Det kunde lika gärna varit min syster som blev förnedrad

En kvinna vid namn Rosa Parks reste sig 1955 på en buss. Hon vägrade ge sin plats till en man som gav vika åt de normer, feghet och tysthet som under 50-talet utmärkte det amerikanska samhället. Rosa Parks kom att bli en viktig kvinnoförebild, hon förändrade inte samhället över en dag men hon bidrog till att kvinnors rättigheter successivt förbättrades. Idag är det ganska vanligt att kvinnor och män anmäler diskriminering och kränkande behandling. Det finns statliga myndigheter/ representanter som enbart jobbar mot diskriminering. Ändå finns det  tyvärr ett stort mörkertal av intolerans och förakt. Mörkertalet är en direkt följd av en stor tystnad som vilar över Sverige, en tystnad som fortfarande är stor.  

För ganska många år sedan var jag ute och rände på stan som jag brukade göra. En kille i mitt umgänge fick syn på en kvinna som han ville förnedra. Han började med att ropa. 
 
- Neger!

Jag minns blicken och kvinnans tårfyllda ögon. Jag kan föreställa mig att kvinnan kände sig rädd och maktlös. För hon visste nog inte vad killen i sitt besinningslösa tillstånd skulle ta sig till. Han nöjde sig inte, han fortsatte kränka kvinnan genom att slita och dra i hennes hår. Lyckligtvis hade kvinnan tagit sig ned från rulltrappan till den blå linjen mot Akalla/ Hjulsta. Kvinnan tog sig snabbt in i tåget och dörrarna stängdes. Killen bankade på rutan hårt innan tåget åkte iväg. Vi tog nästa tåg, vilken tur att vi var fulla och söliga. Jag undrar fortfarande om kvinnan brast ut i gråt därinne i tåget.

Vi hade druckit några starköl. Han hade druckit ca 8 starköl och jag 2. Jag var hyfsat nykter, jag hade kunnat ingripa, kanske inte genom att gå emellan men åtminstone genom att tillkalla ordningsvakter. Ordningsvakterna stod där uppe vid T-centralen, där vi befann oss, bara några våningar ovanför i samma byggnad under samma tak. Jag hade kunnat springa upp fort, ordningsvakterna hade kunnat stoppa tåget och tillkalla polis för att gripa honom. Lätt gjort även om han försökt ta nästa tåg som inkom bara några minuter senare. Killen begick minst två allvarliga brott hatbrott och misshandel. Han hade kunnat få fängelse för sitt fullständigt oacceptabla beteende. Kvinnan hade kunnat känna sig trygg igen. Jag var vittnet som stod passivt.

Nu är det många år sedan händelsen utspelade sig. Men jag ställer mig fortfarande frågan varför jag bara stod tyst?

Med all säkerhet var jag rädd. En sak är säker vi kan inte låta rädslan styra vare sig våra impulser eller vårat samhälle. Tänk om alla vore så rädda som jag var den där kvällen, då tror jag inte någon skulle våga säga, prata eller göra någonting. Istället för rädsla bör vi låta det som sitter i varje människas normaltillstånd styra - Sunt förnuft. Med det viktiga ordet civilkurage. 

Jag ställer mig också frågan - Hade jag reagerat annorlunda om det vore min egen syster som blev förnedrad? Faktum är att det lika gärna hade kunnat vara min lillasyster eller någon av mina bröder. Förakt har inte någonting med etnicitet eller hudfärg att göra, nedlåtenhet finns överallt i Sverige och kan drabba precis vem som helst. Så länge vi står tysta och tittar på, accepterar vi och välkomnar ett samhälle med både rasismen och kvinnoförakt. Ställ er själva frågan om det är rimligt att vi gör så?
 
Läs även och dela inlägget via mina hemsida här
#1 - - Zinat Pirzadeh:

Tack för ditt ärliga inlägg <3