Min historia för att hjälpa andra

Visst är det sant "Unga tjejer mår sämst", det är för jävligt att människor skadar sig själva och inte får professionell hjälp. Att så många unga och äldre mår dåligt är en skam för välfärdsstaten Sverige. Jag förnekar inte fakta och själva innehållet i en enligt min åsikt något vinklad artikel. Det som fick mig att reagera var rubriken: ”Unga tjejer mår sämst” - Hallå! En av anledningarna till varför unga människor mår dåligt är just för att vi ständigt tävlar om att må sämst eller bäst. Jag menar inte att det är fel att tävla men det måsta finnas någon extrem gräns. Det är fanatiskt, osmakligt och vansinnigt att tävla om psykisk ohälsa.  När den svenska empatin, solidariteten och respekten håller på att försvinna i individualism samhället, då är gränsen nådd enligt min mening. Jag blir därför nämnvärt irriterad på mediernas säljande beteckningar.  

Men det som verkligen får mig till att vilja skriva det här inlägget är samhällets fördomar mot oss killar, du ska vara: "stark”, ”man nog” och ”ha mage nog att stå upp för dig själv i alla lägen". Är du: "svag" (som kille) ska du: ”klara dig själv”, "inte mitt problem".

Jag blir med all rätt upprörd över att män, kvinnor, killar och tjejer fortfarande behandlas olika i mitten av 2000 talet, att särbehandlingen fortfarande är så pass omfattande som den faktiskt är trots att vi borde ha mer kunskap än något årtionde. Och vem vill läsa denna text skriven av ett psyko, en arg, livsfarlig, inkompetent och instabil dåre, en komplett idiot? Läs om så är fallet HELA texten en gång till. Jag ber dig.

Att må dåligt som kille är riktigt påfrestande speciellt att bli behandlad med korkade kommentarer som:

– Du ska vara tacksam att någon ville hjälpa dig pysen

– Det är väll bara att du slutar att dricka och skada dig själv

– Du är ju grabb, ryck upp dig pojken och bli till man

Det är inte bara jag som delar den här verkligheten (d.v.s. att jag stött på ogrundade uppfattningar inom exempelvis vården). Jag har pratat med många ungdomar som instämmer och det är rent ut sagt förjävligt, att så många människor faktiskt inte får chansen att prata med någon om vardagliga och allmänmänskliga problem för att man har attityden att människor som mår dåligt ska rycka upp sig eller endast behöver medicin.

Visserligen finns det professionella vuxna och jag tror alltid gott om människor och att människor kan förändras. Det är väll det som kan ställa till det ibland i min vardag, att jag är lite för godtrogen och snäll mot människor som egentligen borde vara snällare. Men när jag verkligen ryter till då gör jag det för att andra ska få hjälp. De allra flesta människor har säkert för avsikt att vara hjälpsamma och goda. Det finns en anledning till varför just du valde att bli polis, lärare eller sjuksköterska. Vissa förstår bara inte hur ont det kan göra i en människosjäl och att psykisk ohälsa angår oss alla. Därför vill jag öppenhjärtigt vädja till att fler ska förstå.

Att drabbas av kraftig ångest, ett eller flera självmordsförsök kan faktiskt innebära döden minst lika ofta som cancer innebär döden. Att ha ont i själen kan vara minst lika obehagligt som att ha ont i benet. Som jag en gång sa till en mycket vänlig polispatrull som körde mig till psykakuten i Stockholm, när jag mådde som sämst, då jag förövrigt fick prata med en väldigt förstående och kompetent läkare:

– Att ha ont i själen kan vara lika jobbigt som att ha ont i benet

– Exakt

– Är det okej om vi åker nu?

– Ja

– Hejdå Jakob, ta hand om dig

Små enkla vänliga ord som "Jag förstår hur du känner" eller "Hejdå" fick mig att minnas poliserna med värme. Tålamod från läkarens sida fick mig att minnas läkaren som en medmänniska. Tillskillnad från läkaren som sa: "Du mår ju inte speciellt dåligt, det är väl bara att du rycker upp dig och tar tag i ditt liv en gång för alla". Men hur gör man det när man mår så pass dåligt att man faktiskt inte kliver upp ur sängen på 20 timmar? Och läkaren som bara hade tid med mig i 15-20 minuter och sedan gav mig en massa tabletter för att det skulle lindra min ångest, fast jag sa: "Jag behöver få prata med någon, i första hand, jag behöver nog också långvarig form av terapi".

Jag bestämmer själv när jag vill ryta ifrån och när jag vill vara tacksam. Ingen ska någonsin tala om för mig när jag ska vara glad, förbannad, ledsen, orolig, lycklig eller tacksam.

Jag förstår att du är pressad, rädd och stressad och förlåter dig även om du aldrig kommer att våga erkänna när du faktiskt gjort fel.

Därför riktar jag det här inlägget särskilt till dig, (oavsett yrke), dig med engagemang och kurage som jag inte kommer att glömma bort i första taget, dig som bryr dig om människor och behandlar patienter utifrån deras behov och förutsättningar. Till dig som har gått emot bökiga enhetschefer med orden - Nu jobbar jag med Jakob, jag kan inte vara på tusen ställen samtidigt. Människor som jag minns och som jag beundrar, människor som inte är fega och som har ett hjärta av guld. Jag vill tacka er, tack för att ni tog er tid trots att ni har förbaskat mycket att göra och tack för att ni inte var rädda att förlora er status eller ert jobb. För är ni modiga så vinner vi tillslut för då förstår cheferna att kraven som ställs på oss är både orimliga och omänskliga. Tack för att just du lyssnade, jag behövde bara få prata av mig lite.

Istället för att du skulle säga: 

– Jakob du har alla möjligheter att avsluta ditt liv precis när du vill

– Du bestämmer själv över ditt liv

– Inte mitt problem

– Jag bryr mig inte 

Så önskade jag att du skulle säga:

 – Du förtjänar att leva precis som alla andra

 – Jag sparkar inte på den som redan ligger                                                                                                

 – Jag har varit där. Jag förstår dig..

Det enkla, naturliga och medmänskliga istället för alla ord och inbakade teorier som hjärntvättade och sårade mig som individ och människa.

Jag vill inte framstå som en besserwisser eller en elak jävel. Men ibland svider verkligheten till och det gör faktiskt ont i mig när jag tänker på människor som far illa i ett av världens bästa länder, samtidigt som väldigt många har det bra. Egentligen vill jag överhuvudtaget inte behöva ryta till för att folk ska begripa att alla kan må dåligt ibland. Det handlar om dig och mig. Blir man sjuk så behöver man hjälp oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk. Oftast hjälper ett professionellt samtal men ibland så krävs det mer än ett samtal och vad är egentligen ett sunt bemötande? Ni behöver inte hålla med, men jag måste få uttrycka min åsikt, för jag vet hur det känns att vara inburad i ett system där människor ignorerar dig och "vinner" på det själva. Det är inte okej!

Läs även inlägget som debattinlägg här.