Glöm inte hela sommaren!

Det här får förmodligen bli det sista inlägget från bloggen. Innan jag tar en välförtjänt semester från jobb, studier och bloggandet. Det innebär inte att ni inte får ta kontakt med mig, ni är fortfarande välkomna att maila eller ringa. Dock kan det dröja innan jag svarar. Till att börja med vill jag önska alla en riktigt trevlig sommar, många som läser det här kanske har skådat mig i SVTs reportage där jag för en tid sedan berättade om en del av de övergrepp jag utsattes för på Grennaskolan. Det kändes viktigt för mig att belysa att mobbning inte bara förekommer på Lundsbergs skola. Systematisk mobbning har nämligen bevisligen även uppträtt på Sigtuna, Grennaskolan och mobbning förekommer dagligen i såväl kommunala som privata skolor.


Skillnaden är att mobbarna på en internatskola följer med dig hem på ett helt annat vis. De slår dig, piskar, sparkar och knäcker dig till botten. Du är inte skyddad av dina föräldrar och du tystas hela tiden av dina "bröder" och "systrar" på elevhemmet. De hotar dig om du bryter tysthetslöftet och inkräktar också på din integritet. De visar inte respekt för dig fullt ut för att du är annorlunda, för att du kanske har ett handikapp, funktionshinder eller någon annan svaghet. De finner direkt dina brister och de utnyttjar dessa. När du väl tar modet och vågar berätta börjar helvetet. Detta helvete blir än värre när de vuxna inte kan hantera situationen eller inte vill se problemet. De skyller på föräldrar, offer etcetera, föräldrarna som de faktiskt lovat trygghet när du började på skolan och offret som berövats skydd. Till saken hör att man absolut inte får berätta för någon vuxen, det är en strikt norm. En norm som måste brytas och för att normen ska brytas så måste någon eller några sätta ned foten och säga – stopp det här är inte okej, samhällets regler fungerar inte såhär. Det var en av de främsta anledningarna till att jag valde att berätta.


Jag är då ingen felfri människa och vill heller inte framstå sådan. Jag har gjort mina misstag. Jag har trampat snett ibland och sett människor som trampat snett. Jag har varit bortom verkligheten och svikit människor i min omgivning. Det står jag för och är då inte stolt över. Men ingen människa förtjänar stryk för detta. Människan förtjänar heller inte kommentarer för kläder, karaktär eller funktionshinder.


Det är också viktigt för mig att inte dra alla över en kam. Det har funnits människor och finns fortfarande människor som bryr sig, tar ansvar och har moral i mitt liv. Dessa människor vill jag lyfta fram, många sådana fanns det också på internatskolan där jag mobbades och misshandlades. Men det fanns också de som inte brydde sig, de som mörklade och stängde ögonen för något av det värsta ett barn kan råka ut för.


Idag känns det viktigt för mig att vara engagerad i olika förebyggande projekt inom olika verksamheter med utsatta människor. Förra sommaren bestämde jag mig för att göra min historia offentlig genom att skriva om den, främst för att hjälpa andra. Jag tror inte längre på tystnanden, jag har låtit mig övertygas för lätt. Jag vill istället tro på pennan som det allra främsta vapen mot elakheter, förtryck och ondskor. Jag vill också tro på en levande skola där folk vågar, prata, tro och andas. En skola som också är verklighetstrogen. Människor som tar kontakt med mig berättar fruktansvärda saker. Det känns viktigt för mig att uppmuntra dessa människor till att våga tala om sina upplevelser, om de orkar och själva vill. Det är kul att se framsteg och att arbetet ger resultat när människor faktiskt mår bättre av detta.

 

De som mobbade och slog mig är naturligtvis också människor men för att jag ska kunna förlåta krävs också att de kan stå för sina handlingar. Om inte de som mobbar och misshandlar inser att de har gjort fel själva måste samhället (det samhälle jag vill leva i) tala om det för dem.


Jag har försökt att ge konstruktiv kritik till skolans ledning efter mobbningen men inte känt att de lyssnat på mig. De som har ett övergripande ansvar har snarare försökt slingra sig undan, tills det lyckligtvis inte gått att sopa under mattan. Tack vare myndigheter, enskilda individer och media som har en gedigen skyldighet.


Avslutningsvis, jag är inte som alla andra och kommer aldrig att bli som alla andra. Jag tror på olikheter och att varje människa måste få vara annorlunda. Ingen kan någonsin rätta mig i det led han som slog mig talade om i TV reportaget. Jag kanske uppfattas provocera men då må de vara så för jag är övertygad om att jag gör det här i gott syfte. Ordet demokrati är mitt ledord, att verka för etiska handlingar som stödjer vårt lands demokrati är min ledstjärna. Jag slutar inte med detta, i höst tycker jag vi tillsammans tar nya krafter för att människor och speciellt barn behandlas med respekt. Ingen som har blivit utsatt ska behöva lida i sin tysthet.


Vi får inte heller glömma bort de människor som lever i utanförskap under sommarmånaderna. Jag har skrivit om detta förrut, referar därför till inlägget nedan.

http://jakoblinden.blogg.se/2012/may/medmansklighet-behovs-aven-under-sommarmanade-2.html.


Ha nu en riktigt skön sommar!

 

Klicka här för att dela inlägget på facebook eller för att läsa med annan bakgrund.

"Min dotter vill slippa bli kallad fitta"

2012-05-23 MAMMAKRÖNIKAN AV LISBETH PIPPING: På vägen hem i solskenet frågar jag hur dagen varit. ”Som vanligt. Killarna tafsar och alla dessa könsord. Ska det verkligen vara så?”

En vanlig måndagseftermiddag sitter jag utanför dotterns skola med hunden Doris. Vi har tagit en extra långpromenad och nu sitter vi där på räcket vid skolan och väntar. 

Det sitter en tjej bredvid oss. Vi känner varandra och börjar prata. Hon är 14 år, och på min fråga hur det är blir svaret ”så där”. Hur då så där, säger jag? Hon säger att det är mycket i skolan, lite strul med tjejkompisarna och killar i skolan som alltid måste dumma sig. ”Jag är så trött på killarna i skolan, men ännu tröttare på lärarna som inte bryr sig. De bara tyst tittar på.”Hon berättar att man som tjej får stå ut med ord som fitta, hora och slampa, stå ut med att de tafsar.

Så kommer min dotter springande och pusskalaset bryter ut, mellan Doris och Jonna. På vägen hem i solskenet frågar jag hur dagen varit. ”Som vanligt. Killarna tafsar och alla dessa könsord. Ska det verkligen vara så?”

Så ska det inte behöva vara säger jag och lägger till, fast jag redan vet svaret, vad gör lärarna då? Svaret kommer blixtsnabbt . ”Mamma, de gör ingenting. Orkar man berätta så får man ofta ett snett leende och kommentarer som Han gillar nog dig Jonna.”

Min dotter slutar grundskolan nu den tolfte juni. Hon hoppas slippa bli kallad hora och fitta. Hoppas att både elever och lärare är mognare på gymnasiet. 

Jag känner både ilska och upprördhet. Ilska över att min dotter som just fyllt femton ska behöva stå ut med killarnas sexuella trakasserier och upprörd över att lärarna inte verkar bry sig. Ska det verkligen få vara så här? Vad lär vi våra barn och unga? Att det är helt okej att kalla en klasskamrat jävla fitta?

Vår skolminister Jan Björklund pratar med vackra ord om hur den svenska skolan ska bli bättre. Då måste vi alla jobba mot en skola fri från mobbning och andra kränkningar. Sedan kan vi prata om kunskap, betyg och ordning och reda i skolan. 

Det minsta man som tjej kan begära i skolan är väl att den är fri från ord som fitta, hora och slampa. Att man kan gå genom skolans klassrum och korridorer utan att riskera att någon tar sig friheten att tafsa. Alla elever, föräldrar, lärare och rektorer måste gemensamt jobba mot detta mål: En skola fri från mobbning, sexuella trakasserier och kränkande ord. Vi måste jobba mot en bättre skola nu!

Tillhörnade Lisbeth Pipping.

Stark kvinna!

Christina blev grovt misshandlad av sin x man (bilderna kan ni se via Christinas hemsida, se länken nedan) för 19 år sedan. 12 år efter misshandeln vågade Christina offentligt berätta om sin historia. Efter misshandeln satt Christina i rullstol. Idag 19 år efter misshandeln har Christina men, Christina har fått men för livet. I 8 år låg Christina med långvariga smärtor, Christina drabbades också av en stroke. Ändå har Christina styrkan att hjälpa andra utsatta kvinnor.

Christina beskriver sig själv idag som samma person som innan. Christina kan vi verkligen kalla för en överlevnadsmänniska. Christinas glöd går inte att beskriva i detta inlägg.

Christinas historia är beundransvärd. Christina förtjänar all heder som en kvinna kan få. I vår tid av prövningar och ideal orkar Christina kämpa. Det är enormt!

Tack Christina!

Jag vädjar till er att se bilden av Christina, se hur själsstark Christina är idag! Lyssna också på Christinas råd, Christina vet vad hon pratar om.

Se nedan:

OBS. KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS.

www.misshandelfutura.n.nu

Även andra rådgivare finns på hemsidan.

Visa fler inlägg