Vi måste förstå grunden till våldtäkt men vi kan aldrig försvara en våldtäkt
Hur agerar vi när någon blir våldtagen? ”Den fastspända flickan” är en serie i flera delar, där reportern Daniel Velasco under en längre tid följt 17åriga Nora. Nora placeras på grund av dystra hemförhållanden och självskadebeteende, på ett behandlingshem i Täby norr om Stockholm. Där prostituerar Nora sig, personalen reagerar inte trots många varningssignaler. Dokumentären skildrar på ett gripande sätt hur en ung flicka, gång på gång berövas sina rättigheter, nekad skolgång trots att hemmet lovat både Nora och myndigheterna rätten till flickans skolgång. Förundersökningar som läggs ned av polisen, trots att bevisning kan finnas vilket är ett stort svek för Nora.
En dokumentärserie som jag rekommenderar till många, dels för att Noras fall inte är unikt men också för att Noras fall inte får tystas.
De mekanismer som utlöser en våldtäkt handlar först och främst om maktvåld, ett starkt kontrollbehov som kompenserar en känsla av otillräcklighet. Därför försöker den som begår en våldtäkt ständigt förneka det, genom att hävda att personen i fråga ”var med på våldtäkten”.
Den klassiska bilden av en våldtäkt, målas upp av en sadistisk man som planerat sin handling väl sällan målas en kvinna upp. Men är det verkligen så? Kan det inte vara så att en våldtäkt lika gärna kan handla om en ogenomtänkt impulsstyrd handling, som visserligen bör tänkas över men lika gärna kan utövas av en kvinna? En annan del för mönstret om hur en våldtäkt ska vara uppbyggd är föreställningen om att det ska vara mycket våld inblandat i samlaget. Men så behöver det inte nödvändigtvis vara, det behöver inte ens röra sig om ett samlag, det räcker med att en ofrivillig sexuell handling utförs t.ex. beröring av könsorgan.
För att vi ska kunna förebygga våldtäkter i dagens samhälle måste vi förstå grunden till våldtäkt. Det handlar om grundläggande brist på etik och moral. En förvrängd verklighetsbild och framförallt en förvrängd bild av vad kärlek och sex egentligen är. Men det handlar inte bara om att vi människor inte alltid vet vad som är rätt och fel, det handlar också om andra psykologiska termer, några av dessa beskrev jag i ovanstående exempel. Sist men inte minst det handlar om hela samhällets svek och hur samhället kan bli bättre på att möta både offer och förövare.
Själv tycker jag att vi borde prata mer om dessa övergrepp, oavsett hur hemskt och svårt det än må vara. Vi kan inte dölja sanningen och vad som faktiskt händer i samhället. Vad som hände i Sundbyberg, vad som hände Nora och framförallt vad resultatet blir. Jag menar naturligtvis inte att vi ska tvinga offer till att berätta sin historia för allt och alla. Vad jag menar är att vi runtomkring måste bli bättre på att våga prata om det hemska när det inträffat oavsett om det är våldtäkt eller misshandel, för offret väljer vanligtvis inte själv att berätta och vi omgivningen kan där av vara ett viktigt stöd för att människor som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld ska våga berätta sin historia. När vi ökar kunskapen och förståelsen samtidigt som vi visar att vi inte accepterar själva våldtäkten är jag övertygad om att vi reducerar övergrepp och utsatta människor. Och detta leder till en stor insikt för Sverige! Visst är vi lika mycket värda och visst har vi samma rätt att säga nej? Ett nej behöver inte ordagrant vara ett nej, ett nej kan lika gärna vara en blick, rörelse eller något annat som tyder på att tjejen eller killen inte vill. Mitt tips till dig som har sex är med bakgrund av detta följande – tänk efter innan, det är bättre att vänta än att vara för impulsiv. För när väl våldtäkten inträffar kan du inte försvaras för din handling.