Min historia för att hjälpa andra

Nu ska jag berätta något djupt och personlig för er ...

Jag var 17 år, jag befann mig på ett familjehem i Sörmland. För några dagar sedan var min älskade far här, min älskade far dessförinnan min mor, min älskade mor. Mina föräldrar hjälpte mig att fixa skolan för jag skulle fixa skolan, jag skulle klara den trots allt. Jag hade börjat läsa bibeln, inte den bibel som mina ”bröder” några månader tidigare eldat upp. Bristen på respekt gjorde mig bedrövad, nedslagen och utslagen. Utslagen till viss del på grund av de droger som fritt flödade på skolan, trots skolans strikta policy (se artikel) och att det faktiskt är olagligt med narkotika i Sverige. Varför samarbetade inte Grennaskoalan mer med polisen? Är fortfarande en viktig frågeställning.

Jag minns tydligt familjehemmets omnejd med skog och vackra insjöar, här skulle jag freda mig och framförallt inte ha tillgång till drogerna, djävulssubstanserna. Men så var det inte, drogerna flödade precis lika fritt som på internatskolan och något hem kan jag väll inte påstå att det var, det där gula huset vid prärien. Familjehemmet kunde utåt sett framstå som ett hem eller en drogfri värld när någon var på besök. Hon visste precis vem hon skulle köpa saker till, hon som drev familjehemmet. Hon bodde i ett hus uppe i skogsgläntan ovanför gräsplätten där vi bodde, vi 3 killar ensamma i ett hus ute i skogen. Hur kunde någon acceptera att vi med våra olika besvär bodde där i ett hus på egen hand ute i skogen? Jag minns också vilka ord som flög i mitt huvud – frihet, skog, skola, rusningsmedel, något som dämpar. Knark försökte jag också få tag på, det köpte jag okomplicerat svart hasch från Afghanistan, det bästa haschet av alla sorter om jag minns rätt. Det var där jag lärde mig hur man når bäst effekt och vad som krävs. Det var också där jag blev hotad igen, hotad med kniv vilket bidrog till att jag vandrade sexton kilometer för att ta tåget till Stockholm. Jag åstadkom dessvärre kalabalik, en dag innan min brors student. I min bok ”Sanningens ord” skrev jag inte mycket om den stora risk som rådde på jourhemmet, jag skrev i princip bara att jag levde i ett hus utan någon vuxen, med killar som tagit droger och att jag började att kedjeröka. Inte varför anledningen var att jag kände mig rädd och osäker. 

Ändå klarade jag av skolan på distans tack vare, föräldrar, en engagerad mentor och inte minst mig själv. Jag fick skriva proven under uppvaktning på en skola i Katrineholm, prov som sedan skickades till min lärare för rättning. Jag fixade ett helvettes år trots all oordning och kaos som präglade min vardag.

Lyckligtvis fördes jag till ett annat jourhem, ett riktigt hem med trygghet och uppsikt. Det som är mycket intressant i min historia är skillnaderna. Hur det kan vara så stor skillnad på två olika familjehem? I Sverige 2011, är en av det viktigaste frågeställningarna som jag ofta belyser i mina föreläsningar. Då protesterade jag inte men nu reagerar jag med kraft mot hycklare som tyvärr driver familjehem. (Inte bara familjehem, även skolor, institutioner och mycket annat). När jag inser att det är barn som av socialtjänsten placeras i dessa orättvisa vakuum, blir jag än mer motiverad till engagemang för jag anser att varenda unge har rätt till en trygg uppväxt. 

Till slut kom jag till ett behandlingshem, ett till en början bra behandlingshem och ett för mig fantastiskt behandlingshem när vården fungerade. För mig funkade behandlingsformen utmärkt, jag behövde just dessa metoder. Jag fick jobb och sysselsättning på en gång. Jag fick bearbeta mina traumatiska upplevelser, genom samtal och ibland även behovsmedicin men framförallt genom att någon lyssnade. (Tillagt 2015-06-07 även om jag till viss del kan vara kritisk läs även: "Dags att tala klarspråk om psykisk ohälsa", 2015-03-03). Personal och resurser fanns det gott om. Drogerna kunde jag ibland sukta efter men successivt började jag motsätta mig dem. Jag fick möjlighet till ett värdigt liv med mycket stöd och hjälp utifrån mina behov. Jag fick struktur på tillvaron, äntligen kunde livet ordna upp sig till det bättre igen för mig.

Jag minns henne vi kan kalla henne för Amanada, Amanda var bara 17 år. Amanda var min granne, vi åt ibland tillsammans på hemmet där vi bodde och vi umgicks. Amanda hade haft det kämpigt, hennes liv hade kantats av droger och självskadebeteende. Jag minns Amanda hon var glad och entusiastiskt, full av liv en sån där sprallig 17 åring precis lika munter som 17 åringar ska vara. Ingen kunde ana att det fasansfulla skulle inträffa bara några veckor senare. Hon hängde sig, jag minns den där dagen och jag vet precis vilken person det var som bar ut hennes döda kropp. Vem som jobbade då.

Tidningarna skrev, bloggarna skrev, det som skrevs var inte nyanserat eller konstruktiv. Ingen fokuserade på det positiva med vården på ASP Center. Tex. som jag blivit behandlad den aspekten fanns olyckligtvis inte med. Det fanns resurser och personal, ändå skedde det som inte får hända. Det som borde ha förhindrats – ett självmord. Bilden som plötsligt målades upp av ASP Center var knappast rättvis. Det kändes så när jag läste allt som skrevs av andra, som inte visste utan bara hade en vag vald aning. Det kändes både sorgligt och fel att läsa så jag funderade och bildade mig en egen uppfattning utifrån vad jag faktiskt visste. 

Från socialtjänstens borde man inte ha placerat flickan på detta behandlingshem enligt min uppfattning. För hon krävde uppsikt dygnet runt och man vaktar inte en människa 24/7 på ASP Center.  

Den vård jag fick var kognitiv, individbaserad och ansvarsfull vård. Inte minst präglad av mina speciella behov och förutsättningar. Fler borde få möjligheten till en vård som är lämplig utifrån deras premisser. 

Självmord sker tyvärr inom vården, ibland går det inte att förhindra men utgångspunkten borde ändå var att det går att förhindra självmord överallt i samhället. Inte minst inom vården. Läs även tidigare inlägg ”Myterna om självmord bland unga kan inte fortsätta att vara myter”.

Naturligtvis måste någon stå till svars och innan man ställer någon eller några till svars måste man återge en helhetsbild. Man måste veta hur folk jobbar och inom vilket område kompetensen sitter, inte minst vilka behov patienten har detta bör noggrant utredas innan man placerar klienten på en institution. För det finns stora skillnader i hur man jobbar och var kunskapen sitter på landets behandlingshem/ institutioner. Det kan vara en lång resa att ta sig till ett öppet behandlingshem för vissa, det måste få kosta varenda krona, för långsiktiga vårdinsatser får bara inte gå för raskt. Vård kräver ofta tid och långsiktig planering. En sak är säker på familjehem ska det inte vara några större skillnader, varenda unge har rätt till värme och kärlek. Lika som varenda patient har rätt till en beprövad och specifik vård. Det är dags att vi börjar prata klarspråk, idérikt, tydligt med direktiv om hur saker och ting ska fungera. En ung flicka får bara inte bli felplacerad, ingen ska behöva ta sitt liv på grund av att någon inte gjort rätt.

http://undantagstillstand.wordpress.com/2012/01/30/asp-center-i-boden-visar-vad-de-gar-for-en-dod/

http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel.aspx?articleid=7147554

Läs även inlägget via min hemsida här.