jag är inte som alla andra och kommer aldrig att bli som alla andra. Jag tror på olikheter och att varje människa måste få vara annorlunda. Ingen kan någonsin rätta mig i det led han som slog mig talade om i TV reportaget. Jag kanske uppfattas provocera men då må de vara så för jag är övertygad om att jag gör det här i gott syfte. Ordet demokrati är mitt ledord, att verka för etiska handlingar som stödjer vårt lands demokrati är min ledstjärna. Jag slutar inte med detta, i höst tycker jag vi tillsammans tar nya krafter för att människor och speciellt barn behandlas med respekt. Ingen som har blivit utsatt ska behöva lida i sin tysthet.

Vi får inte heller glömma bort de människor som lever i utanförskap under sommarmånaderna. Jag har skrivit om detta förrut, referar därför till inlägget nedan.

http://jakoblinden.blogg.se/2012/may/medmansklighet-behovs-aven-under-sommarmanade-2.html.

Ha nu en riktigt skön sommar!

Klicka här för att dela inlägget på facebook eller för att läsa med annan bakgrund.