Min historia för att hjälpa andra

Hej på er!

Ni undrar säkert vad som hänt med mig. Därför vill jag dela med mig av ett facebookinlägg som jag skrev nyligen.

23 november kl. 14:22 2019 ·   

"Slutet på 2017 och början på 2018 var jag inlåst och frihetsberövad i flera månader. 2 julaftnar och 2 nyårsaftnar inlåst, en med lite mer gemenskap än tiden i häktet. Har aldrig varit så frihetsbegränsad i hela mitt liv som jag var under tiden på Helix och i häktet. Jag hade dömts till rättspsykiatrisk vård. Sen fick jag massa mediciner. Det har tagit tid för mig och det har varit riktigt jobbigt att sitta där på julafton helt ensam i en cell. Jag tror också det har varit jobbigt för familjen att inte få träffa mig. Jag har gråtit mig till sömns och alltid känt en ånger för vad jag gjort.

En sak är säker det är inte synd om mig, jag fick mina chanser ändå begick jag brott om och om igen. Jag fick varningar och tillrättavisningar. Jag fortsatte maniskt att kontakta läkaren som jag var arg på (jag var arg på läkaren för att jag ansåg att jag inte fick rätt hjälp). Dessutom blandade jag in läkarens fru som inte hade någonting med saken att göra. Jag borde ha lyssnat från första början!

2019 blev det bara bättre. Jag fick min frihet tillbaka successivt, läkarna började trappa ned på medicinen.

2020 ska bli ett bra år med familj och vänner. Förhoppning om sysselsättning och eget boende. Kanske kan jag få min spruta sänkt ännu mer så att jag slipper en konstant trötthet och minnesförlust. Jag kan inte lova något inför 2020 men jag ska försöka att göra mitt bästa för att allt ska bli så bra som möjligt!" 

Det har varit ännu en tuff period i mitt liv. Jag blev häktad, sen var jag fri under en kort period och fortsatte begå brott mot målsäganden. Jag ångrar mig som sagt och vill be om ursäkt. Kanske kan jag i framtiden föreläsa om egna erfarenheter av rättspsykiatrisk vård och hur det är att vara patient och så vidare. Det verkar inte vara så många patienter som vågar eller vill prata om just det. Jag tror att en av anledningarna kan vara att den som blivit dömd till rättspsykiatrisk vård kanske skäms. Sen kan det helt klart vara så att man vill lämna sitt gamla liv bakom sig och det har jag full respekt för. Jag har länge pratat om att samhället måste hjälpa både offer och förövare. Just nu satsar jag på min rehabilitering. Jag kan inte blogga från sjukhuset men försöker ändå att hålla bloggen öppen igen, då jag har permissioner. Jag kommer nog inte att blogga lika ofta som förr. Men jag vill i framtiden fortsätta med att hjälpa andra människor.   

Ni får gärna skriva till mig det kan ni göra på min nya facebooksida: https://www.facebook.com/jakob1234.linden 

Eller på: [email protected] 

Sen vill jag dela med mig av ett annat facebookinlägg:

känner sig motiverad

15 november kl. 19:43 2019 ·   

"För fem år sen var jag i Afrika, min livs resa och jag reste genom 8 olika länder.

Idag sitter jag på Karsuddens sjukhus. Jag har under flera års tid fått smaka på en annan resa. En resa som började med brott, brott som jag ångrar innerligt. En resa som också varit mycket utav det vi idag kallar för psykisk ohälsa. En resa som jag inte önskar min värsta fiende.

Jag tänker ofta på vad jag ställt till med och vad jag faktiskt missar i livet. Men livet är inte över! Jag är 26 år och jag hoppas på djupet av mitt hjärta att jag blir klar med hela den rättspsykiatriska vården innan jag fyllt 30. Det nya 30 får väl bli det nya 20 och så vidare.

Jag har mål och drömmar. Jag drömmer om många fantastiska resor som den jag gjorde i Afrika 2014, när jag en vacker dag blir en helt fri man.

Till alla er därute med maximal frihet. Jag kan varmt rekommendera en resa med Rosa Bussarna. Njut av friheten!"

Varför inte ett tredje inlägg:

24 september 2019·   

Idag hade jag teamkonferens, jag fick mycket beröm speciellt från aktivitetsenheten. Däremot tyckte läkaren det inte var någon idé att ansöka om permissioner till Stockholm nu (vilket jag i och för sig kan förstå), han vill ta det i samma veva som halvårsprövningen av vården är i förvaltningsrätten den 24 oktober.

Det verkar som att jag får en dags permission till Stockholm, lagom tills min födelsedag den 10:e november. Sen pratade jag med personal och en patient och till min glädje verkar det som att man kan resa på semester under öppenvården bara man meddelar sig. Det innebär att jag nog kan hälsa på min bror Gabriel i Tunisien under de närmsta tre åren som han ska bo där! :)

Efter teamkonferansen kom min far, vi mötte upp stödpersonen, gick på loppis och sen åt vi en god lunch på Dufweholms Herrgård. Därefter åkte vi till en till loppis, pappa och stödpersonen gjorde några fynd! 

Och ett sista inlägg;

30 maj 2019·   

Idag har jag varit på Karsudden i ett år, oj vilka olika människor jag mött och vad jag lärt mig mycket om livet både med och motgångar. Från att inte få gå ut alls på Helix under flera månaders tid med massa mediciner, till ett ganska hälsosamt liv då jag går på aktiviteter nästan varje dag. Samt går på mina 4 timmars permissioner flera gånger i veckan. Nu är nästa steg permissioner (utan personal) till Stockholm!

Jag vill tacka min familj och min fina stödperson som utan att döma finns där för mig hela tiden. Jag vill tacka både nya och gamla vänner, en vänskap som byggts upp där vi hjälper varandra som bröder.

Sen vill jag också tacka personalen som anordnar så fina aktiviteter för oss och som också finns där utan att döma mig för vad jag gjort tidigare.

En viktig lärdom här på Karsudden är att jag inte är så felfri som jag kanske trodde. Det gäller att ta lärdom av tidigare felsteg, inte haka upp sig på små saker och istället fokusera på det som är viktigt i livet. Sist men inte minst att INTE göra om samma misstag.

Tusen tack för erat stöd det betyder jätte mycket för mig! 

Oj ett till lite av vad jag gör på dagarna för er som undrar...

9 juni 2019·   

Snart dags för en ny vecka med nya härliga upplevelser. På måndag blir det hundterapi i tre timmar. På tisdag blir det 4 timmars permission med stödpersonen. På onsdag blir det först promenad med socioterapin, sen blir det datatek med möjlighet till extra datortid. På torsdag blir det ytterligare en permission till Katrineholm, unna sig lite saker på stan. På fredag blir det park. På lördag åker några från avdelningen till Stendörrens naturreservat (som ligger vid kusten mellan Nyköping och Trosa) tillsammans med en annan avdelning. Förhoppningsvis blir det fint väder med möjlighet till sol och bad! Som grädde på moset kommer mor och mormor hit på söndag, för att tillsammans utnyttja min sista 4 timmars permission veckan som kommer. För ett år sen tänkte jag, jaja ännu en tråkig vecka (förutom när jag fick besök) nu tänker jag istället vad roligt med ännu en händelserik vecka. Tänk vad snabbt livet vänder helt plötsligt får man börja göra massa roliga aktiviteter. Hoppas du min vän får en fin och positiv vecka!

+ att jag har fått permissioner till Stockholm. En dagars och snart dags för två-tre dagar två gånger i månaden.

Det som har varit har redan varit. Jag är glad att jag skrivit och dokumenterat mycket under min tid på Karsudden som ändå för att sammanfatta det hela varit ganska bra. Även om det är jobbigt att fortfarande vara så pass frihetsbegränsad som jag faktiskt är. Och det har varit ännu jobbigare. 

Jag får varken ha mobil eller egen dator på avdelningen. Jag får inte gå ut efter klockan 18.00 på kvällarna förutom när jag har permissioner. Jag måste hela tiden anmäla mig. Och jag är ofta omgiven av personal, vilket i och för sig kan vara ganska bekvämt. Men det gäller att inte bli för bekväm och att försöka klara sig så mycket själv som möjligt. 

Det gäller att fokusera på vad man faktiskt har. Jag har mycket som många andra inte har. 

Hoppas ni förstår stor kram! ❤