Min historia för att hjälpa andra

Rent ärligt känns det nästan som att jag levt i min egna lilla verklighet ett tag. Förblindad till det som sker i omvärlden. Eller är det bara så att vi alla människor är så vansinnigt blåögda åt det som är på avstånd? Det tror jag inte. Jag är i alla fall inte blind eller rättare sagt jag hoppas inte jag är blind. Jag kan bara vara lite disträ i mina tankar ibland, men när jag skriver och verkligen funderar på det som berör mig blir jag allvarlig. Det som inneburit stora problem för mig, det som jag så ofta bloggat om det här året är i själva verket ”en liten fis i rymden” i andras krigshärjade vardag. Visst är det så, men jag tycker inte att man kan jämföra människoöden med människoöden. Brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är alltid brott oavsett om det är mobbning eller folkmord. För det handlar om människor som vi inte ska kategorisera eller bagatellisera. Processerna i hjärnan som styr en mobbare och en diktator kan vara ganska så lika. Båda styrs av makt och återigen ett meningslöst hat som resulterar i ofantligt många raserade liv. Jag har skrivit mycket om mobbning. Detta ämne kan jämföras med de omfattande och fruktansvärda övergrepp som sker idag i Syrien. Därför tänker jag idag ägna detta inlägg åt denna internationella och mycket svåra konflikt. Ni kanske tycker det låter vansinnigt att associera en osäker mobbare med Breivik som karaktär därför vill jag redan i början av detta inlägg göra klart för dig som läsare att jag inte på något vis bedömer människor. Vad jag hittar ett samband med är själva handlingen och hur den utvecklas, samt beteendemönstret och vad jag såg i vissa av mina mobbares ögon. 

För att uppdatera er läsare vill jag börja med en kort summering:

Som många av er känner till spred sig en våg av folkligt uppror mot regimerna i mellanöstern 2011. Flera länder som tidigare styrts av envåldshärskare införde demokratiska val efter detta. 2011 bröt även protester ut mot den sittande presidenten Bashar Al- Assad i Syrien. Dessa demonstrationer möttes av våldsamt motstånd. I sin 63 sidor långa rapport hävdar Human Rights Whatch att den syriska regeringen begår systematiska övergrepp oavsett om människorna är skyldiga eller oskyldiga. Så fortsätter övergreppen än idag, eftersom att FN inte kan göra så mycket för att Kina och Ryssland går in med veto på grund av stora ekonomiska vinster i bland annat vapenaffärer. Den 12 juni kom rapporter från oppositionen om att hundratals människor dödats i Hamaprovinsen, med hjälp av granater från både stridsvagnar och helikoptrar. Många av de döda är barn. Andra källor (nyhetskanalen Al Arabyia) hävdar att det var uppemot 200 kroppar vid massakern i Hamaprovinsen. I dagsläget verkar det som att oppositionen får mer och mer tillgång till vapen. Hatet mot regimen växer, vilket resulterat i ett inbördeskrigsliknande scenario i huvudstaden Damaskus. Igår natt uppgav oppositionen att över 200 människor dödats detta enligt Expressen. 

Nu fick ni som kanske inte redan visste en liten inblick i konflikten. 

Det är förfarande när det har gått så långt att förtryckta människor tvingas resa sig med våld. Vi kan inte låta dem som kuvar och trakasserar människor få sin kraft igenom. Vi kan heller inte blunda för att tyrannerna behöver hjälp redan i tidig barndom. Vare sig diktatorn eller den som mobbar är en oskyldig individ. Jag försvarar inte på något vis deras gärningar. Men för att kunna lösa ett problem måste vi främst hitta orsakerna. Motiven skiljer sig. Gemensamt för dem är att människor som trycker ner folk är fruktansvärt skadade och ofta manipulerade. De drivs av något eller av någon att begå dessa handlingar. Det kan vara känslor, människor eller rent av vanföreställningar. Den som har mest att ”vinna” är ofta den stora boven i det hela. Inte ovanligt är det att offer för mobbning själva använder våld eller försöker hämnas på annat vis. Det är svårt för mig att sitta är och skriva att jag inte förstår varför folk vill slå tillbaka men jag vill ändå fördöma detta beteende. För ett år sedan såg vi fientligheten förorsaka total panik och sorg i Norge. Nu ser vi det i Syrien. Bashar och Breivik är två helt olika individer med helt olika budskap. Gemensamt för dessa människor är att det bär på så mycket avsky och vill hitta syndabockar till problem som de tror existerar. Bashar skyller blodbadet som han själv beordrar på terrorister. Breivik menar att han försvarat sitt land mot det som han inte vet och heller inte söker svar på. Istället för att ta reda på fakta och försöka hitta potentiella lösningar dödar/ dödade båda dessa män skuldfria människor. Eller så är de martyrer för ondskans vakuum. Där av ren och skär ondska, för ondska är tomrum och någonting föder ondska. Om det inte vore hatet och bitterheten på kärleksbrist som också föds av mobbning, vet jag inte vad jag skulle tro. I en regim där de främsta budskapen är makt och egocentrisk illvilja, drabbas alltid människor med falska anklagelser eller utan substans. Lika så i ett terrordåd. När auktoritet börjar styras med vapen (förtryckarens främsta redskap) blir vår värld livsfarlig och lite mer innåtvänd. En förtryckare försöker i princip att få sin vilja igenom Breivik försökte genom olika negativa aktiviteter innan dådet och Bashar försökte genom att skrämma sitt folk. Båda misslyckades. Vi trodde aldrig hatet skulle komma oss så nära men nu vet vi att destruktiva människor finns över allt. Vi kanske inte kan slippa se dem, men vi kan åtminstone försöka bemöta dem utan krig istället för med krig. Varför agerar vi då inte, när vi vet vad som är farligt och att det finns vapen som är självklara motsatser till fred. Den här frågan är främst riktad till politiker, inte bara i Sverige utan världen över. När vi vet vad vapen leder till och att de hamnar i ”fel händer", varför avslutar vi inte då all form av vapenhandel och satsar på gynnsam export och riktig sysselsättning, vård, skola omsorg etcetera? Jag lånar med några ord från en av ungdomarna som överlevde Utöya: ”Vi kommer aldrig ge upp! Vi har inte blivit svagare tvärtom nu kan vi med styrka visa mer kärlek än vad vi någonsin kunnat visa varandra". Jag håller med samtidigt hoppas jag en vacker dag någon politiker besvarar min fråga inte med ord utan i handling. Samt att ni som medborgare agerar mot det som vi vet föder en hatisk människas agerande, inte med våld utan med kärlek. 

Med detta ger jag mitt fullaste stöd till demokratins krafter speciellt i Syrien och i Norge. 

Du som läser detta kanske undrar vad just du kan göra för att hjälpa befolkningen på plats. Förutom att blogga kan du skänka pengar till Röda Korset.

http://www.redcross.se/teman/mellanostern/ge-en-gava-syrien/?closepopup=%C3%84r+100+kr/m%C3%A5n+en+katastrof+f%C3%B6r+dig? 

Du kan även hedra offrena från Utöya på söndag. 

Du kan också sprida vidare detta inlägg, eller kommentera det kanske inte räcker men är alltid något för att bidra.

Publiceras även på min hemsida här.