Min historia för att hjälpa andra

När ni läser min blogg kanske ni tror att jag är ett offer eller en ängel/ maskrosbarn så är inte fallet. Jag har kämpat och kommer säkerligen att kämpa mer än många andra men jag är en människa. För att nå fram med mitt budskap hela vägen måste du som läsare se det här inlägget ur mänsklig synvinkel och framförallt ur ett barns perspektiv. Vi kanske kämpar lika mycket eller du kanske kämpar mer än mig? Vad vet jag. Egentligen borde det inte spela någon roll vem man är - Alla har samma rättigheter. Så borde det verkligen vara! 

I det här inlägget kommer jag att berätta någonting ni kanske inte visste om mig. Jag har valt att skildra mig själv som den pojke jag en gång varit och fortfarande ibland kan känna mig som. Jag har skrivit många inlägg om den mobbning jag utsattes för och publicerat åtminstone ett 20tal historier om tragiska människoöden på min hemsida. Jag har sett att berättelsernas öden ofta är en bidragande orsak av mobbning, missförstånd och utanförskap. Öden kan exempelvis vara fullständigt sönderskurna armar, prostitution, kriminalitet eller år av missbruk. Men det finns också en annan sida. En vinkel som jag inte berättat för er. Den sidan kommer jag att berätta om i det här inlägget. Men först vill jag tydliggöra några viktiga detaljer. Detaljer som ni kan använda er av om ni vill skriva artiklar eller andra blogginlägg om inlägget. 

• Jag vill genom ett eget exempel visa att man inte alltid behöver anmäla, eftersom det tar mycket kraft och energi i dagens mångfacetterade samhälle, det finns andra metoder såsom medling men då måste båda parterna vilja försonas. Viljan är ett villkor för att medlingen ska fungera när inte viljan finns är det bra och modigt att anmäla. Om någon förnekar det som var ditt helvete är det samhällets skyldighet att erkänna. I många fall får du inget erkännande men du har inte fel för att du inte får ett erkännande, det är bara samhället som misslyckats och du vet din sanning. För sanningen lever du med och den kan ingen ta ifrån dig. Även om människor kan ifrågasätta din sanning.
• Jag har funderat länge innan jag slutligen valt att publicera detta inlägg. Det kändes helt naturligt för mig att inte skriva några riktiga namn, eftersom jag inte pratat med personerna som nämns i inlägget på många år där av pseudonymer. Du som läsare kanske uppfattar detta inlägg som långrandigt men det känns viktigt för mig att skriva långt och tydligt om det som var min barndom. Det som är så viktigt för oss att förstå. En av många pusselbitar hur jag formats till den människa jag är idag.   
• Jag är tacksam för att samhället erkänt det som var mitt helvete, och önskar många barn och ungdomar ett erkännande självklart även de många vuxna som lidit i tystnad under många år. Det är modigt av er att ni vågar berätta för mig, jag bryr mig och vill tacka er alla.
• Observera kritiken jag riktar är konstruktiv, ingen ska behöva känna sig skyldig eftersom det gått många år sedan skoltiden. Därför behöver ni som sagt inte veta vem eller vilka personer jag dömer ut. Dvs. tänk och fråga mig gärna vad som kan göras bättre idag om ni vill ha fler förslag. Ty jag har många förslag. 
• Syftet med inlägget är att förändra till det bättre utifrån egna erfarenheter och tolkningar av händelser. Så som jag minns det hela. Jag vill att folk ska läsa, anteckna och jobba med inlägget som grund och ståndpunkt. Samt att hela sanningen ska komma fram av min historia och inte bara en liten del. Även om det här inlägget som sagt är en pusselbit till en lång historia, så är den här delen minst lika viktig som övriga bitar. 

Ni får gärna kopiera och dela men jag kräver att ni anger källan i så fall. Innan ni delar inlägget får ni gärna ta kontakt med mig men det är inget krav. 

Nu ska jag berätta det jag vill berätta för er! 

Jag brukade leka på skolgården som barn. Jag minns tydligt....

Pojken som jagade den andra pojken (vi kan kalla honom för Anton) på skolgården, pojken som blev galen och hysterisk när någon stal pojkens kulor men han stal själv andras kulor. Pojken som bitvis var en frustrerad arg ung grabb. En grabb som inte kände sig sedd och bekräftad. Pojken som några enstaka vuxna förstod resten missförstod honom. De vuxna som förstod pojkens speciella behov kom att bli hans hjältar genom hela livet. De vuxna som fördömde hans negativa beteende, men ändå respekterade honom och fokuserade på de positiva det var förebilder för pojken. Pojken skulle på senare år blicka tillbaka och värdesätta de klocka ord han hört som barn – Tänk på konsekvenserna.

Redan från barnsben fick pojken diagnosen ADHD/DAMP och på senare tid även lindrig form av autism. I princip var det inga jämnåriga som förstod honom. Några få, dem hade också diagnos eller inte ens de barnen förstod riktigt. Varför ville han leka sådana lekar där man skulle låsa in andra barn och göra dem till slavar? Bottnade det i hans diagnos eller bottnade det i att samhället till viss del ville göra pojken till fiende? Frågan är - Om de jämnåriga fått någon som helst information om hans diagnos? Var de för små, var det inte läge eller fattade man helt enkelt inte? Hur tänker man när man inte informerar barn om olika diagnoser? Att en diagnos bör ses från olika perspektiv med både för och nackdelar. Att inte pojken bör ses som Dampungen eller Aspbergerhoran. Att det är en skillnad på ett beteende och en diagnos. Framförallt att det finns en orsak till varför en människa beter sig som hon gör. Att det faktiskt  går att vända ett destruktivt beteende. 

Vi är många procent av befolkningen som har olika diagnoser och det är väldigt vanligt att vi blir utsatta eller själva utsätter andra. När vi möts av samhällets okunskap och intolerans riskerar vi i hög grad att bli fördomsfulla och dumdristiga.

Åter till pojken. De jämnåriga tog avstånd från pojken utan att förstå men alla var inte elaka. Tvärtom vissa jämnåriga försökte att vara vänliga och trevliga på många sätt. Men inte alla för de fanns de som antingen utnyttjade pojkens funktionshinder eller fördömde honom som person. Skolan hade till och med utsett representanter som skulle hälsa på och vara extra snälla mot pojken. Att vara snäll är en sak men är det verkligen barnens ansvar att integrera och lösa konflikter? Det är väll ändå de vuxnas ansvar att lösa den här situationen? De vuxna försökte och lyckades med rätt metoder. Men misslyckades eftersom andra vuxna använde sig av fel metoder, plötsligt bröts den för pojken viktiga strukturen som byggts upp i form av exempelvis olika belöningsscheman. Kamratskapet bröts också, pojken hade få riktiga vänner och var nu mer ensam än någonsin. De vuxna valde istället att fokusera på det som var negativt istället för på det som var positivt med hans diagnos, utan diagnosen och hänsynen som utgångspunkt. Till skillnad från tidigare vuxna. Vilket bidrog till att pojken blev så stökig i slutet av mellanstadiet att situationen olyckligtvis eskalerade. Pojken funderade exempelvis på att hoppa ut genom ett fönster flera gånger, efter att han blivit instängd (då dörren var blockerad) själv i ett rum. Men han hindrades av sitt kloka förnuft. Får man göra så med bokstavsbarn?

Kanske fanns det en orsak till att han var hänsynslös? Även om orsaken i sig självfallet inte försvarar pojkens beteende så skulle en orsak kunnat lösa mycket.

Plötsligt kom vändpunkten, det var när pojken gick i 6e klass. Det var precis innan klassresan en sista klassresa skulle pojken får göra med sin klass. Pojken placerades sedan på en skola, med extra resurser en skola med pojkar och flickor från hela Storstockholm med olika typer av problem. Problembarn. Men var det verkligen bara problembarn? Så var det inte för pojken såg många talanger hos dessa barn också. En flicka var tex. jätte duktig på att göra smycken och pärlor. En pojke var jätte duktig på att spela fotboll. Pojken såg också ett arbetsmönster, en kognitiv framgångsrik miljöterapi, där föräldrarna alltid integrerades och där samarbete var A-O. En skola där pojken visserligen blev utsatt men personalen såg och blundade inte. Det som senare kom att bli en viktig skillnad, insikt och gott exempel för pojken på hur man jobbar mot kränkande behandling och särbehandling i skolan. Att man faktiskt har kunskap om individens olika behov och diagnoser.

Det gick så bra för pojken, pojken minns särskilt närvarokorten som skulle stärka elevernas motivation och vilja att gå till skolan. I form av en närvaroliga hade man därför instiftat korten med priser, de elever som hade högst närvaro belönades med ett kort med visdomsord på. Vecka efter vecka vann pojken ligan och fick ett diplom även några böcker på avslutningen. Nu skulle pojken egentligen börja 8e klass men man beslutade att det var bäst för pojken att börja om från början. Pojken började om från 7e klass, i en helt annan skola på en helt annan plats.

Någon stanns där emellan träffade pojken Anton, pojken som han retat rent ut sagt mobbat på skolgården. Pojken hade en chans, att be om ursäkt, stå för vad han gjort och ge Anton en möjlighet till upprättelse. Trots att det gått flera år var Anton precis lika rädd som på skolgården, de många dagarna när pojken jagat honom i timmar, hållit fast honom inte för att slå bara för att fylla hans ögon med skräck för att vinna respekt mindes Anton väl. (Faktum var det att pojken aldrig hade slagit någon och aldrig skulle slå någon som grabb). Pojken vann aldrig respekt folk höll sig borta än mer. Det var kanske inte så konstigt men situationen hade kunnat varit annorlunda. Om skolan valt att integrera och medla mer. Istället för att segregera tex. när barnen skulle plocka svamp i skogen så fick pojken plocka svamp själv i skogen. Det var inte rätt lösning för pojken blev inte lugnare av det i längden. Tvärtom! För pojken var det en lek att skrämma Anton men inte bara en lek också ett sätt att fånga andra människors uppmärksamhet och inte vara ensam längre. Medans det han gjorde från andras synvinkel var ett märkligt beteende som fortsatte, gång på gång. De andra barnen ville ju av denna orsak inte leka med pojken. Endast barnen som försökte att förstå genom att analysera och bejaka, eller barnen som tyckte att det var spännande ville vara med pojken.  

Som barn hade pojken lyckats med målet att skrämma för Anton ville först bara springa därifrån, precis som på skolgården. - Vänta! Ropade pojken, den där vårdagen när han återsåg Anton. Anton stannade upp. - Du behöver inte vara rädd längre, jag kommer aldrig mer skrämma dig aldrig någonsin. Sade pojken.

Anton kunde slappna av och han blev någorlunda stabil. Det syntes tydligt att Anton inte var lika rädd längre. Förhoppningsvis fick Anton ett tillfredsställande svar på det han kanske gått och undrat på i så många år – Om pojken var farlig fortfarande? Då var pojken 15-16 år. Faktum var att pojken aldrig hade varit farlig, han hade bara varit ointegrerad och inte tillräckligt förstådd i att hans beteende är fullständigt oacceptabelt. Samt vad han kunde göra bättre. Många samtal hade behövts för att motivera pojken. De samtal som på senare år kom att utveckla en fin empatisk förmåga hos pojken till och med fick samtalen pojken att be om ursäkt. 

Pojken hade ingen aning om att han bara något år senare själv skulle få uppleva månader av skräck och fasa. Med slag, sparkar och utfrysning. Utan något som helst samband med hans uppväxt eller det han gjort mot Anton. Även fast hans liv äntligen hade ordnat upp sig, han var lugn nu och han fixade skolan.

Visserligen hade det varit lite stökigt sommaren innan, för mycket alkohol och för sena kvällar. Men det skulle nog bli bättre när han började på internatskolan, det fanns ju ingen mobbning på skolan enligt informationschefen och enligt skolans stadgar var det absolut nolltolerans mot alkohol och droger. På papper fanns det en tydlig struktur men verkligheten var annorlunda.

Lugnet skulle snart brytas av en inre panik, en lång och turbulent resa. En resa i verklighetens Sverige under 2000-talet, en resa innehållande missbruk och klasskillnader. En resa där den människa som är vek inte har någon som helst chans och en resa där samma villkor inte gäller för alla. Bara vi vill och kan kämpa får vi samma förutsättningar. Men om man är fullständigt knäckt och nedgången, då är det svårt att överleva om man inte har en familj eller någon annan som vill och kan hjälpa till att kämpa för det som egentligen ska vara självklart – Rätten till upprättelse. Det som pojken anser borde vara en mänsklig rättighet. Som i pojkens fall, pojken hade en familj och kom från rätt kommun. Därför fick han hjälp att hitta till rätt väg igen.  

Pojken ville kämpa för att ingen ville erkänna sina misstag. Han skrev, berättade och kämpade.

En kamp som blev till mångas frustration, eftersom det han berättade om faktiskt var sant men framförallt till mångas inspirationskälla.

Skolan ville och vill fortfarande inte be om ursäkt personligen i form av exempelvis ett brev till pojken. Ett endaste brev. Varför kan man inte förvänta sig det? Är en fråga som pojken än idag ställer sig varje dag. 

Förövarna ville inte be om ursäkt. Fast han gav dessa killar chansen, att försonas precis som han hade gjort med Anton. Ändå skrattade mobbarna honom rätt upp i ansiktet och sa – Det här har inte hänt, ingen kommer att tro på dig!

Pojken har idag insett att han inte kan förvänta sig en ursäkt, även om han tycker att det borde vara deras skyldighet att be om ursäkt, när det till och med erkänt så är det tyvärr ingen skyldighet att be om ursäkt. Inte i Sverige 2013.

Pojken har i alla fall fått ett svar från samhället och det betyder mycket för pojken. Svaret har givits till pojken som nu har blivit man nog att fortsätta kämpa för alla människors lika värde och rättigheter.

Idag har mannen åstadkommit förändring, han har inte gett sig men han inser att det krävs mycket mer än så. Mannen kommer säkerligen att få kämpa hela livet, för att han sticker ut, för att han har en dubbeldiagnos och för att han inte är som alla andra.

Det pojken nystade fram är toppen på ett isberg, så länge ingen bloggar och skriver om det hela kommer det fortsätta i år och generationer. Det vill han inte och uppenbarligen inte de allra flesta. Det handlar om ett system, där man inte får andas och tänka fritt. Ett system som pojken/mannen vill förebygga. Ett system som finns överallt i samhället systemet heter – Mobbning.

Samtidigt vill mannen så otroligt mycket mer än att ta revansch på de förnekande och totala missförstånd han stött på i samhället. Inte genom att hämnas utan genom att bidra. Han vill resa. Han vill jobba. Han vill plugga.

Ibland ställer han sig frågan – Är all energi som jag lägger på andra människor rimlig? Han har kommit fram till att det är rimligt att fokusera mer på sig själv, men absolut inte rimligt att sluta med det han gör bra. För det är allas ansvar att vilja ta lärdom av hans erfarenheter, det kan inte bara vara hans ansvar att berätta om sina erfarenheter. Om ingen vill då är det ett otroligt bevis på ett tragiskt och misslyckat samhälle ett svek. Ytterliggare ett av alla svek som pojkens liv kantats av. Men så är nog inte fallet. Det hoppas han inte! 

Den viktigaste slutsatsen han har dragit är att det inte handlar om att spela schack, som han till en början kanske trodde. Vad det handlar om är att åstadkomma förändring. För att åstadkomma förändring krävs ständig debatt. Det är viktigt att ni förstår att dessa pojkar, flickor och ungdomar aldrig är monster från början, dessa individer är människor med fantastiska egenskaper. Det handlar inte bara om en pojke, det handlar om tusentals pojkar och flickor som tampas med okunskap. Det är inte lätt för dem. Förhoppningsvis har Anton förlåtit pojken som nu blivit man, så såg det i alla fall ut i Antons ögon den där vårdagen när Anton såg lugn ut igen.

Den pojken var jag och mannen är jag.