Brev från en läsare
Detta brev fick jag från en person som läst min bok. Otroligt gripande och intressant.
"Hallå Jakob!
Som du förstår så har jag läst din bok – en modig bok. Men vi vet ju att sanningen ska segra till sist... men när kommer ”till sist”? Vi tycks ha ganska mycket gemensamt, trots att jag skulle kunna vara din mormor, nästan. Vi tycks båda ha en förkärlek till Afrika. Själv har jag arbetat i Zimbabwe med vaccination, vägning av spädbarn och lite preventivmedelsinfo. Inbördeskriget kom emellan, annars kanske jag hade varit där idag. Kanske det var Guds vilja eller inte, det får jag nog aldrig veta. Men ett vet jag ju, att Gud inte är för krig – jag tror i alla fall inte det. Så har jag en man som ritat kartor i Kenya under sin utbildning på Geografen och en dotter som bor och arbetar i Sydafrika. Sen har vi tydligen en tro gemensamt, en tro på en sanning. Du skrev tidigt i boken om din mormor som tror och ber. Vad annat kan vi göra än be till en Gud? Gud som är större än det vi har här, en Gud som kunde stilla stormen på Gennesarets sjö och även kan stilla hårda förövare som utövar mobbing. Detta är vad jag tror ska ske till sist – när nu ”till sist'” kommer.
Vi har också kärleken till vårt hemland gemensamt. Visserligen älskar jag att resa ut i världen och har haft förmånen att få göra det, med mina barn och min man. Min man tycker om att resa. Jag blir alldeles salig då du skriver om Storforsen. Där på klipporna skulle jag kunna sitta hur länge som helst! Men Jakob! du har väl ändå inte hoppat från klippan? Sicken kille! De säger (de som är från trakten), ”att det är ett mandomsprov!” Vår yngsta dotter levde och bodde ihop med en kille från Tväråsel, det ligger mitt emellan Älvsbyn och Storforsen, det är därför som jag vet mer om detta. När Disas pojkvän berättade om hoppen så frågade jag om han hade hoppat... nej sa han!
Du skriver att du inte tycker om att folk lovar saker som de sen inte håller… Hur kommer det sig att det är så och att det blir allt vanligare och vanligare. Det spelar ingen roll om det är en kompis som lovar och sen ”glömmer” eller om det är vaktmästaren på jobbet som lovar och sen inte gör det han har lovat. Det är lika frustrerande med tomma löften i vilket fall! Sen har du något jag inte hade som barn, en kärleksfull familj! Den ska du vara tacksam för! Att de orkat ställa sig på din sida och att de trott på dig.Ja det var tufft av dig att våga säga ifrån och peka ut dina förövare! Bra gjort! Min pappa vågade inte tro, för visst måste han ha sett alla de gånger som mamma slog mig, hånade mig och sa att jag aldrig skulle kunna bli något för jag var för dum för det. Det var bara syrran som dög till något! Varför såg inte syrran? Alla de gångerna som jag lämnades hemma när de åkte bort, alla de gångerna som jag var hemhjälp och städerska. Min farmor visste, min moster och gudmor visste men ingen gjorde något! varför? Flera i kyrkan visste men ingen ställde sig på min sida. Att jag vet att flera i kyrkan visset beror på att jag är uppväxt i ett kristet hem, (så kristet det nu var). Jag är ändå helt övertygad om att Gud ville att jag skulle få upprättelse! Jag har egentligen aldrig öppnat en skolbok och hade betyg därefter. Min mamma dog i en hjärntumör -92, därefter började mitt liv. Tack vare min man och mina och två barn fick jag möjlighet att studera vintern efter att mamma avlidit. Jag läste på ett vårdgymnasium och blev undersköterska/ mentalvårdare. Betygen var en trea och två fyror resten femmor, alltså höga betyg. Min man som visste om mina betyg blev lite förvånad men tänkte att det berodde på att jag jobbat inom vården så länge och hade det i blodet. Min känsla efter examen var – jag vill fortsätta läsa! Den ekonomiska möjligheten kom två år senare då jag också kom in på en sjuksköterskeskola och blev sjuksköterska efter 2½ år och efter ytterligare ett år blev jag hälsovårdare (distriktssköterska men med en betydligt bredare utbildning). Pappa var med på examensdagen, när jag fick min sköterskeutnämning, han grät floder av lycka! Ja visst hade han sett, under hela mitt liv, alla hoten från mamma. Där står jag idag, med ansvar för en hel kommuns hälsa, tillsammans med en kollega, och tar hand om allt akut och skickar de sämsta klienterna med helikopter till en läkare. Ett drömjobb kanske men ack så tuff vägen dit har varit!
Min läkning efter mammas behandling kom via Dave Pilchers böcker, Pojken som kallades det, Pojken som inte fanns och Pojken som överlevde, men visst kommer det upp en massa saker än idag som jag måste bearbeta. Du planerar en resa runt jorden. Det gör du bra i! Jag anser att resandet ger livserfarenhet precis lika mycket som en utbildning och ett arbete. Man kan studera till ett yrke på gamla dagar. Jag fyllde 50 på våren efter min hälsovårdarexamen!!
Jakob, jag vill önska dig ALL lycka i livet och en otroligt spännande och händelserik resa!
Kramar"
Det enda som är trevligt är att såren läkt. Tragisk berättelse. God bedring