Min historia för att hjälpa andra

Som det brukar heta kan eller bör känslor inte tyglas. Hur lätt är det egentligen att tygla sina emotioner när man ständigt blir utsatt för olika former av förolämpningar? Även jag har känslor, den senaste tiden har det varit blandade sådana. Skillnaden då och nu är att jag idag kan ”tygla” mina känslor betydligt bättre än vad jag kunde för ungefär ett år sen. Men jag har fortfarande full förståelse och medkänsla till människor som har svårt med detta. Tyvärr kan känslofyllda människor använda olika former av destruktiva medel och metoder för att dämpa sin ångest. Vi ser vågen av narkotika sväva och döda unga människor som har hela livet framför sig i dagens samhälle. Vad beror detta på? Jag har under detta år sökt svar på frågan, både i mitt egna förflutna och i andras öden. Jag har dragit en slutsats och kommit fram till att svaren är många men det främsta svaret är enligt min slutsats; Ett hat, ett meningslöst hat som jag så gärna försöker förebygga och skrivit mycket om. 

I sommar har jag varit ute och rest. Jag har haft mina bejakande projekt på gång. Jag har tagit mig en välförtjänt semester och kommer nog att ta mig en till semester. 

Nu till varför jag skriver detta inlägg på bloggen. Det gäller domen mot Z som jag skrivit om i tidigare inlägg, rättegången där Z friades och min besvikelse till detta. Mitt löfte till er att följa upp allt som har med Grennaskolan att göra här på bloggen. Nu har nämligen domen i Göta hovrätt kommit. Z dömdes för ofredanden. Det känns inte som en seger snarare som ett bevis på att jag hade rätt och att sanningen hinner ikapp verkligheten. Samt att någon form av rättvisa existerar i Sverige. Gentemot den andra individen Y som också gjorde fel och faktiskt dömdes för misshandel vore det annars moraliskt förkastligt. Det har bevisats att det inte bara var han som gjorde fel. Det här handlar om ett system som används av en minoritet av skolans elever och det måste få ett slut nu! Domen blev mild men det viktigaste är inte att Z får ett hårt straff. Det viktigaste är för mig att det just blev en dom. Enskilda individer måste få veta att de har gjort fel. 

Och så har BEO:s beslut kommit gentemot Grennaskolan. Följande lyder ett citat ur beslutet:

”Barn- och elevombudet bedömer att en skälig ersättning för kränkning i detta fall är 120 000 kr. Vid bedömning av beloppets storlek har hänsyn tagits att A har utsatts för kränkande behandling riktad direkt mot honom i skolan. Hänsyn har vidare tagits till den oro och otrygghet som A har upplevt under näst intill hela sin tid vid skolan. Som internatskoleelev har A saknat möjlighet att söka skydd utanför skolans område för att freda sig från kränkningar. Även de omständigheterna att huvudmannen har åsidosatt lagens krav på utredning och åtgärder som skäligen kan krävas, har beaktats vid bedömningen av beloppets storlek.” 

På den här punkten känns det som att jag har fått någon form av upprättelse, för det som var min tid och min mardröm. Det är precis som jag har sagt hela tiden. Nu kan vi bara hoppas att Grennaskolan står för sitt misslyckande och börjar med utredning i varje fall och tillsätter nödvändiga åtgärder. Jag kommer innan skolstarten att skicka in förslag på nödvändiga åtgärder, i en namninsamling som ni fortfarande kan skriva under här. 

”Barn- och elevombudet bedömer att en skälig ersättning för sveda och värk i detta fall uppgår till 13800 kr. Vid bedömningen av beloppets storlek har hänsyn tagits till det lidande som situationen och bristerna i skolans arbete har medfört för A. Hänsyn har även tagits till den särskilt utsatta situation A befunnit sig i.”

Då räknas nog inte smärta i själen. Alla slag och sparkar kan heller omöjligt vara inberäknade i bedömningen. Det vore logiskt men inte i systemets värld. I sådana fall skulle beloppen bli enorma och enorma belopp finns knappast i Sverige. Enorma summor kan man heller kanske inte förvänta sig i Sverige. Men det är inte det viktigaste för mig, det viktigaste är att människor får veta att de har gjort fel och att saker och ting inte upprepar sig. Så väl förövare som skolchefer som inte tagit sitt ansvar ska ställas till svars. Kärnan i det här fallet precis som i så många andra fall är ledningens bristande rutiner. Det spelar ingen roll om det är på en arbetsplats eller i en skola man kan inte sopa ansvar under mattan. Att få en klumpig ursäkt där Almlöw genast kastar över ansvaret på någon annan och senare i en intervju i jnytt 15/12 2011 påstår att vissa uppgifter är förtal gentemot skolan håller inte. Jag har fått ursäkter och förlåtit människor som jobbar på skolan, människor som kanske inte gjort det största misstaget men vad jag inte förstår är hur skolans ledning kunnat brista så i sitt ställningstagande. Gåtan förblir kanske till stor del obesvarad men det kan jag leva med eftersom jag idag har fått någon form av svar från samhället. När det gäller skolor kan vi inte lägga för stor skuld på barnen och ungdomarna eftersom de inte är vuxna och känslomässigt mogna ännu i många fall.

Med detta kan min kamp fortsätta; Att försöka lägga detta elände bakom mig. Jag kan äntligen fokusera på det jag verkligen vill fullt ut; Att åstadkomma en positiv förändring för både ungdomar och vuxna.

Jag väljer att citera lite till ur rapporten för att ni ska få en ytterligare inblick och förståelse i hur det är att vara utsatt. Jag ska senare i inlägget även ge er ett exempel i hur det kan vara att vara förövare. Det som skrivits i polisutredningar, anmälningar och kommentarer är givetvis inte allt men det är som sagt en liten, liten del av det som jag levde med.

”A upplevde att det fanns en rangordning på elevhemmet där han stod längst ned och där alla andra var viktigare.”

Så var det, jag var inte värd något, mina åsikter var värdelösa och ingen skulle någonsin tro på mig. Jag hade inte ens rätt att tala under en tid. Därför känns det idag oerhört viktigt för mig att driva mänskliga rättigheter vidare och att berätta min historia. Att bryta tystnaden som jag så ofta talat och skrivit om. Jag har verkligen kämpat (inte bara jag) för min rätt till upprättelse och man ska definitivt inte behöva vänta ett år på rättvisa. Det ska vara självklart att alla barn, ungdomar och vuxna får upprättelse i Sverige år 2012. Jag tar ställning mot mobbning! Jag kommer därför med sprudlande energi föra min och andras talan vidare, för den kan användas till så mycket godhet.

”A berättade inte om det som pågick för de vuxna vid skolan. När han väl berättade om de olika händelserna blev allt värre. Han bröt då mot den rådande normen. I mars 2011 började A att berätta om händelserna för sina mentorer. De fick då bland annat kännedom om incidenterna med livremmen. A blev därför utfryst.”

Till att börja med mina mentorer gjorde allt, de tyckte till och med att man skulle stänga ned mitt elevhem men ledningen vägrade där brast det som sagt. Det var då helvetet i min vardag började. Det hände ofta, men har lyckligtvis trappats ned med året som gått och tryggheten som givits mig; Att jag vaknat mitt i natten med en klaustrofobisk känsla av skräck och fasa. Den skräcken tror jag bara människor som råkat ut för fruktansvärda saker kan föreställa sig och jag vet att vi är många. Vi behöver varandra och jag kan idag ha mer förståelse för människor som har blivit eller blir utsatta.

”När A och hans mamma i mitten av april skulle tömma A:s rum hitta de en A4 sida med ordet ”DÖÖÖÖ!”. A berättad att det bara var ett i raden av alla hotbrev han fått under dörren.”

Till att börja med utan min mor hade jag säkert inte överlevt min turbulenta tid efter skolan. Oändlig tacksamhet och kärlek åt henne, inte bara min mor utan hela min familj som kan beskrivas som vackra pärlor man söker efter och som man behöver när man har det svårt. Jag har skrivit om detta mycket i min självbiografi. Jag hade kunnat anmäla så mycket mer men frågan är om det blir någon utredning och hur mycket tid och kraft man orkar lägga ned på alla hot och övergrepp? Den frågan kan bara människan själv avgöra. Jag önskar inget annat än att varenda barn anmäler varenda incident ty intet är för litet. Där av vill jag ändå inte ge en avvisande bild av polisen och rättsväsendets jobb men det finns som sagt kritik som är värd att framföra. 

Nu vill jag med detta inlägg ge hopp om försoning och förlåtelse till både offer och förövare. Med den viktiga hjälpen som är tillgången till vuxna människor, som har en skyldighet att ingripa och visa solidariskt och moraliskt ansvar för såväl den som utsätter som den som blir utsatt. 

För att slutligen återkoppla och dra ett samband med inlägget och slutsatsen som jag började med vill jag ge er ytterligare ett exempel. Exemplet kommer från en av många ungdomar i min egen ålder jag haft kontakt med under våren och sommaren. Vi kan kalla honom för Karl. Karl växte upp med en kärleksfull familj precis som jag. Hans uppväxt var ganska snarlik min egen skillnaden är den att Karl inte blev ett offer utan förövare. Karl hittade tidigt pondusen i att trakassera andra eftersom han fick bekräftelse så. Men Karl blev under hela sin skolgång gång på gång hånad av vuxenvärlden. Genom olika former av hopplösa behandlingar. Vuxenvärlden såg Karl som ett monster, inte som det barn Karl borde bli sedd som. 

Här kan jag dra en parallell med de som utsatte mig för mobbning. Någonting måste ha hänt. De måste ha blivit fruktansvärt förnedrade och de måste ha en mer eller mindre knäckt självkänsla. Det är inte så att man föds till offer eller förövare och automatiskt sorteras in i olika fack. Som offer är man alltid oskyldig och till förövare utvecklas man genom olika former av övergrepp och svek. Jo visst har de blivit förnedrade, de har nämligen själva bli utsatta för det som jag blev utsatt för. De försökte ju bara att; ”rätta in mig i ledet”. Men jag vägrade och jag gjorde rätt i det. Det fick kosta mig mycket men varenda straff var det värt för idag är jag så förbaskat stolt att jag vägrade. Jag kan känna lite mera trygghet för min generation och som budbärare åt min framtid kan jag bara återspegla det jag vill förmedla. Ett minne kommer upp just nu i skrivande stund. Det var när kränkningarna ganska precis började. Jag frågade killarna: - varför gör ni såhär? Mest fick jag hån och slag till svar men jag fick faktiskt ett svar från en av killarna. Ett svar som jag förmodligen kommer att bära med mig hela livet. Följande svar: - Jakob, vi har själva blivit utsatta. Du ska bara veta hur det var för några år sedan, det var mycket värre då! Visst har det blivit bättre, visst är inte världen hopplös trots allt. 

Åter till Karl, Karl fick aldrig veta av vuxna vad han hade gjort för fel och fortsatte därför att göra andra människor illa. Karl bad heller aldrig om förlåtelse. Därför att ingen även när Karl gått ut högstadiet talade om för Karl, att människor som han skadat faktistk förtjänar en ursäkt. De vuxna fick heller aldrig veta vad de gjorde för misstag. 

Med detta exempel vill jag påstå och åter vädja till vuxna om fler insatser, fler föreläsningar, fler temadagar, fler debatter om mobbning och grundläggande etisk moral som krävs i samhället. Redan på låg och mellanstadiet skulle jag vilja se förebyggande arbete även i högstadiet och gymnasiet för jag tror aldrig det är för sent att rädda ett offer eller en förövare. Jag skulle till och med vilja påstå att resurer behövs även på arbetsplater nu går jag då inte för långt. För jag har detta år även sett exempel på vuxenmobbning. Varje fall och historia är lika sorglig att lyssna till. Vanligtvis finns en liten glimt, ett litet ljus i människans liv och det är just det där lilla ljuset som gör mig lycklig.

Med detta önskar jag er alla en fortsatt trevlig sommar!