Journaler

Igår kväll hittade jag åter dessa journaler som Asp Center skrev för ganska precis ett år sen. Jag tänker hur fort det gått sedan förra året, vilka enorma framsteg jag gjort under detta år och hur viktigt det varit för mig att bearbeta dessa minnen. Jag tänker fina människor jag träffat efter  händelserna tex. mina nya klasskamrater. Jag tänker på det jag läser med tacksamhet och hopp, tacksamhet för det positiva som finns i ett normalt samhälle och hopp om att saker och ting kan förändras till det bättre. Bara vi lyssnar på människor, låter sanningen och verkligheten komma fram. Genom att förmedla traumatiska upplevelser vidare i generationer och framförallt erkänna deras existens.

Jag glömmer det aldrig, det gör jag inte starka minnen sitter kvar djupt i människans själ. De övergrepp som skedde på kvällar, nätter och dagar. Speciellt på kvällar och nätter. Jag lär mig att leva med det jag inte glömmer och gå vidare. Jag har funnit redskap för att försöka få bukt med den ångest som jag ibland fortfarande kan känna, såsom träning, musik och skrivandet. Ett ständigt skrivande här på bloggen, det är inte att älta, det är att bearbeta och hjälpa andra.

Vi ska komma ihåg att det trots allt bara var 2 år sen jag blev utsatt och tiden har gått fort, otroligt fort. Jag har fått upprättelse, jag har berättat, stöttat och hjälpt så många andra. Det känns viktigt att berätta för jag vet att det finns ett normalt samhälle där det är okej att berätta om hemska saker, där övergrepp inte tystas och där människor faktiskt bryr sig. Så var det på skolan vid några tillfällen men tyvärr inte större delen av tiden. Mycket var inte normalt!  

När jag fick upprättelse, några månader efter att detta papper skrevs kände jag än mer att jag kunde gå vidare med mitt liv och hjälpa andra. 

Däremot har jag fortfarande inte fått någon ursäkt, jag förstår att de individer som utsatte mig inte förmår att be om ursäkt. Vad jag inte förstår är varför inte ledningen bett om ursäkt, ett erkännande från vuxna ”mogna” människor men ingen ursäkt. Personligen har jag inte heller fått något svar från skolledningen på hur deras rutiner förbättrats. Även fast jag vädjat om ett svar så många gånger och det är än mer illa. För jag vill verkligen se/ höra att saker förbättrats på Grennaskolan. Visserligen har skolinspektionen godkänt GS, det är positivt men inte tillräckligt. Varför har jag inte fått veta vad som är skillnaden mellan då och nu när jag skickat brev till ledningen? Vad döljer sig egentligen bakom fasaden? Är det kanske så att ledningen fortfarande lägger skulden på den som blir utsatt, vill skolan inte ha någonting med mig att göra är jag ett problem för skolans rykte? Man undrar ju när man inte får något svar från skolan. 

Å andra sidan har jag fått ett svar från övriga samhället och det är positivt. På så vis kan mitt fall tolkas som vägvisare för hur andra skolor bör hantera problem med mobbning, hat och kränkningar. Framförallt vikten av en mänsklig ursäkt för det var inte jag som var problemet och jag är inget problem idag. Det är inte sant, dessa argument håller inte och det finns starka bevis för det. Jag vill se förändring, inte bara på Grennaskolan utan hur ledningar generellt hanterar problem. Varför mobbningsfall inte blir lösta, handlar alltför ofta om en ledningsproblematik och att ledningen mörkar det hela för att skolans bild inte ska försämras. Det är ingen långsiktig lösning på problemet. En långsiktig lösning är som jag skrev i början att tro, lyssna och att erkänna att problemen existerar. Samtidigt handlar det om ett civilkurage som hela samhället måste ta, varför jag belyser det så ofta. 

Avslutningsvis innan ni förhoppningsvis tar er tid att läsa journalanteckningarna, som är otroligt gripande. Vill jag säga att jag inte är något offer, det är inte ni andra som blivit utsatta heller. Ni är hjältar, när ni berättar era historier och går vidare i era liv. Jag vet att det är svårt men det går att leva ett normalt liv igen. Som August Strindberg, en gång sade: "Genom att försöka göra det omöjliga når man högsta graden av det möjliga".