Allas vårt ansvar att få barn att våga lära

För lite drygt ett år sedan skrev jag en Debattartikel på SVT Opinion ”Tortyren på Lundsberg är ett brott mot FN:s barnkonvention”. Varför jag skrev artikeln berodde på en konkret händelse, en händelse som väckte känslor och fick mig att tänka tillbaka på min egen skoltid och många tårfyllda tillfällen. En elev brändes med ett strykjärn under en nollning.

Nu börjar skolorna igen. En hel del förväntansfulla barn och tonåringar går idag, imorgon eller nästa vecka till skolan. Dessa barn och ungdomar kommer att minnas sin skoltid för resten av livet.

Jag påminns fortfarande om min ruggiga och otrivsamma skoltid. När jag idag rannsakar mig själv, tänker jag att det största och många gånger enda misstaget jag gjorde var att inte genast berätta för någon vad som hände. Jag minns hur mobbningen plågade mig successivt och hur den så småningom eskalerade i alla möjliga tänkbara forum.

Tiden läker alla sår. Idag har jag gått vidare, förlåtit åtskilliga människor och framförallt insett vilka som är mina riktiga vänner. För att kunna gå vidare och inte ständigt leva som ett mobboffer hade jag ett ansvar att sätta ned foten. Mitt sätt blev att fullständigt bryta ihop, något som jag inte planerat men som ledde till att någon äntligen agerade. Det är dock oerhört svårt att våga säga ifrån, när man befinner sig i en sådan extremt pressad och känslig situation. Därför låg ansvaret inte bara hos mig. I ett sådant läge kan andra människor alltid fråga, eller iaktta och visa sitt civilkurage om man ser att någonting inte står rätt till. Gör man inte det, kan det kosta mycket lidande och ibland även människoliv. Varje vecka skördar mobbning i genomsnitt ett nytt offer. 

Värmlands tingsrätt dömde i januari två elever för vållande till kroppsskada. Även två av mina förövare dömdes till samhällstjänst respektive dagsböter. Detta sände ut en viktig signal inte bara till individerna utan också framförallt till alla runtomkring. För mig blev effekten att även nätmobbningen upphörde.

Enligt rapporten ”En skola för alla utan kränkningar” som Lärarnas Riksförbund publicerade i juli detta år, finns det framförallt tre byggstenar för en levande och lärorik skola.

  1. Att man respekterar varandras olikheter.

  2. Att studieron är god.

  3. Att skolan arbetar aktivt mot kränkande behandling.

Det är lätt att vi i valtider dumpar över våra skuldkänslor till våra politiker, men vi har faktiskt också ett eget mänskligt och solidariskt ansvar. Det är bra att påverka politiker till att göra sin samhällsplikt. Men hade jag inte berättat, hade ingen frågat, i så fall hade jag fortfarande stått tyst och möjligen bitter istället för att vara optimistisk inför framtiden. Det bästa hade förstås varit om människor från första början respekterat mig.

Jag tänker på alla tusentals barn och ungdomar som går till skolan i veckan. De vill lära sig nya saker och borde våga tro att dagen ska gå bra och även morgondagen. Det är vår skyldighet att se till att det blir av, vi får inte sopa vårat vardagliga ansvar under mattan.

Jakob Lindén, författare, föreläsare

http://www.svt.se/opinion/tortyren-pa-lundsberg-ar-ett-brott-mot-fn-s-barnkonvention

Läs även inlägget via min hemsida här.

Uppmaning till en naiv syn på vad som är acceptabelt

Klockan är fyra på morgonen, en ensam tjej sitter på en bänk vid Stockholms tunnelbana. Röda linjen mot Mörby centrum. En kille har följt efter tjejen och placerat sig precis bredvid tjejen. Killen och tjejen känner uppenbarligen inte varandra. Först utan ett ord för att sedan kommunicera sitter killen där lite för nära. Tjejen är vänlig och tillmötesgående, killen lika så till en början. Killen blir snabbt mer närgången.

Vi går på tunnelbanan. Killen placerar sig vardagligt jämte tjejen igen. Nu börjar tjejen att tycka det hela är obehagligt, killen börjar nämligen tafsa på tjejen. Tjejen vågar inte göra något motstånd.

Vad gör jag som passiv åskådare? Jag ger tjejen en blick att jag ser och vill hjälpa henne. Eftersom ingen annan tycks se. Det kan ju mot förmodan vara så att mannen har kniv eller blir aggressiv, därför går jag under händelseförloppet inte aktivt fram.

Plötsligt flyttar sig tjejen, till platsen bredvid mig. Tjejen börjar prata med mig, som om vi kände varandra. Jag spelar med. Tjejen är i chock och har tårar i ögonen. Killen bestämmer sig för att inte fortsätta förfölja tjejen, utan kliver vänligt men bestämt av vid nästa hållplats. Det kändes behagligt och nervlugnande. Jag frågar om tjejen vill att jag ringer polisen. Tjejen svarar – Nej, det behövs inte jag vill bara komma hem nu. Jag gav henne mitt nummer, ifall det skulle vara något.

Efter en behaglig konversation, kliver vi båda lättade av och jag följer tjejen till bussen.

Vad jag funderar över är. Hur tänkte egentligen andra närvarande? Människor runtomkring i tunnelbanan (som inte var urholkad) som inte sade något eller ens visade tecken på nämnvärd reaktion, fast  att dem såg. Människor som inte gav henne den där blicken, eller det där medmänskliga samtalet redan innan jag kom in i bilden. Tänk om ingen hade visat sitt stöd och sin uppsyn. Hemska tanke!  

Jag kopplar direkt händelsen, fylld av människors apati och egoism till det samhälle vi lever i. En nation där t.ex. rättsväsendet skarpt ifrågasätter offer, inte minst våldtäktsoffer vilket gör att nästan häften (36 procent) av de gärningsmän som åtalades gick fria 2012. Enligt en studie från Dagens juridik. 

Visst är det bra med rättssäkerhet, men ibland när vi ser händelser så tydligt har vi en något godtrogen syn på vad som är hyggligt. Vissa tycker av allt att döma det är helt OK, att man gör så mot en tjej eller kille för den delen. Naturligtvis finns det många tysta åskådare som ändå inte gör något, av rädsla därför är det viktigt att vi är mer modiga. Det finns också många som reagerar, jag har själv varit med om åtskilliga situationer då människor brytt sig. Jag är idag obeskrivligt tacksam!

Faktum är att tjejen lika gärna hade kunnat vara kille och killen tjej. Det hade lika gärna kunnat vara så att en ensam kille var på väg hem, homosexuell omringad av hatare. Och ingen hade likt förbannat förmått att ens lyfta på huvudet, helt inramade i sina egna tankar i Ikealandets vakuum. Jag vet att medmänskligheten finns, jag har upplevt den med egna ögon kom igen våga bara visa det goda med lite hjärna och sunt förnuft.

Läs gärna inlägget via min hemsida här.

Stockholmpride

Just nu pågår Stockholmpride. En öppenhjärtad folkfest för ALLA människors lika värde, respekt och jämlikhet. Jag stödjer evenemanget och vill visa mitt stöd genom att sprida flaggan, gör det ni också. Tillsammans är vi starkare än ett meningslöst och rent ut sagt värdelöst hat som riktas mot homosexuella runtom i Europa:
 
Visa fler inlägg