Min historia för att hjälpa andra

- Pratar vi inte med varandra längre?

- Du kan komma ut om du vill prata med mig.

- Nej jag måste med den här tuben nu!

Fingrarna mot rutan – FUCK YOU! Det här var visserligen klockan 4 på natten. Men jag minns det ändå och jag tänker att det är viktigt att skriva om vad som hände. Killen som ropade till mig var onykter, killen var en före detta elev från Grennaskolan. Själv var jag på väg hem efter en riktigt rolig kväll med några kompisar. Vi hade skiljts åt vännerna och jag. Jag kommer ihåg hans omogna, fega och sarkastiska sätt att försöka få kontakt med mig.

Vad som nästan är än mer skrattretande är att ingen på tunnelbanan reagerade. – Vad i helvete håller du på med? Hade någon kunnat fråga honom. Han blockerade ju ändå dörrarna så att tåget var tvunget att stanna, när han ropade till mig. Ingen visade minsta tecken på irritation.

Jag blev kränkt men bara för en sekund, för ett ögonblick. Jag tänker att han faktiskt var berusad och att det kanske var hans egna bitterhet som gav än mer uttryck. Frustration över att han inte tilläts ge igen på de personer som förtryckt honom, fast mot någon annan. Det är sorgligt när människor inte kan inse att en ond spiral någon gång måste få ett avslut. Eller vilket beteende som är fel respektive rätt. 

 

Om han verkligen hade velat prata med mig, hade han gått ut och snackat med mig, väntat på nästa tunnelbana eller tagit en taxi hem. Han kanske ville trakassera eller försöka skada mig på något vis, det hoppas jag inte men vad vet jag när han inte resonerade med mig. Förmodligen inbillar jag mig bara att han känner ångest och sympati. Vilket förstärker min bild av att mobbaren kanske tyckte det han gjorde mot mig kan rättfärdigas. Ändå hoppas jag att det går bra för killen, att han inte behöver vara fylld av illvilja längre in i framtiden, att han kan erkänna, be om ursäkt och gå vidare. Jag skulle vilja uttala mig mer personligt om de andra killarna som mobbade mig. Men det är svårt eftersom att jag inte har träffat dem på många år. Jag tror att människor kan förändras, då krävs det framförallt egen ambition och insikt.

 

Förstörde denna märkliga konfrontation min kväll? Verkligen inte. Jag skrattade lite för jag tänkte på den värme jag fått av min familj och mina vänner. Hur människor uppskattar det jag gör och ser mening i det. Kärlek är utan tvivel en varm inspirationskälla. Jag väljer att bemöta hat med empati, förståelse och kärlek. Samtidigt som jag tydligt tar avstånd från handlingar fyllda av hämnd.

Nästa dag tog jag kontakt med killen. Jag förklarade att jag tyckte det var fel av honom att peka finger, erbjöd honom att mötas för ett samtal under Söndagen. Han blånekade allt. Blev knappast förvånad.    

 

Läs även inlägget via min hemsida här.