Min historia för att hjälpa andra

I måndags (enligt tidskriften forskningsframsteg är just måndagar den vanligaste dagen för att begå självmord) skrev författaren och journalisten Alfred Skogberg en debattartikel i DN (2013-04-08) ”Självmorden bland unga kan minska om vi lär av Miami”.

Varje år tar 70 unga individer under 20 år sitt liv, det handlar om människor som har hela livet framför sig, sköra och osäkra människor. Människor som behöver veta att de duger precis som de är och att de har alla förutsättningar att lyckas, bara självkänslan och självförtroendet finns. Människor som behöver omges av optimismen, tillit och framtidstro. Självsäkerhet finns inte rent naturligt hos alla människor, inte i ett samhälle där prestationskraven ökar och speciellt inte hos ungdomar. Självsäkerhet är något som successivt odlas upp av omgivningen, och även egna återspeglingar men framförallt av omgivningen. Det handlar som sagt om människor som måste få inte bara en utan flera chanser av samhället. Människor som framförallt behöver vuxenvärldens stöd eftersom motivationen till framåtanda och optimismen behövs. Ibland sviker vuxenvärlden som allra mest t.ex. när metoder för att vända ett destruktivt beteende inte används på rätt sätt eller överhuvudtaget inte. Vikten av att varje barns självmord skall utredas betonas därför i artikeln. Kunskapen om självmord finns, men frågan är hur vi använder erfarenheter och det metoder som finns?

I Miami anställdes ett stort antal kuratorer, som undervisade eleverna i livskunskap och fanns där som stöd . Detta resulterade i att eleverna klarade av att hantera kommande problem och samtidigt fick vetskapen om var de kunde vände sig.

Skillnaden mellan Miami och Sverige, är att det inte är självklart för alla ungdomar idag, att ha en professionell vuxen att vända sig till i Sveriges skolor. Lärarna får en alldeles för tung arbetsbörda: Undervisa, bedöma och dessutom hantera ungdomars alltmer tillstötande, komplicerade och komplexa svårigheter. Vad blir resultatet? Jo att lärarna blir utbrända och att ungdomarna blir hjälplösa, destruktiva och självmordbenägna. 2011 deltog 3000 lärare i en forskningsstudie vid Karolinska Institutet. Studien visade att fem av 100 lärare fick utbrändhetssymptom under sina första yrkesår som lärare.  

Naturligtvis måste vi prioriteterna unga och sköra människor men det behövs inte bara kuratorer för elevernas skull. Lärare borde också ges möjlighet till stöd och hjälp genom skolan. Eftersom skolan är en gemensam arbetsplats för både lärare och elever. En arbetsplats där visionen borde vara att alla ska må bra och trivas.

En annan viktig lösning på problemet är forskning och att forskning fortskrider inom området psykisk ohälsa. Om vi t.ex. vet att måndagar är den vanligaste dagen för självmord behöver vi lägga lite extra krut på just måndagar. Det handlar naturligtvis inte bara om att vi behöver bry oss om varandra på måndagar. Det handlar om att vi måste se när någon mår dåligt alla dagar i veckan. Men vi kommer inte undan att det kan vara just ett ögonblick, eller det lilla extra som läggs på just en dag som räddar liv.

Till skillnad från många andra länder i Europa ökar självmorden bland unga i Sverige. Vissa kritiker hävdar att detta skulle vara en myt. Ett motargument skulle kunna vara att ungdomarna spelar teater och kräver uppmärksamhet. Eller att det är den unges val. Men det spelar ingen roll för om någon ”spelar” så måste vi ändå ingripa och se allvaret. Vi kan inte fortsätta ignorera ett stort problem med inbillningen om att det skulle vara en myt. Eller genom att hävda att det inte är vårt ansvar. För alla har ett ansvar att läsa signaler och åtminstone rapportera vidare, eller agera som medmänniska.

Slutligen en ungdom som tar sitt liv väljer knappast det. Det är snarare så att ungdomen för stunden inte har förmåga att se konsekvenser och att livet faktiskt kan ordna sig. Än en gång vill jag betona samhällets viktiga roll att med rätt metod banka in konsekvenstänk, hopp och framförallt självtillit i ungdomarnas huvuden. För det handlar inte om ointelligenta människor, det handlar om ungdomar som mår dåligt. Det råder inget tvivel om att den gruppen växer. Dessa ungdomar är intelligenta men inser inte det eftersom ungdomarna tror att det är ointelligent att må dåligt. Det är inte sant att det är ointelligent att må dåligt. Det är ytterliggare en av alla myter! Att må dåligt är en del av livet. Miami har lyckats med att minska självmordsstatiken till noll, genom att bekräfta ungdomarna och inte genom att stå likgiltiga eller ignorera ett mycket stort samhällsproblem. Varför skulle inte vi lyckas? Frågan är väl värd att lyfta till debatt.  

Läs även inlägget via min hemsida här.