Tänkvärd läsning

 
 
Martin Niemöller var en tysk teolog och antinazist. Texten finns i flera olika varianter, det är dock oklart om Niemöller skrivit dikten själv. Dikten är även känd under namnet "Först kom de", 1955.  
 
 
Källa okänd. 
 

10 citat från människor jag mött eller haft kontakt med

Under 2 år har jag haft kontakt med många ungdomar eller idag vuxna människor som på ett eller annat vis blivit svikna av samhället. Här är några citat hämtade från deras berättelser. Jag vill genom deras citat i samtycke lyfta deras mod och uppmana fler att våga berätta. Huvudsyftet med citaten är att förmedla erfarenhetskunskap från oss erfarenhetsexperter och på så vis bidra till förändring. För mer information om kampanjen klicka härSå många ångestfyllda, oberoende och laddade resultat som ofta har ett samband med mobbning. Många människor lever kvar med djupa ärr fortfarande 30 - 40 år efter övergreppen. Det är inte bara en eller två individer som drabbas. Det handlar om familjer och hela samhällen. Vi måste få bort mobbning för om vi får bort mobbning är jag fullständigt övertygad om att vi också förminskar många andra samhällsproblem såsom självskadebeteende, kriminalitet och missbruk. Jag skulle vilja säga att en bra bit över 50 procent av de personer som jag träffat som blivit mobbade, har antingen börjat missbruka eller börjat skada sig själva på annat vis. Kriminalitet kan också bli en direkt följd av utanförskap och mobbning även om det inte är lika vanligt. Många som mobbar andra känner på senare år även stor skuld. Både vuxna offer och förövare går ibland in i väggen. Därför är det viktigt att båda även i vuxen ålder får en chans till försoning. 
 
"Jag gick i andra klass när allt började. Lärarna slutade bry sig efter något år genom att kolla åt ett annat håll när de höll på, år efter år. Jag blev brutalt mobbad i skolan från årskurs två till sex. Dessa ynka åren av mitt liv blev en stor del av mitt resterande liv, ett stort infekterat ärr som kan brista ut i blodbad vid minsta beröring. De fyra åren kändes som en livstid i fängelse, jag var fast och det fanns ingen väg ut. Eftersom att ingen visade sig att de brydde sig om min situation så slutade jag visa känslor. Om de såg att jag inte blev sårad så kanske de skulle sluta? Jag kunde ju bara hoppas. Jag skrev mitt första testamente när jag var nio år. Jag försökte ta mitt liv första gången som 11åring med hjälp av en överdos insulin i magen."
 
Rebecka 2011-09-02.
 
- Det var en 18 åring som jag hade träffat via nätet som jag var lite små förtjust i. Killen lovade att inte ha sex, ändå hade han sex med mig och jag ville inte. Jag kände mig fruktansvärt äcklig och smutsig. Det var som att hela min värld rasade.
 
Anonym tjej 2013-01-21.
 
"Värst var det när ingen lärare eller vuxen var till hands. Det var just då det mest otänkbara och djävligaste kunde inträffa!"
 
Anonym tjej 2011-09-20.
 
"Jag kände att jag höll på att kvävas. Den ångest som man gick med. Varje gång som man gjort något dumt som att vara spydig mot lärarna, trycka ner folk så att de grinar eller att slå en annan människa som egentligen är helt oskyldig var inte så stärkande längre."
 
Anonym kille 2011-09-14.
 
"Jag har i vuxen ålder totalt kraschat av att försöka bearbeta, begripliggöra, hantera och härbärga de fruktansvärt plågsamma minnen jag burit på. För att jag har blivit mobbad både hemma och i skolan under mina tidiga tonår, i slutet av mellanstadiet och sedan blivit utsatt för daglig verbal mobbning och utfrysning. Min "familj" består av två narcissistiska föräldrar som båda dels bara bråkade med varandra under uppväxten och skyllde allt på varandra. Min mor var den som var den som var mest kontrollerande och vägrade se eller erkänna hur det egentligen stod till. Istället blev jag mobbad hemma pga. att jag var utanför i skolan skolan! Mobbningen blev således aldrig någonsin varken erkänd eller avbruten. Jag blev istället totalt isolerad och systematiskt nedbruten var jag än befann mig."
 
Anonym kille 2012-11-14.
 
"Jag vägrade gå in i bilen till en början, men efter några sparkar och slag av batongen gav jag upp och lade mig på det galonbeklädda baksätet. Vi hann inte långt förrän jag började spy ner polisbilen, jag vet inte om det var på grund av alkoholen eller om det var för att jag hade fått flera slag på huvudet av batongen. Jag spydde så jag trodde att jag skulle sluta andas, de satte på blåljusen och snabbade till stationen. Väl på stationen nere i garaget så klev den polismannen av han som hade tagit mig första gången, han tog tag i mina ben och slet ut mig på golvet i parkeringshuset. Jag hade inte en chans att kunna skydda mig med händerna i handfängsel, han den tystlåtne kom fram till mig och sparkade till mig så jag hamnade på rygg. Han förklarade för mig hur jävla vidrig jag var, att folk som mig inte borde finnas, sen slet dem upp mig igen så armarna lät som om de knäcktes mitt av."
 
Jonny Karlsson ur berättelsen "Ett aktivt missbruk" 2012-07-15.
 
"Sorgen man känner när man tittar in i hans ögon och ser ilskan över att han ska gå till skolan i morgon och banne mig klappa till allihop även om de är 15 och ett år äldre – så här gör ni inte mot mig tänker min son. Rädslan jag känner för att han ska göra sig olycklig på dem en vacker dag är obeskrivlig. "
 
Anonym mamma ur berättelsen "Från en förälders perspektiv" 2011-11-28.
 
"De flesta lärarna på skolan blundade för hur jag blev behandlad. De ansåg att de bara skojade, att bli slagen var tydligen bara på skämt men det är inget skämt för jag vet det jag har själv blivit slagen. Eller att bli kallad för elaka saker, eller bli spottad på var också bara skämt men så är det inte. Jag upplevde det inte som något roligt. Jag skrattade aldrig. Däremot grät jag varje dag när ingen såg. Efter så många år med mobbning såg jag ingen annan utväg än att ta livet av mig. Jag började leta i hemmet efter verktyg som kunde släcka ner mitt hem. Allt från knivar till medicin. Det som hindrade mig, var mitt samvete. Jag ville inte låta min älskade mamma förlora sin son. Jag ville inte heller att min bror skulle förlora mig."
 
Mikael Höglund 2013 2013-03-13. 
 
"Plötsligt bodde jag ensam, vi hade sex nästan 2 gånger varje gång han kom. Han åkte i smyg eftersom han var tillsammans med en annan kvinna. Inse här att jag bara var runt 16-17 år och han 57 år. Jag var verkligen kär men ändå inte. Att han bara utnyttjade mig, den tanken slog mig aldrig då. Men idag har det tagit hårt på mig."
 
Anonym tjej 2013-04-14.
 
"Under mina år i grundskolan fick jag stå ut med verbal mobbning och det psykiska tysta utanförskapet. När man hör ord varje dag som är negativa om sig själv, börjar man snabbt tro på det folk säger om en. Detta leder till väldigt dålig självbild, självkänsla och självförtroende. "Råttan", "ful", "äcklig" blev vardagsord och att alltid gå ensam överallt blev "naturligt" för mig. Det började gå nerför för mig och jag hamnade i en djup depression med självmordstankar och meningslöshet. Ångesten fanns där varje kväll när jag skulle sova, vilket ledde till att jag låg vaken väldigt länge innan jag verkligen somnade. Tankar om varför just jag, när ska allt vända, varför ser och hör ingen mig. Tankarna om att inte vilja leva blev bara grövre ju mer tiden gick."
 
Björn Hultman 2012-05-14.

Det kunde lika gärna varit min syster som blev förnedrad

En kvinna vid namn Rosa Parks reste sig 1955 på en buss. Hon vägrade ge sin plats till en man som gav vika åt de normer, feghet och tysthet som under 50-talet utmärkte det amerikanska samhället. Rosa Parks kom att bli en viktig kvinnoförebild, hon förändrade inte samhället över en dag men hon bidrog till att kvinnors rättigheter successivt förbättrades. Idag är det ganska vanligt att kvinnor och män anmäler diskriminering och kränkande behandling. Det finns statliga myndigheter/ representanter som enbart jobbar mot diskriminering. Ändå finns det  tyvärr ett stort mörkertal av intolerans och förakt. Mörkertalet är en direkt följd av en stor tystnad som vilar över Sverige, en tystnad som fortfarande är stor.  

För ganska många år sedan var jag ute och rände på stan som jag brukade göra. En kille i mitt umgänge fick syn på en kvinna som han ville förnedra. Han började med att ropa. 
 
- Neger!

Jag minns blicken och kvinnans tårfyllda ögon. Jag kan föreställa mig att kvinnan kände sig rädd och maktlös. För hon visste nog inte vad killen i sitt besinningslösa tillstånd skulle ta sig till. Han nöjde sig inte, han fortsatte kränka kvinnan genom att slita och dra i hennes hår. Lyckligtvis hade kvinnan tagit sig ned från rulltrappan till den blå linjen mot Akalla/ Hjulsta. Kvinnan tog sig snabbt in i tåget och dörrarna stängdes. Killen bankade på rutan hårt innan tåget åkte iväg. Vi tog nästa tåg, vilken tur att vi var fulla och söliga. Jag undrar fortfarande om kvinnan brast ut i gråt därinne i tåget.

Vi hade druckit några starköl. Han hade druckit ca 8 starköl och jag 2. Jag var hyfsat nykter, jag hade kunnat ingripa, kanske inte genom att gå emellan men åtminstone genom att tillkalla ordningsvakter. Ordningsvakterna stod där uppe vid T-centralen, där vi befann oss, bara några våningar ovanför i samma byggnad under samma tak. Jag hade kunnat springa upp fort, ordningsvakterna hade kunnat stoppa tåget och tillkalla polis för att gripa honom. Lätt gjort även om han försökt ta nästa tåg som inkom bara några minuter senare. Killen begick minst två allvarliga brott hatbrott och misshandel. Han hade kunnat få fängelse för sitt fullständigt oacceptabla beteende. Kvinnan hade kunnat känna sig trygg igen. Jag var vittnet som stod passivt.

Nu är det många år sedan händelsen utspelade sig. Men jag ställer mig fortfarande frågan varför jag bara stod tyst?

Med all säkerhet var jag rädd. En sak är säker vi kan inte låta rädslan styra vare sig våra impulser eller vårat samhälle. Tänk om alla vore så rädda som jag var den där kvällen, då tror jag inte någon skulle våga säga, prata eller göra någonting. Istället för rädsla bör vi låta det som sitter i varje människas normaltillstånd styra - Sunt förnuft. Med det viktiga ordet civilkurage. 

Jag ställer mig också frågan - Hade jag reagerat annorlunda om det vore min egen syster som blev förnedrad? Faktum är att det lika gärna hade kunnat vara min lillasyster eller någon av mina bröder. Förakt har inte någonting med etnicitet eller hudfärg att göra, nedlåtenhet finns överallt i Sverige och kan drabba precis vem som helst. Så länge vi står tysta och tittar på, accepterar vi och välkomnar ett samhälle med både rasismen och kvinnoförakt. Ställ er själva frågan om det är rimligt att vi gör så?
 
Läs även och dela inlägget via mina hemsida här
Visa fler inlägg